Reserapport - KI-student
Marknaden i centrala Kampala
Lärosäte: Makerere University
Utbildningsprogram: Barnmorska
Utbytesprogram: INK
Termin: Hösttermin 09/10

Innan avresa

Att resa och studera samtidigt - en dröm som många har men långt ifrån lika många förverkligar. Möjligheten öppnade sig för mig i och med studierna till barnmorska på Karolinska Institutet. 

 

Jag har länge tänkt på att få åka utomlands och studera samtidigt. Min första mässa för utlandsstudier var jag på under mitt sista år på gymnasiet. Jag hade tänkt att åka till Australien eller USA. Självklara resmål med sol, högt ansedda universitet och en möjlighet att utveckla det engelska språket. Jag gjorde aldrig verklighet av mina tankar. Inte heller när chansen dök upp under mina sjuksköterskestudier. Men när jag fick se bilder från utbytesstudier som andra studenter vid barnmorskeprogrammet tagit del av bestämde jag direkt att jag själv skulle få ta lika fantastiska bilder, få lika fantastiska upplevelser som de.  

 

Att läsa till barnmorska är tufft. Utbildningen är omfattande och på 3 terminer skall många moment gås igenom. Att söka ett utbyte med ett universitet i ett utvecklingsland gör inte barnmorskeutbildningen lättare. Tvärtom tror jag att den blir ännu tuffare, fylld av ännu större utmaningar och tveklöst mer innehållsrik. Kvinnor blir gravida, föder barn och behöver vård i denna situation världen över. Att förutsättningarna för dessa kvinnor varierar extremt mycket får man lära sig tidigt under utbildningen. Möjligheten att uppleva dessa skillnader, att få bidra till att öka utbildningsnivån i det mottagande landet och att få använda min kunskap för att hjälpa de gravida kvinnorna var mina motiv till att söka utbytet. När jag kom ned till Uganda upptäckte jag två ytterligare motiv, utöver den fantastiska naturen, de trevliga människorna och det varma klimatet - att få se och lära sig av situationer man aldrig hade satts inför på hemmaplan samt att utveckla sin självständighet.

 

Barnmorskeutbildningens utbyte med Makerere University i Kampala, Uganda, har pågått under ett par år. Under den hösttermin jag var i Uganda, fanns även möjlighet till utbyte i England och Chile. Ett utbyte med England hade givit en fantastisk chans att utveckla mina engelska språkkunskaper och se nya sätt att vårda och stötta en kvinna under en förlossning, bland annat med tanke på att de tillåter vattenförlossningar, men det kändes för nära. För att åka till Chile var man tvungen att kunna tala spanska, vilket jag inte kan. Valet föll därför på Makerere University i Ugandas huvudstad Kampala. 

 

Informationen inför ombytet var från KI:s sida lättförståeligt och inspirerande. Det märktes att KI är vana att hantera utbytesstudier och vår svenska samordnare, Magdalena Palmqvist, var alltid lätt att få tag i om vi hade frågor. Till en början fick vi även bra respons från samordnaren vid Makerere University, men ju närmre utresan vi kom hade vi svårt att få svar på våra frågor. Ett exempel är boendet. På vår fråga om boendet var fixat för vår utbytesperiod, fick vi bara svaret att vi var "most welcome". Ett svårtolkat svar, som vi ändå tolkade som att boendet inte skulle innebära några problem. När vi väl kom ner var inget boende bokat, och boendesituationen kom att bli vårt största problem under utbytet.  

 

Listan över saker att tänka på inför utresan kan göras lång. De saker jag tycker är viktigast är dessa:

 

- Börja i tid. Inför utresan är det mycket som skall fixas och tiden från att man får veta att man är antagen till den faktiska utresan är väldigt kort. Att bli nominerad för utbytet från KI:s sida är, enligt den erfarenhet institutionen har, i princip likställt med att man får åka. Risken att det mottagande universitetet inte tar emot dig som student är väldigt liten (den svenska samordnaren kanske kan svara på frågan om det någonsin hänt?). Mycket av förberedelserna kan därför påbörjas så snart KI:s nominering är klar. 

 

-       Se till att ha ett boende bokat innan du åker iväg. Alternativen för Kampala presenteras senare i rapporten. Se dock till att inte betala några pengar för ett boende du inte har sett. Uganda är ett utvecklingsland och möjligheten att tjäna lätta pengar tas av nästan alla. Har du väl betalat för ett boende, får du aldrig några pengar tillbaka, oavsett om du vill bo där eller inte. Detta var en upplevelse vi fick ta del av och boendet kom att bli ett av våra största problem.  

