Våren är i full blom och solen skiner, nästan bränner fastän det bara är april. På gräset utanför studentboendet i Dublinförorten Blackrock sitter ett gäng utbytesstudenter från världens alla hörn. Tentaperioden nalkas och med sig ut i trädgården har alla tagit sina böcker och bärbara datorer. Flitigt plugg varvas med småprat om allt och ingenting, planer för den kommande lördagskvällen börjar smidas och jag tänker tillbaka på veckan som gått - en vecka fullspäckad av både tuffa och lärorika upplevelser från akutmottagningen på ett av Dublins sjukhus.

Jag ville bli bra på engelska, lite starkare och tryggare i mig själv och framförallt se en annan sida av vård och omsorg, pröva min kommande yrkesroll i en annan kultur. Dublin var mitt tredjehandsval vid ansökan men jag kan bara tacka gudarna, ödet eller slumpen för att jag hamnade där, jag skulle inte för allt i världen byta bort en helt fantastisk tid i denna underbara stad. Men för att få allt i sitt sammanhang spolar jag tillbaka bandet drygt ett år, till det första informationsmötet om utbytesstudier.

Tidskrävande förvisso, men att det skulle vara väl värt mödan var det klara budskapet. Med detta i åtanke gick jag hem från informationsmötet och skrev mitt motiveringsbrev och några månader senare fick jag veta att jag blivit nominerad att söka till University College Dublin, UCD. Ansökningsprocessen var, precis som väntat, en ganska omfattande process men när jag stod där med nomineringsbeskedet i handen trodde jag att det största arbetet var avklarat, tänkte att ”det här är väl en lätt match att ordna med” och lade därmed checklistorna som KI skickat med åt sidan. Någon gång under hösten började jag inse att det här med att lägga förberedelserna på is, var ett naivt beslut. Vägen till Dublin var onekligen fylld av olika göromål och mitt största råd till dig som planerar att åka på utbyte är därför att börja i tid! Titta noggrant igenom alla listor och all information om förberedelserna och alla intyg som krävs och sätt igång. Du får en hel del information från både KI och ditt värduniversitet men det är ändå ditt eget ansvar att allt ordnas i tid. Hör gärna själv av dig till ditt utbytesuniversitet och fråga vilka eventuella vaccinationer som krävs eftersom det kan ta ett tag innan de tar kontakt med dig. För att få praktisera i Dublin behövde jag senast fyra veckor innan avresa skicka in intyg om vaccinationer och tagna blodprov, intyg på att ha genomfört hjärt- och lungräddningsutbildningen samt ett utdrag från polisregistret. Detta tog ett tag att få hemskickat och blodprovssvaret dröjde ett par veckor. Så för att undvika den panik jag upplevde när jag strax innan deadline insåg att jag fyllt i ansökan om utdrag ur polisregistret på fel sätt, gör du gott i att ordna med detta så fort antagningsbeskedet dyker upp. När jag var färdig med allt detta började jag så smått undersöka vad mer jag kunde tänkas behöva ordna för att ta mig in i landet. Packlistan jag hittade föreslog både det ena och det andra; kopia på antagningsbeskedet, diverse papper från banken och csn, passfoton och flygbiljett. Väl framme visade sig bara det sistnämda vara nödvändigt...
...Och pass och regnjacka såklart.

När planet lyfte från Arlanda vill jag lova att det var lagom pirrigt, om än fantastiskt, att äntligen vara på väg mot det som man så länge planerat. När jag och min lite för tunga väska landat bar det av raka vägen mot UCD där jag stämt träff med min kontaktperson. Väl framme skulle det ordnas med registrering och jag fick information om mina praktikplatser, var någonstans de låg och hur klädkoden såg ut. Efter en kopp te, som är ett ofta återkommande inslag i den irländska vardagen, fortsatte resan mot mitt blivande hem i Blackrock. Min otroligt hjälpsamma kontaktperson skjutsade mig eftersom hon ändå skulle hem för dagen och Blackrock då råkade ligga längs vägen. Väl framkommen till mitt lilla rum var jag lite bekymrad över att jag varken hade porslin eller någon kastrull att laga mat i, vilket tydligen inte ingick i inredningen. Detta visade sig vara ett problem som kunde lösas snabbt tack vare mina vänliga grannar och små kompletteringar från IKEA. Den adapter jag packat ner visade sig vara helt åt skogen vad gällde passform men jag hittade snart en av rätt modell i studentshopen på UCD. Första dagarna efter ankomst innebar alltså en del små göromål för att finna mig tillrätta i min nya vardag. Irländska SIM-kort till mobilen och busskort behövde införskaffas och för att slippa panik och förseningar den kommande måndagsmorgonen gjorde jag en liten utflykt till min första praktikplats. Det kan alltså vara skönt att vara på plats några dagar innan praktiken eller föreläsningarna börjar och därtill ganska praktiskt att anlända till värduniversitetet en vardag så att administrationen är på plats och inte flytt ut på landet över helgen.

