Jag har velat göra ett utbyte till Frankrike under min utbildning sen jag var i Paris som aupair efter studenten. Så redan termin ett var jag på infomötet om utbytesstudier och pratade med Internationella handläggaren som sa att termin nio var den som passade bäst att göra att utbyte med Frankrike, så jag följde hennes råd. Jag ville tillbaka till Paris och sökte därför endast universitet i Paris. Jag rangordnade efter dem som låg mest centralt.

Det var otroligt mycket papper och intyg som skulle skaffas fram, skrivas på och skickas åt olika håll. Man får räkna med att det tar mycket tid så var ute i god tid och spara inget till sista minuten, men det brukar lösa sig. KI hade en lista med vad som behövdes till ansökan och likadant hade mitt franska universitet, så det var bara att börja beta av. 

Varje placering var tvunget att vara åtta veckor vardera, vilket för oss innebar att vi skulle behöva åka hem för att tenta och sen tillbaka eller ta omtentan i augusti. Vi hoppades hela tiden att kunna förkorta vår placering till 6+8 veckor istället men valde att ta den diskussionen på plats då vi redan haft så mycket strul med vår ansökan, och det visade sig gå himla bra så länge det totalt blev över tolv veckor som är gränsen för ett Erasmus utbyte.

Vi fick inget besked från universitet när vi skulle eftersom de var försenade då deras internationella handläggare verkade sluta fortare än de börjat. Tillslut fick vi ett besked som sen drogs tillbaka och det var inte förrän någon månad innan som det slutligen löste sig, och detta efter påtryckningar från KI om samarbetet verkligen skulle fortsätta. Detta gjorde att jag inte hade så höga tankar om mitt universitet innan jag åkte dit och hoppas de har bättrat sig då allt var så himla bra väl på plats.

Det är bra att vara på plats några vardagar innan start om man har möjlighet för registrering osv. Det hjälpte dock inte oss eftersom de vi skulle träffa inte var på plats förrän måndagen vi startade. Det gäller att registrera sig på den medicinska fakulteten (som inte nödvändigtvis ligger där huvuduniversitetet ligger) hos den internationella handläggaren eller liknande. Det kan vara bra att se till att ha namn, nummer och adress till denna person innan man åker ner och kanske ev redan bestämt ett möte, men det gick bra utan det också. Ta med alla papper du har inklusive pass, foton, osv och sen blir man registrerad och får studentkort. Bra också att direkt då ta reda på var man ska för att registrera sig på sin stage/placering på det sjukhuset man ska vara och ta reda på var och när föreläsningarna är. Registrering på stage/placering sker på sjukhuset man ska vara på bureau personell medical där du lämnar in ditt franska bankkontonummer för lönen, kvitton för metrokort, skriver på papper och kopia på pass. Sen är det dags att hämta ut läkarrocken vilket sker i tvätteriet men först måste man betala deposition och få ett papper som byts mot en rock. Detta görs på la Regie. Det kan också vara bara att leta reda på var man ska vara på sin placering för att presentera sig för professorn eller chef de la clinique eller professorns sekreterare, bara så de vet att man kommer. De ställena jag var på visste om att vi skulle komma men de tycker att det är lite konstigt att man inte följer deras terminstider så därför är det bra att stämma av sådant när man presenterar sig.

Det fanns en introduktionskurs i Franska, men den startade när terminen där startade så det var inte aktuellt för mig. Men den ska vara bra har jag hört. Det fanns organiserat med faddrar och jag blev tidigt kontaktad av en medicinstudent som man kunde fråga och som ordnade träffar för oss Erasmusstudenter, teaterbesök och liknande. 

Man säger ju att det är dyrt i Paris men jag vet inte det riktigt. Boende är dyrt, men mat är lite billigare, det är lite billigare att äta ute och framförallt att dricka ute. Det finns ofta färdiga menyer att välja som är billigare än à la carte. Museer och liknande har oftast studentpris om man är under 26, men brukar inte vara himla dyrt ändå. Jag gjorde av med mycket mer pengar än under en vanlig termin hemma, men jag ville unna mig under min utbytestermin så vi åt mycket ute och gjorde mycket saker. Som läkarstudent på praktik så får man betalt, ca 250-300 euro per månad, för att få dessa pengar måste du ha ett franskt bankkonto. Att skaffa det är inte helt lätt, krävs oftast hyreskontrakt, brev från hyresvärd, en räkning, att du ljuger och säger att du ska stanna minst ett år osv.. Det är sjukt meckigt men värt det! Man får också halva metrokortet Navigo betalt om man lämnar in kvitton till bureau personel medical vilket gör att du betalar ca 300 kr/mån för lokaltrafiken i Paris och på helgerna gäller kortet dessutom i alla zoner (och inte bara i zon 1 & 2) så passa på att åka på utflykter på helgerna. Du får ju dessutom Erasmuspengar och extra lån från csn om du ansöker om det, man kan också ansöka om reseersättning för flygresorna, kom ihåg att göra det i god tid!

