Jag valde att söka ett utbyte till Singapore då jag inte hade sett så mycket av sydostasien tidigare och då jag tyckte att Singapore var intressant som ett fenomen i regionen. Inte minst lockande var att Singapore är ett perfekt utgångsläge för resor till länderna runt omkring. Det var även viktigt för mig att kunna få hela terminen tillgodoräknad när jag kom hem. Informationen kring mitt utbyte var god både från KIs och NUSs sida. En bra hjälp för att få en god överblick av Singapore är att investera i en guidebok.

Det finns inte så mycket att fundera på inför avresan. I Singapore finns allt man behöver men viss framförhållning är bra. Framför allt ska man vara på det klara med at dress code är annorlunda. Detta innebär att man ska vara formellt klädd. Läkarstudenter ska också bära läkarrock vilket efterlevs olika strikt på olika kliniker. Inför utbytet krävs dett att man kan visa att man är HbSAg-negativ. Det behövs inga vaccinationer hepatit A och B är att rekommendera som ett generellt skydd. I Singapore finns ingen malaria men väl i de omkringliggande länderna. Denguefeber är endemiskt men "myggpolisen" är ytterst effektiv så risken är liten.

Som svensk får man per automatik 90 dagars turistvisum vid ankomst. En viktig poäng med ansökningsförfarandet är den check på drygt SGD100 som ska skickas efter det att man erbjudits en plats. Det är viktigt att den är utfärdad i SGD och inget annat. Jag fick avslag på en check utfärdad i USD. Tex SEB kan utfärda checkar i SGD.

Singapore är lättillgängligt och okomplicerat att vistas i. Jag kom till Singapore en dag innan registrering vilket var fullt tillräckligt. Administrationen fungerade från första början exemplariskt. Utbytesansvarig var alltid tjänstvillig och nästan alltid tillgänglig. Man får vara beredd på att administrativa ärenden kan ta tid och man kan behöva påminna henne. På mina placeringar hade man ansträngt sig för att lägga upp scheman och hade god information i början på placeringen. Vid frågetecken var administratörerna alltid snabba att försöka göra vad de kunde. Det mesta löste sig smärtfritt med lite god vilja och trevligt förhållningssätt.

På NUS campus finns flera s.k. ”Halls” d.v.s. komplex med studentbostäder. Inför min ankomst hade jag reserverat gästrum på King Edward V. Gästrummen är dyra, när jag bodde där kostade de drygt SGD500 i veckan. De ordinarie studentrummen däremot är billiga och finns i olika prisklasser men jag var för sen med att ansöka om dessa och det gick inte att ordna på ett smidigt sätt i efterhand. Campus ligger en bra bit från city och man får räkna med åtminstone 45 min med buss och MRT. På nätterna finns inga förbindelser förutom taxi vilket är ganska billigt. Jag var inte nöjd med pris och avstånd detta och bestämde mig för att försöka hitta något mer centralt eftersom jag skulle stanna hela terminen. Jag lade in en annons på en bostadsförmedlingssida www.share-accomodation.sg och fick därigenom kontinuerligt erbjudanden. Efter ca en månad flyttade jag in i ett litet rum i en s.k. condominium, drygt 5 minuters promenad från Orchard Road. För detta betalade jag SGD1600 i månaden. I Singapore finns två typer av lägenheter, dels HDB som i det närmaste kan liknas vid svenska HSB men som ägs av den boende och med strikta regler för vem som får köpa. Den andra bostadstypen är condominiums. Dessa är betydligt dyrare men också mer välutrustade. Min hade flera pooler, stor uteplats, eget välutrustat gym och festlokal. Det går att hitta billigare bostäder men ju lägre budget desto längre tid tar det att hitta något. För en billig bostad får man inte vara kräsen på kvalitet och hygien.