Irland är ett ganska dyrt land att leva i, framförallt när det kommer till boende och till viss del även mat. Stipendiet från KI och lite extraarbete innan avresa hjälpte mig att klara boenderäkningen som betalades i en klumpsumma innan inflyttning. Genom att sedan på plats noggrant jämföra priser på bönor och pasta hos lågpriskedjan Tesco och fylla kylskåpet med varor från deras egna märke klarade jag utgifterna för biobesök, pubrundor och cappucinos på stan som när allt kom omkring blev hyfsat många.

Polisintyget som jag behövde skicka in innan ankomst kostade ca 170 kr, passfotona som jag släpade med i onödan kändes väl värda sina 70 kr. Jag valde att nöja mig med försäkringen som KI erbjöd men om du inte känner att denna täcker allt så tillkommer det några hundralappar för en reseförsäkring från ditt försäkringsbolag. Glöm heller inte att räkna med vaccinationskostnader i din budget. I Irland kostar en enkel bussresa ca 18 kr, ett busskort ca 24 kr per dag, en liter mjölk ca 10 kr och prisläget på öl är ungefär detsamma som i Sverige. Om ditt utbyte inte sträcker sig över mer än 12 veckor behöver du inte meddela detta till CSN för att studiemedlet ska utbetalas som vanligt. Är du dock borta under 13 veckor eller längre bör du kontakta CSN.

Jag ville hemskt gärna leva utbytesstudentlivet fullt ut och bo i studentkorridor men vid den första mailkontakten med boendekontoret på UCD fick jag veta att detta inte var möjligt. Att jag planerade anlända en dryg månad efter terminsstart sades vare anledningen till detta och jag hänvisades istället till att söka privat boende. På UCDs hemsida finns all information om boende på campus och även tips och länkar för den som föredrar att söka privat: http://www.ucd.ie/residences/mainmenu/studentaccommodation/. Rykten säger dock att de flesta som sökt boende utanför campus har haft mest framgång på www.daft.ie där man kan söka både delade rum, lägenheter och hus. Jag kikande en del på olika alternativ för privat boende men insåg ganska snart att priserna för att hyra en bostad, eller snarare dela ett litet rum, var en ganska kostsam historia. Standarden på bostäder i Dublin är betydligt lägre än den vi är vana vid hemma i Sverige och alla som söker bostad privat blir rådda att aldrig tacka ja eller betala för något utan att först titta på det. Jag ska erkänna att jag av och till upplevde stunder av både panik och lätt förtvivlan då jag en vecka innan avresa inte visste var jag skulle bo och att jag i slutändan fick ett rum i det mysigaste studentboendet i södra Dublin var nog både tur och timing. En vecka innan avresa chansade jag och hörde på nytt av mig till UCDs boendekontor för att höra mig för om det inte var så att det stod några rum lediga och gissa om jag var lycklig när de svarade och frågade när jag ville flytta in!

I huset i Blackrock, som ligger lite söder om Dublin, hade jag en underbar tid med många nya vänner som kom att bli som en familj. Jag hade tur och behövde bara betala för det som återstod av terminen, vilket var ca 14 500 kr för tre månader plus en deposit á 3500 kr som återbetalas i efterhand såvida du inte rivit halva inredningen. I hyran ingick då allt; värme, vatten och internet vilket är ett undantag då man i de allra flesta andra boenden får hosta upp en hel del i månaden för att värma upp sina, om än få, kvadratmetrar. Kommer du i början av terminen måste du betala för hela terminen även om du, som jag, bara stannar i tre månader. Tänk på det när du planerar ditt utbyte eller åk en hel termin vet ja, jag vågar lova att du aldrig kommer ångra det. En fördel med att bo på campus är utöver umgänget, också närheten till bibliotek, studentshop och studenthälsa. Även om du inte bor på Campus har du dock tillgång till den lilla vårdmottagning som tar emot dig med det europeiska sjukvårdskortet helt kostnadsfritt. Jag behövde söka läkarvård vid ett tillfälle och det kändes väldigt tryggt att veta vart jag skulle vända mig och samtidigt slippa oroa mig för att det skulle kosta skjortan. Nästa punkt på din packlista är alltså det lilla blå europeiska sjukförsäkringskortet som beställs via försäkringskassan: http://www.forsakringskassan.se/privatpers/utomlands