Jag hyrde en lägenhet tillsammans med min pojkvän i Paris innerstad via airbnb. Vi var jättenöjda med och det kändes tryggt att gå via airbnb som håller pengarna och all kommunikation finns registrerad istället för tex franska motsvarigheten till blocket. Vi betalade ca 11500 per månad så ca 5750 var per månad. Då var lägenheten himla liten men fräsch med två rum, badrum, tvättmaskin och mysig innegård i nordöstra Paris i ett område där vi gärna ville bo. Det finns en massa privata förmedlingar vilket kan kännas tryggare med de tar oftast en månadshyra i avgift, tex http://www.entreeparis.com som drivs av två svenska tjejer och är mycket bra. Annars finns ju Svenska husets studentboende som verkar bra, i svenska kyrkan i Paris (både på nätet och på plats) finns massa annonser och inte minst facebookgruppen ”svenskar i Paris” går det att hitta lägenheter via, båda att dela och själv. Jag fick även flertalet mail av internationella koordinatorn på franska universitetet om boende både i korridor och som inneboende. Överlag upplever jag det lätt att hitta boende i Paris men man får räkna med ganska hög hyra, bo litet och inte samma standard som hemma, men vad gör sådant om man får bo i Paris!

I Frankrike gör man vad som kallas ”stage” (clinical rotations=placeringar) i 3 månadersblock de 3,5 kliniska åren av utbildningen. Man väljer då var man vill vara utifrån klasslistan så att den som står först får välja först osv. Var man börjar i listan byts varje gång. De har alltså inte som i Sverige att man gör kortare placeringar inom nästan allt utan de hinner bara med vissa placeringar och har läst resten endast i teorin, något som jag till en början tyckte var lite konstigt, och de tyckte jag var lika konstig som hade haft praktik i typ allt. Tre månader på ett ställe gör ju att man verkligen kan sätta sig in i ett ämne samt komma in i gemenskapen på avdelningen, något jag kan sakna i Sverige.

Som student på avdelningen har man uppgifter och man får betalt för att vara där. Uppgifterna brukar vara att hålla ordning på patientens pappersjournal genom att se till att alla labresultat, undersökningsresultat, remisser osv skrivs ut och sorteras in. Studenterna skriver också nästan alla remisser och gör övrigt administrativt arbete. Man är ansvarig för ca 2-4 patienter och dessa ska man göra status på, ronda med underläkare och/eller överläkare och hänga med extra på vad som händer kring de patienterna. Man är på avdelningen ca 9-13

På avdelningen finns det studenter som du, ibland läkarstudenter från de första terminerna som typ hänger på vad du gör, interner dvs ST/underläkare och chef de clinique/färdig specialist. Dessutom finns professorn och andra överläkare som har ansvaret och kommer och rondar alla patienter någon gång i veckan. Mellan alla dessa finns en ”tydlig” hierarki, och man duar inte professorn tex. Som student kan man inte heller fråga vem som helst när som helst utan helst internerna eller chef de clinique vid ett tillfälle då man inte stör, vilket ju inte alltid är så lätt. Inlärningstillfällena på avdelningen kommer mer i samband med att man träffar patienten och efter då man kan diskutera patienten. Lite nu och då ”förhör” specialisten/överläkaren studenterna på olika saker, tex en diagnos eller en röntgenbild, och här kunde jag sällan svara eftersom vi i Sverige har ett mer resonerande sätt att lära oss kunskap och här är det faktakunskap i punktform och helst i rätt ordning, något jag verkligen inte kunde men de hade de förståelse för och frågade helst de andra studenterna. Jag har hört att dessa förhör på vissa ställen är hemska men jag uppfattade dem mer som lärotillfällen då man också fick fråga.

Det gick föreläsningsserier inom alla ämnen som var öppna för alla. Vi såg till att få fram schemat för de ämnen vi hade placeringen i och jag gick på kanske hälften. Det var mycket lättare än jag trodde att hänga med på föreläsningarna, även om de inte är några hejare på power point. Föreläsningarna var väldigt ingående faktamässigt så man fick sålla ut den info som man trodde var intressant. Föreläsningarna är ofta väldigt långa och utan paus, så ta med en dricka/kaffe!

Tillgodoräknandet när man väl kom hem var nervöst men gick bra. Se till att ha så mycket och många papper så möjligt med påskrifter och stämplar, från läkarna på din placering och från koordinatorn. Sen behövde vi också gå några jourer i Sverige som skulle inkluderas och ha ett möte med kursansvarig innan tillgodoräknandet skrevs på så har man kort om tid innan sitt första vik tex kan det vara bra att försöka planera in sånt i förväg och stämma av några extra gånger innan man far hem att man har alla papper påskrivna på rätt sätt.