- All information om vaccinering inför resan finns att tillgå via Vasavaccination. Vi använde oss av detta företag då vi som studenter har en viss rabatt på alla vacciner, men företaget har många andra kunder och väntetiden kan därför bli väldigt lång. Se till att du har med dig ditt gula vaccinationskort. Det underlättar när du skall se vilka vacciner du behöver ta inför utresan. Uganda tillhör en grupp av länder som alla kräver att man är vaccinerad mot gula febern för att få resa in.  Studenthälsan på KI hjälpte oss med ett vaccinationsintyg översatt till engelska. Detta, liksom det gula vaccinationskortet, kan vara bra att ha med sig om ett oväntat sjukvårdsbehov skulle uppstå.

- Visum för vistelsen i landet behöver inte fixas i förväg. Informationen på UD:s hemsida om Uganda och behovet av visum upplevde vi som bristfällig. Visum köpte vi på flygplatsen i Entebbe när vi landat. Det kostade 50 US Dollar (usd) hösten 2009 och gällde för hela vistelsen. 

Ankomst och registrering

När vi landat på flygplatsen i Entebbe (ligger ca 1,5 h bilfärd från Kampala) blev vi hämtade av skolans chaufför. Han körde oss sedan direkt till den internationella samordnarens kontor på Mulago Hospital. Hon hjälpte oss att komma i kontakt med de ansvariga för vår utbildning samt att boka boendet. Vi landade tidigt på morgonen, och tack vare att allt gick så pass smidigt hann vi träffa alla viktiga personer, handla en del förnödenheter samt inkvartera oss på boendet innan det blev mörkt. 

Kursstarten i Uganda anpassades helt enligt vårt schema på hemmaplan med exakt samma datum. Vi valde att resa ned ca 5 dagar innan för att hinna träffa de ansvariga för våra olika scheman och hinna introduceras på de olika avdelningarna. Att komma som utländsk student till sjukhuset i Kampala, Mulago Hospital, är en relativt byråkratisk process. I vårt fall krävdes det att den ansvarige för utbildningen gick runt med undertecknade brev och presenterade oss för de ansvariga på varje avdelning där vi förväntades göra någon del av vår praktik. Detta tog nästan en dag, dels på grund av att vi skulle praktisera på fem olika avdelningar, dels på grund av att vi ibland fick vänta långa stunder innan rätt person att prata med fanns tillgänglig.

Under utbytet var det Makerere University som ansvarade för vår utbildning och de utformade vårt schema under perioden. Vi fick dock individuella scheman som inte stämde överens med de andra barnmorskestuderandes scheman. Vi var i Uganda för att göra praktik och skriva D-uppsats. Vi tillhörde en klass, men gick inte på deras lektioner mer än när våra svenska lärare kom dit och gästföreläste. Således fick vi inte ta del av någon introduktionskurs, utan fick direkt börja med vår praktik.  


På flygplatsen i Entebbe

Ekonomi

Eftersom vi fick antagningsbeskedet för utbytet nästan ett halvår innan utresan hade vi gott om tid att själva spara ihop en del pengar. Vi fick även ta del av ett stipendium från Linnaeus Palme, ett Sidafinansierat utbytesprogram för studenter och lärare (läs mer på - http://www.programkontoret.se/sv/Program-Stipendier/Program1/Linnaeus-Palme/). Detta stipendium förmedlades av KI, så vi behövde inte själva göra någon ansökan. Däremot var det länge osäkert om vi skulle få några pengar från Linnaeus Palme. Om detta stipendium uteblir har man möjlighet att få ett link-bidrag från KI. Denna summa är mindre men brukar i alla fall täcka en stor del av priset för exempelvis flygbiljetten. För exakta summor, kontakta nuvarande internationella studiesamordnare på KI. Det stipendium vi fick uppgick till 18000 före utresa samt 1000 efter inlämnad reserapport.

Här följer en kort uppräkning på de stora kostnader vi hade under vår vistelse:

Flygbiljett t.o.r Entebbe - ca 9500
Visum - ca 400
Boende - ca 5500-6000 (varierar lite beroende på vilket alternativ man väljer)
Vaccinationer - ca 2000
Övriga mediciner inkl Malariaprofylax - ca 2000
Skyddsutrustning såsom handskar, handdesinfektion, glasögon - ca 300
Transporter i landet - ca 1000
Tillgång till internet - ca 1000 (uppkopplingen på sjukhuset och universitetet var bristfällig)
Sammanlagt ca 22 200.

Prisläget i Uganda är betydligt lägre än i Sverige, men varor som är importerade (ex flingor, choklad, pasta och vin) har ungefär samma pris som hemma. Restaurangpriserna är även de lägre än hemma. Dessutom kan man räkna med ett "vitt" pris som ligger en bra bit över det Ugandierna själva betalar, särskilt på marknader och i gatustånd. På campusområdet (där vi bodde större delen av vår vistelse) fanns en del restauranger av olika kvalitet. Så även i stadsdelen precis nedanför campus. Priserna för en måltid varierar från ca 10-40 kr på de billiga restaurangerna och från ca 70-100 kr på de finare ställena. Mer om restauranger och nöjen kan du läsa under fritid. 

