Reserapport - KI-student
Lärosäte: Université Paris Diderot (Paris 7)
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: Erasmus
Termin: Vårtermin 13/14

Innan avresa

Jag har studerat franska länge, både på gymnasiet och universitetet, och Frankrike och kanske framförallt språket var en viktig del av mitt liv. Jag hade länge tänkt att jag ville göra en utbytestermin i något fransktalande land och Paris var den stad som lockade mest. Diderot var inte det jag valde i första hand men båda jag och en annan student från samma termin fick plats där så det kändes ändå bra att åka tillsammans med någon jag kände sedan tidigare. Jag hade aldrig hört talas om detta universitet innan och hade i allmänhet ganska dålig koll på universitetsstudier i Frankrike. Vi hade en del strul innan avresa, då vi skickat in våra ansökningar i mycket god tid men något hade blivit fel i processen så vi fick bara en av de två placeringarna godkända vilket inte skulle fungera med KI:s upplägg. Det tog lång tid att få detta ändrat så det var först några månader innan utbytets början som vi verkligen fick reda på att det skulle bli av. Ett av kraven från Diderot var att vi skulle kunna franska på nivå B2, vilket man skulle behöva göra ett DELF-test för att bevisa. Detta var dock ingenting som någonsin efterfrågades i ansökningsprocessen, så lägg tiden och pengarna på något roligare än att göra det provet.   

Ankomst och registrering

Vårt utbyte skulle börja en måndag, vi kom ned på torsdag kväll veckan innan för att ha lite tid att komma i ordning. På fredagen åkte vi till univeristetet för att försöka skriva in oss så att detta skulle vara gjort innan vi började, men personen som skötte detta var inte anträffbar så vi fck åka hem igen med outrättat ärende. På måndagen kunde vi skriva in oss och det tog i princip halva dagen, men när vi väl kom till avdelningen var det ändå ingen som ens visste att vi skulle komma så det gjorde inte så mycket. På avdelningen fick vi leta upp avdelningsspecialisten (chef de service) som inte heller hade någon aning om att vi skulle vara där  men han sa att vi kunde komma kl 9 dagen efter och så skulle han lösa det praktiska då.  

Ekonomi

Inga obligatoriska avgifter fanns, det enda var en deposition på 30 euro för läkarrocken som vi fick tillbaka när vi åkte hem. Priserna i Frankrike är ungefär motsvarande de svenska, kanske något billigare vad gäller mat och att äta och dricka ute. Erasmusstipendiet täcker ju en del och så även CSN-extralånet. Franska studenter får ca 200 euro i månaden för det "arbete" de utför på kliniken, detta fick vi också (och så ska det vara eftersom man som utbytesstudent bör förväntas göra samma saker som övriga studenter, det tycker jag i alla fall) och det var ju också ett väölkommet tillskott, men det kan ändå vara bra att ha lite extra sparat för att kunna ha lite mer ekonomisk frihet under utbytet och kunna göra roliga saker för att uppleva den nya staden. 

Boende

Jag hade tur och fick ta över ett rum i ett minikollektiv efter en annan student från KI som gjort samma utbyte som jag terminen innan. Det kostade ungefär som min bostad hemma men standarden var kanske lite lägre. Det finns rum att hyra för studenter i Cité universitaire men de kan vara svåra och få samt att Cité ligger en bit utanför stan. Annars är airbnb ett hett tips för att hitta bostad.  

Studier allmänt

Det franska utbildningssystemet skiljer sig en del från det svenska åtminstone på läkarprogrammet. De flesta fransmän och fransyskor börjar sin universitetsutbildning direkt efter gymnasiet och är då oftast i 18-årsåldern. Det är relativt ovanligt att man börjar senare och de flesta har inte testat på andra universitetsstudier innan. Båda jag och min svenska kollega hade gjort andra saker ett par år innan vi började på läkarprogrammet vilket gjorde att vi var mycket äldre än de flesta av de franska studenterna.