Sjuksköterskeutbildningen vid UCD är lite annorlunda uppbyggd än den vid KI. Utbildningen är fyra år lång istället för våra tre och de väljer inriktning direkt från första året; psykiatri, mödravård eller generell. Deras fjärde år innebär dock i princip bara praktik och den sista terminen får studenterna lön. Vad gäller kurserna och dess innehåll så är den irländska sjuksköterskeutbildningen ganska lik den svenska. Deras praktikperioder är dock på heltid och de läser ingen teori samtidigt till skillnad från oss på KI som ofta kombinerar praktik med teori. En annan skillnad är att man som andraårsstudent i Irland själv får signera det man dokumenterat utan att en sjuksköterska kontrollerar och signerar igen. Jag var pinsamt lycklig och kände mig både ansvarsfull och proffsig när jag fick öva upp en snygg kråka att signera med i pappersjournalerna de har på de Irländska sjukhusen. Och ja, du läste rätt! Irländarna håller fast vid de gamla hederliga pappershäftena till journaler vilket i och för sig är charmigt men också medför en del problem; mer än en gång var det nästan omöjligt att läsa sjuksköterskornas och läkarnas anteckningar. Om journalerna nu skulle vara läsbara är det ändå långt ifrån alltid som rätt journal befinner sig på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Sjukvårdspersonalen spenderar mycket tid åt att springa runt på avdelningarna och leta efter bortsprungna anteckningar och även om detta ibland var ganska komiskt att se så påmindes jag mer än en gång om fördelarna med den svenska, datoriserade journalföringen. 

Ibland upplevde jag att både handledare och övrig sjukvårdspersonal är aningen tuffare mot studenterna i Irland än vad svensk personal är mot oss studenter i Sverige. Jag förväntades kunna väldigt mycket både vad gällde anatomi, sjukdomar och specifik omvårdnad, kunskap vare sig jag eller de irländska andraårsstudenterna tillgodosett oss än. Men även om det var tufft i början när mycket var nytt med språk och rutiner så var det i slutändan väldigt nyttigt att behöva kämpa en del. Vikten av att jag tog ansvar för att jag hängde med och lärde mig det som krävdes och vågade fråga och säga ifrån när allt inte var glasklart blev ovärderliga lärdomar.

Ett oväntat inslag på packlistan kom att bli en egen sjukhusuniform som jag hämtade på Södersjukhuset innan avresa. Systemet för klädsel inom sjukvården i Irland är något helt annat än hämta-använd-släng i tvätten-hämta nya-systemet vi har i Sverige. Inom primärvården och vid hembesök används inte sjukhusuniformer överhuvudtaget utan här är det formell klädsel som gäller, vilket för mig innebar en spontan men högst nödvändig shoppingtur i Dublin city för att inhandla kostymbyxor, propra koftor och finskor. När jag sedan började min praktik i psykiatrin på ett sjukhus fick jag veta att studenterna, till skillnad från personalen, inte får ha sin privata klädsel utan ska ha den uniform som ens universitet har. Jag fick byta mina vita sjukhuskläder mot en alldeles för stor och inte alltför bekväm uniform av herrmodell eftersom uniformerna för damer var slut. Med blåa chinos och en blåvitrandig, kortärmad skjorta var jag dock helnöjd. När jag några veckor senare äntrade akutmottagningen för min nästa praktik misstogs jag gång på gång för att vara akutsjuksköterska snarare än student eftersom jag dagen till ära valt min blåa bussarong. Mitt hetaste tips till dig som ska göra praktik i Irland är därför, om du nu inte kan svara på alla frågor som en akutsjuksköterska kan tänkas få, att packa ner vita bussaronger och därtill skor med hel häl och tå. De allra flesta i personalen har tygskor, gymnastikskor eller läderskor då träskor, tofflor och till min stora sorg, inte heller foppa-tofflor, är tillåtna.