Att ringa med mobiltelefon i Uganda kostar en del pengar, men det är lätt att köpa kontantkort och i princip alla butiker/gatustånd säljer koder för att ladda på kontantkorten. Att ringa hem med sitt ugandiska nummer är betydligt billigare än att själv bli uppringd hemifrån. Ett samtal på ca 10 minuter kostade när vi var där ca 25-30 kr.
 
Det finns gott om uttagsautomater, ATM, både på campusområdet och inne i stan. Jag hade ett Mastercard och kunde ibland stöta på automater som enbart godkände VISA. Dock innebar det inget problem då Stanbic bank Uganda hade en ATM inne på campus, och på många platser runtom i stan.

Min absoluta rekommendation är att ha med sig ett extra kort för uttag. Ett flertal av de vi umgicks med, inklusive min resekamrat, hade enbart med sig ett kort som slutade fungera. Det går för det mesta att lösa genom att man tar ut pengar åt varandra och att någon hemifrån kan sätta över pengar, men det underlättar verkligen att ha ett eget kort.

Tips för att hålla kostnader nere är att att försöka laga en del mat hemma, vilket kan bli svårt om man bor på vandrarhem. En fördel att alltid försöka resa tillsammans med andra. Att dela en "special hire" (motsvarande taxi) är alltid att föredra framför att åka ensam, och kom överens om ett pris innan. En resa från campus eller sjukhuset in till stan eller till shoppingcentret Garden City bör inte kosta mer än 10 000 ugandiska schilling (UGX), och kunde ofta prutas ned till ca 5000-6000 UGX. Det billigaste resealternativet är s.k "Matototaxi". Det är invändigt ombyggda minibussar som rymmen 15-20 personer och som kostar lite olika beroende på vilken tid på dygnet man åker, om man åker in eller ut från stan och om bussen är full eller inte. En resa kostar vanligtvis mellan 500 och 1500 ugx. Från korsningen i Wandegeya (den stadsdel i vilken campus ligger) in till stan kostar 500 UGX, och samma resa hem kostar 800-1000 UGX.

Det "vita" priset, "Masungoprice" från det ugandiska ordet Masungo, som används i främst positiv bemärkelse om vithudade personer, beror förstås på att vita personer under Ugandas historia varit de med mycket pengar, och vi gjorde alltid överslag och försökte se till att vi betalade lite mindre än vad vi hade betalat för samma vara hemma. När man själv är den som betalar för mycket kommer man långt med inställningen "det drabbar ingen fattig".


Försök lägga undan lite pengar innan du reser, så att du har möjlighet att uppleva hela Uganda!

Boende

Som jag berättat om tidigare kom boendet att bli vårt största bekymmer under vistelsen i Uganda. Enligt de instruktioner vi fått ska värduniversitetet anordna med boende för perioden, men först när vi stod på expeditionen hos den internationella samordnaren ringdes samtalet till ett av de boenden som fanns nära tillgängliga. Min rekommendation är därför att försöka komma i kontakt med boendet i god tid innan utresa och att ni ser till att det finns en bokning i ert namn.

I Kampala finns säkerligen ett flertal olika boendealternativ. Vi hade spetsat in oss på två olika, som vi själva hört om från studenter som varit i Uganda tidigare år. Det ena är ett stort vandrarhem för studenter, Akamwesi hostel, och det andra ett mindre alternativ i form av en stor villa, Edgehouse, som ligger på campusområdet.

Akamwesi hostel ligger mitt i stadsdelen Wandegeya. På deras hemsida, www.akamwesi.net/, finns bra kontaktuppgifter och vi lyckades göra en bokning innan vår utresa utan större problem (som vi tyvärr avbokade precis innan utresa för att undvika dubbelbokning med tanke på att värduniversitetet skulle anordna boendet). Akamwesi har två boenden i Kampala: ett i stadsdelen Wandegeya och ett i Nakawa. Wandegeya ligger precis intill stadsdelen Mulago där också sjukhuset finns, så om du ska göra praktik på sjukhuset ska du se till att göra din bokning på boendet i Wandegeya. Nakawa ligger på helt andra sidan stan och resan dit tar ca 1-1,5 h med matototaxi i rusningstrafik. Från Akamwesi tog det ca 10-15 minuter att gå till Mulago hospital.