Studierna är upplagda på ett helt annat sätt än i Sverige, åtminstone under den kliniska delen av utbildningen. På vårt universitet hade man klinisk undervisning varje förmiddag 9-13, och därefter föreläsningar vissa dagar. Vi hade gått till en studieadministratör för att få reda på föreläsningsschemat för de kurser som passade oss. De franska studenterna läser inte teorin i fas med praktiken så de hade allting blandat på eftermiddagarna, vi fick helt enkelt plocka ut de föreläsningar vi kunde ha nytta av. De franska studenterna väljer också sina kliniska placeringar som alla är tre månader långa. Endast vissa (gynekologi och arbetsmedicin) är obligatoriska. Detta gör ju dels att alla studenter inte är på alla avdelningar och att deras kliniska placeringar är väldigt mycket längre än våra. På ett sätt är det bra att hinna komma in i arbetet på kliniken, vilket jag inte alltid upplever att man hinner med i Sverige, men samtidigt är tre månader (eller två som vi gjorde) lång tid om man inte lär sig nytt utan bara fortsätter med samma uppgifter varje dag.

Det franska utbildningssystemet lägger ned mer fokus på att lära sig detaljer utantill än vad vi var vana vid. Mycket handlar om syndrom med olika namn som vi inte hade en aning om hette Syndrom Si eller Syndrom Så och innehöll exakt de här olika elementen (ex extrapyramidala syndromet är rigiditet + tremor + hypokinesi, varken mer eller mindre). Detta tog ett tag att lära sig och var först lite stressande men sen insåg vi att vi helt enkelt hade lärt oss på ett annat sätt och kanske bara behövde lära oss en ny uppdelning eller ett nytt namn. Vi insåg ganska snabbt att det var bättre för oss att gå efter lärandemål och gamla tentor och plugga själva efter svensk litteratur än att försöka lära oss allt från franska föreläsningar. På så sätt var det bra att eftermiddagarna var lediga så att vi hade lite tid att läsa på själva.

Lärar-studentrelationen var mer familjär än vad jag på förhand hade trott. Oftast hade vi motsvarande ST-läkare (internes) som handledare och de var ungefär i vår ålder. Vi duade varandra, kallade varandra för förnamn och hade oftast en ganska jämlik relation, detta gällde även för specialisterna. De var oftast duktiga på, och intresserade av, att undervisa även om det såklart blev enligt den franska modellen att lära sig utantill. De franska studenterna ställde mycket frågor och det var uppskattat, även när vi gjorde det. Ibland blev någon student eller ST-läkare förhörd av professorn under ronden gällande en patient, men det var under kamratliga omständigheter oftast och ingen egentlig maktdemonstration. Det som är lite annorlunda med det franska systemet är att de inte har AT (visserligen har de något motsvarande under första året på ST, men inte i samma utsträckning) vilket gör att de inte har sett så mycket annat än just sin specialitet. De är heller inte lika självständiga som svenska ST-läkare, utan kanske mer jämförbara med AT-läkarna hemma.

Patient-läkarrelationen var också mer familjär än vad jag hade trott, det var väl egentligen bara under professorsronderna en gång i veckan som patienterna satt uppsträckta i sina stolar och väntade på oss. Annars behandlade i alla fall jag mina patienter precis som jag skulle behandlat patienter i Sverige.

 

