Jag läste en sub-i inom
traumakirurgi och en inom kirurgisk intensivvård.
Det är ett helt annat tempo där än här hemma,
många timmar förväntas man att tillbringa på kliniken sen ska man läsa mycket
hemma. Visst, det funkar väl om man struntar i det men man ska veta att det
förväntas lite mer av en. Jag tror också att du får tillbaka like mycket som du
själv lägger ner, om de märker att du är intresserad av något särskilt så får
man lite extra undervisning eller möjligheter.. Jag tycker att det
kändes positivt att det fanns folk runt omkring en som brydde sig om att
man lärde sig och utvecklade sig.
Det är mycket vanligt att man får lite frågor
under ronden eller operation, "pimping" kallas det. Man menar absolut
inget med det, det är inte nödvändigtvis så att de förväntar att man ska kunna
alla svaren. Men genom dessa frågor tycker jag att man får en inblick i vad
överläkarna tycker är viktigt och vad man kanske ska tänka på eller läsa om.
Man är inte så van vid det från Sverige, men de frågar för att utbilda en och
det är snarare när de ger upp på att fråga en något som man ska ta illa upp!
Jag tror också att eftersom vi har varit på kliniken lite längre än Amerikanska studenter så har man lite mer erfarenhet. Något jag tyckte yttrade sig i att man har bra instinkter kring vad som måste göras nu och vad som kan vänta, veta om man står i vägen eller när man ska hjälpa till. Vi kanske inte gör lika mycket av det rondarbetet som studenterna där gör, men vi är ofta delaktiga i diskussioner om patientvården hemma på ett sätt som man kanske inte är där.