Akamwesi hostel i Wandegeya är enormt stort, fem våningar högt med ca 20 rum på varje våning. Det gör att boendet för en termin är billigt, 600 000 UGX per person i ett dubbelrum. Eftersom vandrarhemmet har svårt att hyra ut en halv termin till andra studenter, betalade vi för en hel när vi ville bor där i 12 veckor. Det finns möjlighet att bo både billigare och dyrare, antingen i trippelrum eller singelrum. Storleken på rummen är varierande, men vårt rum rymde två sängar, en garderob och ett skrivbord. Vi hade egen balkong, ut mot en minst sagt livlig bakgata i Wandegeya, och en toalett med kalldusch, som i vårt fall skulle delas med en eller två boende i rummet intill. Annars har alla rum egen toalett och kalldusch. Det finns möjlighet att laga egen mat i ett gemensamt kök på ett av våningsplanen, men den möjligheten få tyvärr ses som ytterst begränsad med tanke på att nästan inga av kokplattorna där fungerade samt att det var allt för mycket studenter som bodde på vandrarhemmet. Vi åt frukost på rummet och köpte en egen vattenkokare för att kunna göra te. Sammanfattningsvis ett funktionellt och billigt boende med närhet både till sjukhuset och till stan.

Boendet uppe på campusområdet, Edge House, är en stor fristående enplansvilla som omges av en mur och staket. Boendet har två korridorsrum med plats för 4-5 personer i varje, två dubbelrum, två singelrum samt ett litet eget hus ute i trädgården med ett dubbelrum i. Det finns ett par gemensamma toaletter och en gemensam dusch med varmvatten. Korridorsrummen och lilla huset i trädgården hade egen toalett och dusch. Det finns ett gemensamt kök med kylskåp och ett stort bord med plats för många ätande. I allrummet finns en tv med ugandisk BBC och några soffor. Det dinns även en uteplats med ett litet bord och några fåtöljer. Huset hade en egen städerska som även tvättade våra kläder mot en liten ersättning. Campus är ganska stort och huset ligger ungefär mitt i området, vilket gör att det tar några minuter extra att ta sig upp till huset. Det gick alltid bra att åka "special hire" enda fram till grinden utanför huset. Att promenera från Edge house till sjukhuset tar ca 20-25 minuter. Edge House kan sammaftanningsvis beskrivas som ett trevligt boende som givetvis är lite dyrare än Akamwesi hostel. Kostnaden var 10 USD per natt, men vid längre vistelse gick denna att pruta ned till 8 USD per natt. Kontaktuppgifter till Edge House har den internationella samordnaren och se till att vara ute i god tid för att få till en bokning i huset.

Under vistelsen i Uganda bodde vi först på Akamwesi i 2 veckor för att sedan flytta till Edge House och bo där resterande tid. Anledningen att vi flyttade från Akamwesi var att vi inte fick det vi blev lovade. Vårt rum kan beskrivas som två skiljda dubbelrum med gemensam toalett och dusch. Vi kom en fredag, och fick när vi flyttade in information om att vi skulle bo i ena rummet och att det en vecka senare skulle anlända två svenska sjuksköterskestudenter som vi skulle dela toalett och dusch med. Vi kom överens om vårt pris och betalade för hela vistelsen. Sjuksköterskestudenterna kom men valde att snabbt byta boende till Edge House och således stod vi utan några att dela rum med. Aternativet för oss var då att antingen betala även för det intilliggande dubbelrummet, eller acceptera att det kunde komma någon annan och bo där. Vi kände att vi blivit lovade att få dela rummet med de svenska studenterna och ville därför själva ha möjlighet att flytta till ett annat boende. Vi var välkomna att flytta, men vi kunde inte få några pengar tillbaka - once paid, no refunds, stod det på kontraktet. Vi försökte verkligen med alla medel att få våra pengar tillbaka; vi talade med chefen på boendet, men internationella samordnaren på skolan och med den ansvariga för vår utbildning. Alla ville hjälpa oss men sa att de inte kunder göra något åt saken. Bara ilskan i sig över att de inte var behjälpliga fick oss att vilja flytta ännu mer. Annat negativt som kan sägas om Akamwesi är att det ligger i den ruffigaste delen av Wandegeya. Den bakgata vi hade balkong mot var ständigt full med folk och på nätterna var det svårt att få någon sömn på grund av skällande vakthundar. På andra sidan boendet låg ett stort slumområde, fullt med folk som i för sig var väldigt trevliga, men med tanke på att det inte fanns någon belysning i området eller på gatan man gick för att komma till vandrarhemmet kändes det på kvällarna lite osäkert. Vi tog oss ofta hem med "special hire" och blev släppte precis utanför grinden. Hela vandrarhemmet rymmer omkring 200 studenter och det var sällan riktigt tyst, alltid någon som spelade hög musik eller hade fest i sitt rum. Vi flyttade när vi hade fått tag på ett dubbelrum på Edge House.

