Ända sedan jag pluggade till sjuksköterska har ett intresse att se mig om i världen funnits och det var då en självklarhet för mig att ta chansen att åka på utbyte då den kom. Under sjuksköterskeutbildningen var jag iväg på en studieresa till Kenya och kände nu att jag var mer intresserad av att se hur det ser ut inom kvinnosjukvården i ett annat europeiskt land. Jag har varit mycket intresserad av de brittiska öarna ett bra tag och kände därför att valet var enkelt. Klart jag skulle söka utbyte i England.

Jag och en tjej i klassen hoppades båda på att få komma till England och surfade glatt runt på Bournemouth University's hemsida för att ta reda på allt om skolan och googlade på Bournemouth stad. Många av lärarna på institutionen hade varit i Bournemouth hade mycket gott att berätta om skolan och sjukvården i England och vi fick svar på många av våra frågor genom dem. Dock kändes det lite osäkert med vem som egentligen hade koll på hur ansökningsprocessen såg ut.

Det man bör tänka på är att se över sina vaccinationer, då man måste fylla i en hälsoenkät innan man åker, som innefattar vilka vaccin man fått. Med andra ord: prioritera att leta reda på alla vaccinationskort redan då du bestämt dig för att söka, då det kan ta lite tid att leta reda på sånt om man måste kontakta vårdcentraler eller skolor för att hitta informationen. Det finns ingen anledning att ta något blodprov i Sverige för att kolla hepatit eller liknande, då du hur som helst måste ta blodprover då du kommer till England och de inte godtar provsvar från Sverige. Bournemouth University efterfrågar inte huruvida du testats för MRSA och visade inget intresse i detta överhuvudtaget då vi mailade och frågade ansvariga på skolan.

Man måste även ha ett registerutdrag från polismyndigheten som visar att du ej är tidigare straffad för något, vilket också är bra att ordna så fort du vet att du ska åka.

Kolla upp boendemöjligheter, fixa fram ett transcript of records (Kidok-utdrag) till ansökan, ett learning agreement, samt en kopia på ditt engelska betyg från gymnasiet. Försäkringskort från Försäkringskassan ska du ha med dig och går att beställa på försäkringskassans hemsida. Det kommer inom 10 dagar efter beställningen gjorts.

Ansökningsprocessen till universitetet var lite omständig då posten i England strejkade så alla papper fick fyllas i för hand och sedan scannas in och mailas till skolan. Förhoppningsvis strejkar de inte varje år då det är dags att söka utbytesstudier, så detta bör inte bli problem igen. Magdalena Palmqvist var till stor hjälp och svarade glatt på alla frågor vi hade och tog reda på de svar hon inte hade på direkten.

Då både jag och min kurskamrat fick möjlighet att åka tog vi mer eller mindre för givet att vi skulle få vara i samma stad och på så sätt kunna minimera bostadskostnader m.m. Tyvärr fick vi beskedet att de hade alldeles för många studenter och därför inte kunde placera oss i samma stad. Min kurskamrat hamnade i Portsmouth och jag hamnade i Salisbury. Detta kändes för mig väldigt trist då vi hade hoppats på att ha stöd och sällskap av varandra under resans gång, då ett utbyte också innebär en kulturkrock, även om man "bara" är i England.

Vi anlände i Bournemouth söndagen 17/1 och skulle dagen efter på morgonen till skolhälsovården på ett sjukhus för att ta blodprover. Direkt därefter åkte vi till universitetet.

Jag tycker absolut att det räckte att komma dagen innan, då vi hann se oss om i staden lite och landa i att äntligen vara på plats. Introduktionen vi fick på Bournemouth University bestod av genomgång av återupplivning av oväntad asfyxi och HLR och var mer inriktad på att vi ställde frågor till två lärare på skolan. De svarade på många av våra frågor om hur kvinnosjukvården ser ut i allmänhet, samt lite mer specifikt om placeringarna. Vi fick även en genomgång av biblioteket och blev visade runt på skolområdet. Vi hann även ordna med det administrativa. Efter lite lunch med lärarna åkte vi till våra placeringar. Vi fick åka bil dit med varsin lärare, jag med den kliniska adjunkten för Salisbury.