Utbildningssystemet för läkare har både likheter och olikheter med det svenska. Där liksom här är första delen av utbildningen teoretisk. Under utbildningens senare del är undervisningen alltmer klinisk. Den största skillnaden som jag noterade är ringa kliniska träningen i den kliniska undervisningen. Teoretisk kunskap värderas högre än kliniska färdigheter och självständingt tänkande är inte en prioritet. Som student är man över huvud taget inte involverad i behandling av patienter och därför ej heller i diskussionen kring detta. Strukturen i utbildningen och på kliniken i sin helhet är mer hierarkisk. Lärarkontakterna var därför betydligt mer formella än på KI. En förmåga som tränas är att kunna "känna av" stämningen och därmed hur mycket man kan fråga och kommentera. Patientkontakt fick jag i regel skapa själv genom att gå till avdelningarna eller i mån av utrymme prata med patienter på mottagningarna. De allra flesta uppskattar visat intresse men då det är många studenter på vissa placeringar säger de ibland nej. Jag lärde mig mycket av att aktivt leta patienter och jag mötte många historier som inte förekommer i Sverige.

I Singapore sker all undervisning på engelska vilket inte vållade mig några större problem. Visst vokabulär får man se till att lära sig under tiden. På mottagningarna hände det däremot ofta att samtalet fördes på andra språk, i regel mandarin, tamil och malaysiska. Detta är naturligtvis tråkigt men går knappast att förutse eller göra något åt. Har man tur så översätter läkaren efteråt.

Singapore har ingen enhetlig kultur utan de etniska grupperna håller på sina respektive seder och bruk. Den största gruppen är Kineser, därefter Malayer och Indier. Etnist tillhörighet är ytterst signifikant i Singapore och en viktig anamnesuppgift. Det finns vissa generella och markanta skillnader mellan grupperna vad gäller ekonomisk situation, utbildningsnivå och naturligtvis religion. Etnisk tillhörighet har även konsekvenser för möjlighet till utbildning och bostad i Singapore. I vårdsammanhang graderas patienterna efter ekonomiska förutsättningar. De finns tre huvudgrupper, A-C ,där A betalar en stor del av kostnaderna själva, får mer läkarkontakt och i regel singelrum med luftkonditionering,och där C är subsidierade, dock aldrig till 100%. På förlossningen fick studenter inte ha kontakt med A och B-klasserna. Detta sätt att dela upp patienter är en stor skillnad från det svenska systemet och var bitvis frustrerande. Jag uppfattade det dock aldrig som att de fattigare vårdtagarna blev förbisedda eller fick sämre vård än de rikare

I Singapore finns allt från Snow City till soldränkta stränder. Det finns säkert aktiviteter för utbytesstudenter på campus och jag vet att det finns goda möjligheter för idrottsaktiviteter på campus men jag hade aldrig behov för att leta upp det. Det är lätt att skapa nya kontakter och hitta på aktiviteter ändå. Jag umgicks mest med andra utbytesstudenter på läkarprogrammet och dessutom med en grupp tyskar som jag träffade på Sentosa. Sentosa är en liten ö med stränder, museer och numera också ett casino. Man tar sig lätt dit från Vivo City och är en lagom söndagsaktivitet. En annan favoritplats är Botanical gardens med sin Orchid garden samt Mc Kinley National Reserve där man ska se upp med Makaqueaporna som gärna rycker väskan. Nationalsporten i Singapore är shopping och möjligheterna är ändlösa. Jag gillade särskilt Robinsons som är en lokal kedja. När Singapore börjar kännas trångt kollar man in tigerairways.com, jetstar.com, airasia.com etc och bokar in en (förlängd) weekend till något spännande resmål i regionen.

Jag gick termin 10 i Singapore under HT 09. Mina placeringar var alltså gynekologi och obstetrik, pediatrik och SVK där jag valde att göra en placering i infektionsmedicin. Kvaliteten på placeringar och undervisning varierade och inget kommer gratis. Det vill säga att man måste vara väldigt aktiv för att utnyttja möjligheterna. Jag trivdes överlag bra med utbildningen och väldigt bra med fritiden. Den totala kostnaden för utbytet, med riktigt bra boende och många resor, blev i mitt fall hög men det går att komma undan billigare. Med ett öppet sinne och en god social förmåga skaffar man sig snabbt nya vänner och endast fantasin sätter gränser för fritiden.