Väl uppe på Edge House upplevde vi det lugn vi kände att vi behövde. Även om det har sin charm att omges av mycket folk och att se den delen av Uganda, ville vi ha det bra under vår vistelse och boendet på Edge House jämfört med Akamwesi hostel var som dag och natt. Vi hade möjlighet att sitta på uteplatsen och äta frukost, laga lite egen mat i köket och dessutom lära känna de andra vi bodde med. Visserligen var det huset under en period när vi bodde där lite överbefolkat. Som mest bodde 20 studenter där, och vi var då 7 personer som delade toalett och dusch vilket var ett problem främst på morgnarna när alla skulle upp och iväg till sjukhuset ungefär samma tid. Det gjorde också att det blev svårt att få plats med mat i kylen. Med tanke på att det bara fanns en spis med 2 fungerande plattor blev matlagningen hemma också svårare att få till. I för sig hade vi vid den här tiden börjat känna många andra studenter och vi träffades hellre ute och åt tillsammans på restaurang i olika delar av stan än att laga mat hemma.

Jag anser att man ska trivas med boendet under sin vistelse i Uganda för att göra upplevelsen av den tid man spenderar  där så bra som möjligt. Självklart är vi alla olika och vi träffade personer som inte hade några som helst problem med att bo på Akamwesi. Jag tyckte däremot att boendet på Edge House var överlägset Akawesi och kan starkt rekommendera att bo just där. Dessutom hade vi en husapa som kom och hälsade på och gärna åt den frukt vi bjöd honom på.


Studier allmänt

Att studera praktiska moment på Mulago Hospital i Kampala är både enkelt, inspirerande och utvecklande. Vårdpersonalen på sjukhuset, åtminstone inom graviditets- och förlossningsvården, är välkomnande och lär gärna ut det de kan.

Under vistelsen gjorde vi praktik inom mödravård, normalförlossning, riskförlossning, eftervård samt neonatalvård. Vid sidan av praktiken genomförde vi intervjuer med vårdpersonalen för att samla underlag till vår D-uppsats.

 

Praktiken på sjukhuset kan sammanfattas med ordet självständighet. Har du visat att du kan blir du mer än gärna släppt fri. På mödravården fick vi så fort vi hade lärt oss att med fingrarnas hjälp avgöra graviditetslängd ta hand om egna patienter. Vi sågs nog som en extra resurs och emellanåt kände vi oss utnyttjade. Men efter en dag med egna patienter började arbetet flyta på och vi märkte att vi faktiskt kunde massor. I och med detta främjades vår självständighet, och vi fick lära oss genom att själva göra det som behövde bli gjort.

 

När vi var på avdelningen för normal förlossning konkurerade vi om förlossningarna med många andra studenter. Vi valde därför att komma tidigare på morgonen för att kunna välja och faktiskt lägga beslag på de kvinnor vi trodde snart skulle föda. Även här var barnmorskorna väldigt villiga att lämna över sitt jobb på oss när vi väl visat att vi kunde förlösa. Jag och min klasskamrat arbetade ofta ihop och förlöste och assisterade varannan gång, men ibland var det så många som födde att vi fick ta hand om kvinnorna själva. Under vistelsen lärde vi känna personalen bra, och chefen på normalförlossningen visade stort förtroende för vår förmåga. En dag hade avdelningen personalmöte och internutbildning en hel dag, och vi fick ta varsin norsk läkarstudent som assistent och tillsammans med dem sköta avdelningen själva. Att handleda andra studenter, ugandiska som utländska, blev efter denna dag ett vanligt inslag i vår praktik. Utöver att ta hand om förlossningar fick vi även ta inkomststatus på kvinnorna när de kom, undersöka öppningsgrad samt bedöma värkstatus och fosterhjärtfrekvens med trätratt. Nyttiga kunskaper som även används i Sverige innan man kopplar och gör inkomstbedömning med hjälp av CTG.

 