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 9 på KI

Jag läste motsvarande neurologi- och psykiatrikurserna i Frankrike. Vi hade blivit rekommenderade att börja med neurologi för att komma in i språket innan psykiatrikursen. Detta tror jag är ett bra råd eftersom psykiatrins diagnostiska instrument är just samtalet och då kan det vara bra att i alla fall ha övat upp lite flyt innan dess. Under neurologiplaceringen var vi båda svenska studenter på samma klinik. Vi hade sex veckors placering där, egentligen skulle det ha varit åtta veckor men vi lyckades få den förkortad för att hinna hem i tid till tentan i Sverige. Jag vet att det har varit krångel med att anpassa kurstiderna för studenter som har gjort samma utbyte tidigare, men för oss gick det smidigt att bara förkorta två veckor. De första två veckorna var vi på en vanlig neurologiavdelning. Vi var 5-6 studenter på två ST-läkare och vi hade ett par patienter var (vi utbytesstudenter fick mjukstarta och gå bredvid en annan student första veckan. Andra veckan fick vi en eller två patienter var). Studenternas uppgift är att varje morgon gå igenom vad som har hänt med patienten sedan dagen innan: skriva upp om det har kommit svar från röntgen eller lab och ha ett kort patientsamtal med neurostatus. De två efterföljande veckorna var jag på neurointensiven, inte riktigt jämförbar med NIVA här eftersom det inte fanns någon neurokirurg på sjukhuset, men de patienter som behövde kontinuerligt övervak låg där. Där hade jag samma uppgifter som första veckorna, men här var vi bara tre studenter och en specialist så det var lite mer att göra och lite fler remisser att skicka. Remisserna på vårt sjukhus var mer standardiserade än i Sverige, det var mycket kortfattad anamnes oftast och mer upplagt som att man kryssade i rutor för olika undersökningar, så det var ganska lätt även för mig som inte var så van. De två sista veckorna på neuro var jag på dagvårdsavdelningen dit patienter kom över dagen för att exempelvis utreda en misstänkt TIA eller få MS-medicinering. Jag tyckte att det var bra att vara där sist eftersom jag då redan blivit lite mer självständig och kunde ta egna patienter. Den första veckan jag var där hade vi ingen ST-läkare vilket gjorde att vi var två studenter som fick ta alla patienter själva till att börja med, för att sedan under eftermiddagen diskutera med en specialist. Detta var till en början lite nervöst men visade sig sedan vara mycket lärorikt och givande. De flesta patienterna var trevliga och samarbetsvilliga och hade inget emot att träffa studenter. För mig kändes det viktigt att få delta i arbetet på samma villkor som de franska studenterna för att få ut så mycket som möjligt av utbytet både vad gäller språkkunskaper och medicinska kunskaper. Jag gjorde mitt bästa för att ta mitt ansvar för det som förväntades av oss studenter och försökte att inte gömma mig bakom utbytesstudentrollen. Det gick ofta ganska bra och var uppskattat, men ibland märktes att jag inte blev tagen på samma allvar som de franska studenterna. Det här får man såklart känna efter själv, det hänger mest på språket hur mycket man kan delta men jag tror att man själv vinner på att ta för sig så mycket det bara går. Jag höll till exempel en fallpresentation på ett av läkarmötena, vilket egentligen inte förväntades men var väldigt uppskattat.

 

Under psykiatriplaceringen var jag kvar på samma sjukhus medan min svenska kollega fick byta till ett annat, mindre, en bit bort. Det var först tänkt att jag skulle vara hela tiden på ett öppenvårdscentrum en liten bit från sjukhuset, där en annan fransk student också var placerad.  Egentligen fanns inte plats för två studenter där och det var väldigt svårt att få grepp om vilken handledare jag skulle gå med, vad som var min roll som student, och när jag förväntades vara där. Jag blev ofta hemskickad med ursäkten att det inte fanns något att göra och min handledare ville att jag skulle vara med på sociala aktiviteter vilket gjorde att jag snarare fick någon typ av skötarroll, vilket såklart var lärorikt en första gång men när det gick ut över tiden jag egentligen skulle vara med på patientsamtal kändes det inte meningsfullt. Efter att under två veckor ha suttit med på fem patientsamtal och egentligen inte fått någon typ av teoretisk undervisning alls började jag bli orolig för att inte kunna lära mig tillräckligt under min placering, så därför gick jag och pratade med sekreteraren till professorn på kliniken som sa att jag kunde få byta veckan därefter. När min handledare fick reda på detta blev han väldigt upprörd och skällde ut mig för att hitta på dumheter och inte förstå hierarkin i fransk sjukvård, samt sa att jag var tvungen att lyda honom när jag befann mig på öppenvårdsenheten. Sen slängde han ut mig därifrån.

Vecka efter hamnade jag istället med psykiatrikonsulten som svarade på remisser från somatiska avdelningar på sjukhuset. Det var jag och en till fransk student som fick följa med varannan dag eftersom det egentligen bara skulle vara en student där, men nu kom ju jag som ”extra” efter att ha bytt från öppenvården. Oftast var det inget psykiatriskt som låg till grund för patienternas symtom, men jag fick vara med på många patientsamtal med väldigt olika typer av patienter och mot slutet fick jag ta en del samtal helt själv och sen diskutera med handledaren. Detta var otroligt bra ur ett patientbemötandeperspektiv, men eftersom de flesta var psykiatriskt friska fick jag tyvärr inte se så många typiska patientfall.

I psykiatrikursen ingår en vecka beroendemedicin och jag hade första dagen på psykiatriplaceringen frågat om jag kunde få vara en vecka på beroendeavdelningen, vilket jag fick höra inte skulle vara några problem. När jag dock efter ett par veckor frågade om när detta skulle ske fick jag beskedet av professorn att det inte var möjligt eftersom jag redan hade bytt placering en gång. Jag hänvisade till att det ingick i vår kurs men han sa bara att ”så går det inte till i Frankrike”, så jag fick tyvärr ingen beroendeplacering. Eftersom alla kliniska placeringar måste vara två eller helst tre månader vet jag heller inte hur detta kunde ha lösts på annat sätt i förtid, det går liksom inte att önska en en-veckasplacering på ett franskt sjukhus.