Jag kunde ju franska sen innan, eller i alla fall hade kunnat, så jag struntade i språkkurser utan tänkte att jag lär mig väl av att bara vara där. Det fanns en språkkurs som gick innan men då vi hade kurser att göra klart i Sverige innan vi åkte så kunde vi inte delta. Jag försökte fräscha upp minnet med någon app men var väl inte så himla motiverad. Språket var jobbigt ffa i början då det inte kändes som man fattade någonting. Jag tyckte det svåraste var alla nya ord som hör till sjukhusvärlden (remiss, epikris osv) som ju tog ett tag att lista ut, så i början försökte jag mest hålla mig i bakgrunden men sen kom franskan mer och mer efterhand så det var skönt. Det kan ju vara lättare att läsa eftersom de pratar så himla fort, men då det ofta är handskrivna journaler med ”läkarhandstil” så var inte det alltid så lätt heller, men mina studentkompisar erbjöd sig ofta att läsa med en så det gick bra. Det är ju svårt att hänga med när många pratar samtidigt eller när man inte vet vad det handlar om men jag tyckte jag blev bättre för varje vecka vilket var himla kul! Och jag upplevde att alla hade sådan förståelse för att man inte var så bra på språket och gärna förklarade igen. En grej som hände ofta var när man frågade vad ett ord betydde så ville de förklara hela t.ex. patologin, verkningsmekanism osv som att man inte kunde någonting om det trots att det bara var ordets översättning man var ute efter.

Kulturen är ju annorlunda där, ffa vad gäller hierarki och jämställdhet upplevde jag. Att vara ensam tjej på stan i Paris är inget man bör vara, man möter inte folks blick på gatan om man inte vill dom nåt. Generellt känner man sig som tjej ofta utsatt och uttittad, det blir bättre om man tänker på kjollängden, väljer gata att gå på, undviker att svänga med sitt blonda hår, inte möter några blickar och ser så självsäkert buttert fransk ut man bara kan. Att det ska behöva vara såhär känns ju sjukt, men som det är nu är det för ens egen säkerhet. Annars är ju generellt alla artiga och mycket bättre på engelska nu än förra gången jag bodde där.

Hierarkin är tydlig på sjukhusen och man duar inte professorn eller andra man inte känner, man sätter sig inte på professorns stol (lär er av mitt misstag…). Man ställer inte frågor hur som helst och som student förväntas man vara en hjälpreda och inte säga emot. Jag var väldigt förberedd på det systemet och det tror jag är bra att vara, och är man bara tacksam och lite trevlig så löser det sig även om man gjort fel. Det var bra och skönt att ha de andra franska studenterna att fråga lite om hur man skulle bete sig i olika situationer. 

I Paris kan man ju göra allt och inget! Det finns ju en massa museer, mycket kultur i alla former, parker att hänga i och en massa ställen man bör se och hänga på turisterna till. Jag hade ju med mig min pojkvän till Paris plus två andra studenter från KI som var där så jag kände inget större behov av att hänga med på en massa aktiviteter för att träffa nya människor, jag kände nog att jag lite hade gjort det när jag var där som aupair. Vill man komma in i nya sammanhang på en ny plats får man ju anstränga sig lite men jag upplevde att det verkade finnas många kanaler och ingångar. Man fick till exempel ofta mail från universitets studentförening som anordnade en massa saker; bio, teater, föreläsningar, workshops med mera. Innan vi åkte ner fick vi Erasmus studenter på medicinska fakulteten mail från en fadder som styrde upp några initiala träffar och jag vet att flera därifrån fortsatte att ses. I svenska kyrkan händer det en massa saker om man vill ha svenskt umgänge, utflykter, fikor mm. Jag sjunger i kör hemma och gick med i svenska kyrkans i Paris kör, en helt fantastiskt kör, såklart! På praktiken träffar man ju de franska studenterna och vill man utveckla sin franska bör man ju verkligen hänga på dom, men de pluggar väldigt mycket så inte alltid så lätt. De jag var med var alla jättetrevliga och himla bra, och några av dem träffade jag även utanför skolan.

Det fanns ett gym/idrottscenter kopplat till universitetet som verkade bra och bra pris men det låg i södra Paris vid huvuduniversitetet och medicinska fakulteten, mina placeringar och lägenheten var i norra så jag hoppade över det.

Sammanfattningsvis innebar utbytet mycket meck, papperarbete och administration åt alla håll och kanter, och jag kanske egentligen lärde mig lite mindre rent faktamässigt än dom hemma, men jag fick vara i Paris. Jag har fått se att annat system, se nya sätt att tänka och förhålla sig, både inom sjukvården och mellan människor. Jag fick lära mig franska. Jag tror att sådana här utbyten är värdefulla för alla! Man växer som person och båda kulturerna får ett utbyte. Jag uppskattar svensk sjukvård på ett sätt och ser stelbentheten i det på ett annat, så himla nyttigt att få se det utifrån. Men framförallt kommer jag aldrig mer att klaga på Take Care!