På riskförlossningen möter man en helt annan typ av vård, och man måste vara beredd på att se mycket. Som tur var hade vi stöd av våra svenska lärare som kom ned till oss under denna period. Vården var mycket mindre organiserad än på normalförlossningen. Mer personal men också mycket större antal patienter. Alla kvinnor som på normalförlossningen drabbades av dålig progress i sitt förlossningsarbete skickades hit. Utöver dessa tog avdelningen hand om alla kvinnor med kända riskfaktorer såsom tidigare genomgångna kejsarsnitt, trångt bäcken, kortväxt, tvillingar, havandeskapsförgiftning, diabetes och så vidare. Avdelningen hade till skillnad från normalförlossningen både barnmorskor och läkare. Det fanns en egen operationssal för kejsarsnitt på avdelningen och två operationssalar till på en gynekologisk operationsavdelning en bit bort. I början av dagen gick läkarna alltid en lång rond och träffade kvinnor som blivit registrerade och inskrivna av barnmorskor. Rondordningen var alltid densamma, från vänster till höger, och varefter kvinnorna, som ibland var så många att de fick turas om att ligga på sängarna och golvet, blev undersökta och bedömda skrevs de med behov av kejsarsnitt upp på en lista för akuta kejsarsnitt. När ronden sedan var över började man operera och följde listan uppifrån och ned. Vid dagens slut hade man kanske hunnit med hälften av de kvinnor som var uppsatta på listan. När ronden började om dagen efter tog man ingen hänsyn till gårdagens lista vilket gjorde att de personer som låg på sängar långt till höger kunde ha blivit ordinerade akut kejsarsnitt för till exempel bäckenträngsel för flera dagar sedan utan att ha blivit opererade ännu. Organisations- och prioriteringsbristen var frustrerande och vi fick träffa och undersöka många kvinnor som var allvarligt sjuka och där barnet hade dött i magen.

 

På denna avdelning fick vi kämpa lite mer för att få förlösa, och vi blev handledda i komplicerad förlossning av våra svenska lärare. Vi tog hand om och stöttade många kvinnor där vi visste att barnet inte skulle klara sig. Vi upplevde att barnen dog i onödan på grund av det dåliga systemet, men att få bistå kvinnor vid förlossningar av döda barn var en för mig viktig erfarenhet. Vi fick möjlighet att lägga all vår energi på att göra förlossningarna så lätta och komplikationsfria som möjligt för dessa kvinnor. Vi träffade många kvinnor där fosterljuden var påverkade och/eller där fostervattnet var mekomiumfärgat. När barnet sedan föddes kunde det vara ordentligt påverkat och vara i behov av återupplivning. Vi använde de resurser som fanns för hjärt- och lungräddning och hjälpte faktiskt ett flertal barn tillbaka till livet. Tiden på riskförlossningen var stundvis hemsk, men vi fick se sådant vi aldrig skulle ha fått se hemma. Som exempel fick vi se ett kejsarsnitt utföras på en kvinna med fullgången graviditet utanför livmodern. Graviditeten hade fäst på utsidan av livmodern och barnet hade sin moderkaka och fosterhinnor med fostervatten i fri bukhåla. Att få känna på den magen var helt fantastiskt, och barnet levde när det föddes och skrevs ut efter någon dags vård på neonatalavdelningen.

 

Sammanlagt fick vi på de båda förlossningsavdelningarna ihop ca 30 förlossningar var.

 

På eftervården vårdades kvinnorna olika lång tid beroende på om det första barnet, då ca ett dygn, eller om kvinnan hade erfarenhet av barn sen tidigare. Avdelningarna var tyvärr ganska smutsiga och sängarna räckte inte riktigt till. Det fanns en avdelning som låg bredvid normalförlossningen, och nere på stora sjukhuset fanns två avdelningar där de som fött sina barn på riskförlossningen vårdades. 

 

Neonatalavdelningen var liten och trång med många patienter, men de gjorde verkligen sitt bästa med de små resurser de hade att tillgå. Barn vårdades i kuvös, fick andningshjälp med CPAP (continous positive airway pressure - motståndsandning), övervakades med saturationsmätare och en del barn med gulsot fick ljusbehandling. För tidigt födda barn med en nedre gräns på 32 graviditetsveckor räddades i så stor utsträckning som möjligt. De som föddes tidigare än så togs om hand om de var stora och visade mycket livskraft redan vid förlossningen.

 

Att jämföra utbildningen i Uganda med den på KI är svårt. Studierna där är mer traditionella med klassiska med klassföreläsningar, skoluniformer och hård handledning ute på sjukhusen. Vi studenter som kom utomlands ifrån blev behandlade på ett ödmjukare sätt och det ställdes aldrig särskilt höga krav. Kraven kom istället från oss själva och skolan hemifrån. Vi var tvungna att leva upp till kursmålen hemma, och arbetade med våra uppgifter på plats i Uganda. För att bli barnmorska i Uganda, åtminstone via Makerere University, måste man bestämma sig för att läsa en sjuksköterskeutbildning som är inriktad på kvinnor och barn. När man är färdig har man sedan möjlighet att arbeta som barnmorska eller som barnsjuksköterska. När vi var på plats fördes det diskussioner om att eventuellt starta en egen utbildning för sjuksköterskor som ville läsa vidare till barnmorska.


Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 3 på KI



De kurser vi läste under utbytet var anpassade till de kurser vi skulle läst hemma under samma period, dvs de 10 första veckorna på höstterminen 2009. De utgjorde tillsammans 10 veckors studier, det vill säga 15 högskolepoäng. Poängen får man sedan tillgodoräkna sig och leder tillsammans med de poäng man läser på KI till svensk barnmorskeexamen. De två veckor som vi använde till vår D-uppsats syns inte på examensbeviset som del av kurs läst på Makerere University utan ses enbart som en hel kurs läst på KI.

 

Kursnamn på den kurs som tillgodoräknas och sedan anges på examensbeviset var för vår del ”Sexual, reproductive and perinatal health 3”.

 

För att göra utbytet lättare, det vill säga även tiden när man kommer hem mindre hektisk, hade de varit bra att få göra vår sluttentamen på plats i Uganda. Under en samanlagd period på tre veckor, i vårt fall fem veckor, finns en lärare från KI på plats i Kampala, och under bevakning av denna person borde sluttentamen kunna genomföras. I vårt fall hade det till och med varit möjligt att examineras samma datum som våra kurskamrater hemma.

Nyfödd! Överlevde en hel graviditet i mamma mage, dock utanför livmodern. Graviditeten var ett utomkvedshandandeskap och operationen ägde rum i graviditetsvecka 37

Språk och kultur

I Uganda finns ett fyrtiotal stammar och lika många egna språk. Det officiella språket är engelska och talas i alla fall hjälpligt av de flesta som gått i skola. Det är därför lätt att kommunicera med och lära känna det ugandiska folket, och således även lätt att ta till sig den undervisning vi fick. I Kampala talar man förutom engelska luganda. Språket har ingen koppling till engelskan varför vi inte kunde förstå ett enda ord när vi kom ned. Som gäst i ett främmande land vill jag alltid lära mig att åtminstone hälsa och räkna lite på det främmande landets språk. Vi fick hjälp med detta av en ugandisk barnmorskestudent som vi träffat hemma i Sverige under hennes utbyte terminen innan vi reste till Uganda. Under praktiken fick vi även lära oss många ord som användes ofta i arbetet. Det största kommunikationsproblemet var faktiskt att folk i allmänhet, kvinnor i synnerhet, talade så tyst. Vi fick i princip alltid be patienterna att upprepa sig eftersom de, förmodligen som en respektfull handling, viskade och vi inte kunde höra vad de sa.  

 

Kulturen är välkomnande och vänlig. Vi blev hembjudna till vissa i personalen på sjukhuset och alltid bjudna på stora mängder mat. De vi var hemma hos var väldigt måna om att vi skulle bli ordentligt mätta och vi fick vänligt men bestämt tacka nej när vi kände att det inte gick att få ner en endaste matbit till. Matkulturen skiljer sig från den svenska, och utgörs i första hand av kolhydrater i olika former. Bland annat äter man ett ogräddat bröd på kasawarotsmjöl kallat Poscho, kokad matbanan kallad Matoke och självklart mycket ris och potatis. Till detta blir man ofta serverad en get- eller fiskstuvning som inte innehåller särskilt mycket kött. De största proteinkällorna är nog kyckling eller lever, som finns att beställa på de flesta restauranger.

 

Passa gärna på att gå i kyrkan på en söndagsgudstjänst när du är i Kampala. Vi var i en gigantisk kyrka som låg på gränsen mellan Bombo road och Kamapala road, som går från den stora korsningen i Wandegeya in till city. Kyrkan hade under gudstjänsten en stor barnkör som sjöng gospel och det var helt fullt i kyrkans alla rum. Barnkören filmades och visades på storbildsskärmar i alla kyrkans rum. Uppskattningsvis 1500 personer besökte kyrkan under just den gudstjänst som vi var där. Varken jag eller min klasskamrat är särskilt troende, men det var en speciell upplevelse att hålla tio ugandier i hand och att på så sätt dela deras böner.

 

Uganda är till majoriteten ett kristet land, men försök ändå att tänka på att ta seden dit du kommer. De ugandiska kvinnorna omsveper sig alltid med långa tyger eller klär sig i långa byxor, och männen bär i princip alltid långärmat och byxor. Ser man någon i kortbyxor eller kort klänning är det nästan uteslutande en turist. Som kvinna är det därför smart att packa klänningar som i alla fall går ned till knäna, och kanske någon varm schal att täcka axlarna med på kvällarna. Som man är en rekommendation att ha med en lite finare uppsättning kläder, typ finbyxor och skjorta med kavaj. Nästan alla män på sjukhuset gick i kostymbyxor och skjorta.


På besök hos en stor familj i Nagongera, ca 5 mil utanför Tororo.