Vad jag känner angående psykiatriplaceringen är att jag helt missade slutenvårdspsykiatrin, vilket är en ganska viktig del. Jag fick ta mycket eget ansvar mot slutet och blev ganska duktig på suicidbedömningar, men hade ändå väldigt mycket att ta igen vad gäller typiska kliniska manifestationer av psykoser och affektiva tillstånd. Jag hade nog bara otur att hamna där jag hamnade, men det är lite skrämmande att det inte ens om man som jag faktiskt vill ta ansvar för sin utbildning och försöka ordna det på ett bättre sätt är möjligt att byta placering utan att bli utskälld och misstänkliggjord. Jag kanske har höga krav och man kanske inte kan förvänta sig att det ska vara som i Sverige, men jag blev inte ens behandlad som de franska studenterna utan stod helt själv utanför alla system och försökte ensam få ihop en placering som dels skulle bli godkänd vid hemkomsten och som också skulle ge mig nödvändiga kunskaper för framtiden. Jag tycker inte att det franska universitetet höll sin del av överenskommelse när det gäller psykiatriplaceringen och jag tycker egentligen inte att svenska studenter ska behöva hamna i öppenvården eller med konsulten i åtta veckor, för det lever inte upp till de mål som KI har för psykiatrikursen. 

 

Språk och kultur

Jag hade läst mycket franska innan och varit i Frankrike en del tidigare så för mig var språket nog ett mindre problem än för många andra. Trots det var det svårt första veckan att bara komma igång att prata och att lära sig alla nya medicinska facktermer.  Jag tycker dock att personalen på sjukhuset och även patienterna ofta var väldigt förstående och tålmodiga vad gällde att förklara olika saker. Det hände nog inte en enda gång att någon var otrevlig för att jag inte förstod. Föreläsningarna var också oftast relativt lätta att hänga med på, speciellt om man hade åtminstone lite förkunskaper inom ämnet.

Det fanns en franskakurs för utbytesstudenter som man kunde anmäla sig till, men den började flera veckor innan vi kom till Frankrike. Jag kände också att jag lärde mig så pass bra franska bara av att vara där att jag nog ändå inte hade velat lägga den tiden på en språkkurs utan hellre prioriterade medicinstudierna eftersom jag ville klara tentan när jag kom hem. Har man inte den pressen utan kan tänka sig att göra omtenta kan jag dock tänka mig att det är bra för språket att gå en kurs också, Då ska man nog försöka anmäla sig i tid så att man har en plats i alla fall och sen får man väl börja när man kommer ned helt enkelt.

 

Fritid och sociala aktivteter

Det anordnades en del fritidsaktiviteter för utbytesstudenter, man kan gå med i någon facebookgrupp till exempel för att få information om liknande saker. Vi fick mail av en fransk student som var någon typ av Erasmus-guide och som också organiserade t ex gemensamma biobesök. Jag deltog inte så mycket i dessa aktiviteter men jag tror inte att det är svårt att hitta nya utbytesstudentvänner om man vill det och man behöver heller inte gå sysslolös på kvällarna.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis har utbytesprioden såklart påverkat mig på många sätt. Jag kommer troligtvis inte vilja jobba inom sjukvården i Frankrike i framtiden och jag har insett att det svenska utbildningssystemet är fantastiskt bra om man jämför internationellt. Jag tror att det är sant som jag hört tidigare att svenska studenter tar mer ansvar för sin egen utbildning och vågar ifrågasätta det som inte är bra, vilket uppenbarligen inte alls är kulturen i Frankrike.

Det mest positiva är nog att jag har fått bättre självförtroende avseende mina franskakunskaper eftersom jag tack vare dem har lyckats ta mig fram i den kliniska vardagen för det mesta utan större problem, och att varje kurs eller nytt jobb i Sverige kommer kännas lättare eftersom jag vet hur svårt det kan vara att vara i ett nytt land. Jag har också fått än större respekt för de som kommer till Sverige från andra länder för att arbeta här, och jag kommer förhoppningsvis vara bättre på att se igenom språk- och kulturbarriären för att istället se människan med all hennes kunskap och kompetens som en stor tillgång.