Fritid och sociala aktivteter

Vår tid i Uganda gick förutom praktiken på sjukhuset, ut på att göra så mycket aktivtiteter som möjligt. Vi fick visserligen inte så mycket vila, men vi kom hem med en betydligt större och bredare upplevelse. Under vår praktikperiod hade vi fyra dagar klinik följt av en studiedag avsedd för teori. När vi var färdiga för dagen på sjukhuset eller när vi pluggat klart, åkte vi ofta till olika delar av Kampala för att gå på marknad eller äta på restauranger. Våra favoritplatser blev efter ett tag den indiska restaurangen högst upp i Garden City, en shoppinggalleria på ca 10 minuters avstånd med special hire från sjukhuset, eller de olika restaurangerna i Centenary Park som är en stor trädgård full med lite dyrare (70-120 kr) och finare restauranger som låg precis bredvid Garden City, Kampalas golfbana och Oasis Nakumat Shopping Mall. Den sistnämnda gallerian var helt nyöppnad och matbutiken som fanns där hade öppet dygnet runt.

Vid sidan om den ugandiska kulturen har landet mycket influenser från Indien. Indiska affärsmän är en del av Ugandas historia och

Stadens olika stadsdelar bjöd på många fina upplevelser, bland annat gratis musikspelningar som anordnades varje måndag vid nationalteatern. Även nattlivet var otroligt bra med många olika klubbar och dansställen. Här vill jag dock poängtera att inte gå ut eller åka hem ensam efter att mörkret har kommit. Överfall har skett och kommer att ske igen om man inte är försiktig. 

På campus fanns ett gym där man kunde köpa träningskort och betala antingen för ett pass i taget eller för en månad eller termin. Om man tog med dig ditt registreringskort från Makerere University, eller sin namnskylt från sjukhuset, kunde man träna till studentpris. Campusområdet är stort och har mycket tuffa backar för den som gillar att springa.

Under helgerna gjorde vi många utflykter. Vi åkte bland annat till Queen Elisabeth National Park och bodde i ett stenhus med uteterass mot savannen. Vi var ett sällskap på fem personer och hade en egen minubuss med uppfällbart tak. Resan arrangerade vi på plats efter att ha sett en lapp om researrangören uppe på vårt boende i Edge House. När vi i efterhand pratat med andra som bokat sin safariresa hemifrån, märker vi att vi kommit väldigt billigt undan genom att boka på plats i Kampala. Vårt pris för tre dagars safari var 180 USD per person, inklusive bil, chaufför som också var vår egen guide, mat och boende. Det företag vi åkte med hette Go See Africa, men ett flertal av de vi bodde med arrangerade resor med andra arrangörer för ungefär samma pris.

Den häftigaste och mest adrenalinpumpande upplevelsen jag hade i Uganda var när vi gjorde forsränning på Nilen. Mycket proffsigt arrangerat, prisvärt och en upplevelse för livet. Forsränningen ägde rum i vattenfallen vid Nilens ursprung från Victoriasjön, i staden Jinja ca 9 mil från Kampala. Sammanlagt spenderade vi 5 timmar i flottarna som flöt fram på vattnet för att sedan kastas ned för olika branta och långa vattenfall. Om du vill göra detta får du räkna med att hamna i vattnet åtminstone ett par gånger, och glöm inte solsyddsfaktorn eftersom solen står mitt på himlen i princip hela dagen.

Uganda är en bra utgångspunkt för resor vidare till andra länder i Afrika. Man kan resa med buss till intilliggande länder eller flyga med billiga flygbolag, exempelvis till Zanzibar. Vi avslutade vår vistelse i Afrika med två veckor på Zanzibar, och flög sedan hem direkt från Kenyas huvudstad Nairobi.

På safari i Queen Elisabeth National Park

Sammanfattning

Jag är väldigt glad att jag tog chansen och åkte till Uganda. Utbytesperioden har gett mig en bredare grund att stå på som barnmorska. Den tid man inte spenderar inom vården här hemma på grund av utbytet, kan man snabbt ta igen när man börjar jobba, men att studera till barnmorska i ett Afrikanskt land, kan du aldrig göra när du är klar med din examen. Jag vet att min yrkesroll som barnmorska har påverkats, dels genom att  jag ser på den svenska vården med andra ögon och försöker att inte ta något för givet, dels genom att jag utvecklat min kliniska blick något enormt. Teknisk utrustning i samband med en förlossning existerade i princip inte, och det enda alternativet var att med sina egna sinnen hela tiden försöka bedöma hur barnet och kvinnan mådde för att förlossningen skulle gå så fint som bara möjligt.

Att sammanfatta tiden i Uganda är svårt, men i ett försök kan den beskrivas som självständig, tuff, frustrerande men framförallt väldigt utvecklande - både för min personlighet och min yrkeskunskap. Jag skulle gärna resa tillbaka och få se mer av och ge mer av mig själv till detta land.