Vi började med att åka till Salisbury district hospital där jag fick en rundvandring för att se sjukhuset och sedan mer specifikt the maternity unit. Jag blev visad förlossningen, BB och neo, samt hälsade på ett antal människor. Sedan mötte vi den barnmorska som erbjudit mig att bo hemma hos henne för 250 pund i månaden och jag fick äntligen komma till mitt blivande hem för kommande 12 veckorna. 

Vi fick inte höra om någon fadderorganisation, men jag tror det hade varit mer aktuellt om vi hade stannat i Bournemouth och gått på föreläsningar och haft mer socialt liv med andra studenter.

Man får ett stipendium från Erasmus, samt finns det stipendier på barnmorskeprogrammet att söka för att underlätta den ekonomiska biten när man är borta.

Det går absolut att leva ekonomiskt i England som utbytesstudent och det första man bör fundera över är hur mycket man har råd att lägga på boendet.

Behöver du något vaccin ska du kontakta studenthälsan så gör de en beställning på vaccinet, du lägger ut pengar när du går för att ta det och lämnar därefter kvittot till studenthälsan som ersätter dig.

Det finns Lidl i de flesta engelska städerna och det är det absolut billigaste alternativet till matshopping. Storkok och studentmat är mitt tips. Ta med dig matlåda till praktiken, du har ofta knappt tid till att lämna avdelningen för lunch i alla fall. Inte om du inte är villig att missa något spännande, en krystande omföderska som anländer eller så. 

Jag hade tur då en barnmorska erbjöd mig ett rum i hennes hem för 250 pund i månaden. Jag vet att det finns studentlägenheter kopplade till sjukhuset i Salisbury som verkar helt okej, enligt vad andra studenter sagt, tyvärr minns jag inte vad de sa att det kostade att bo där. Det kan bli dyrt om man letar boende på egen hand, så kolla alltid med lärarna på universitetet om de vet några billiga alternativ innan du kikar runt själv. 

Vad jag förstått efter att ha pratat med andra studenter kan det vara ganska dyrt annars att hyra rum, räkna med minst 300 pund i månaden.

Under min tid i England har jag inte deltagit i någon föreläsning, detta av det enkla skäl att jag ej bodde i Bournemouth utan en bra bit därifrån och ej hade möjlighet att åka dit. Jag valde istället att prioritera praktiken. Dock hade jag uppskattat att få delta i föreläsningar om jag bott i Bournemouth, då detta även hade underlättat ett socialt umgänge med andra studenter.

På praktiken går man långa pass, dagen börjar 7.45 och slutar 20.15, med en timmes rast. Detta kan kännas ganska tufft i början, speciellt lunga dagar, men man vänjer sig snabbt och lär sig att se det positiva i att ha fler lediga dagar per vecka. Det ger också en än bättre kontinuitet med patienten och du hinner ofta lära känna patienterna väl under passets gång.

Språkligt har det inte varit några större problem, även om det tar ett tag innan man förstår hela överrapporteringarna från natt- till dagpass och tvärtom. Den medicinska engelskan kommer ju mer man är ute på praktiken och ju mer man frågar, desto mer förstår man. Jag förstår dock absolut kravet på att man ska ha minst VG i engelska B från gymnasiet då det annars kan vara lite svårt att känna sig trygg i språket.

För min del blev kulturkrocken större än väntad och framförallt sjukhuskulturen. Det är större skillnader mellan Englands sjukvård och Sveriges än man tror. Bara erfarenheten av att lämna Sverige i 12 veckor och prata ett annat språk än sitt modermål är svårt. Att sedan försöka lära känna folk och klicka med en handledare som kanske inte önskar ha en svensk student kan bli en utmaning. Studenter har lägre rang i England än i Sverige och man känner att hierarkin är större här, då man gärna skickar iväg studenter för att svara på ringningar, göra te till personalen eller öppna dörrar utan att barnmorskan egentligen är upptagen med annat.

En annan stor skillnad i kulturen är det faktum att många inte ammar i England. Samhället är inte lika tillåtande till att kvinnor ammar ute på allmänna platser och jag har sett mer än en kvinna mer eller mindre övertalas till att inte amma av sin mamma, då hon inte ammade sina barn och det har "minsann gått bra för dem". Detta är lite annorlunda för en svensk som sett i stort sett alla kvinnor amma, eller åtminstone ge amningen en ärlig chans. Med andra ord: vill du lära dig allt om flaskmatning är England perfekt att åka till. Det är vanligt med tonårsgraviditeter i England. Jag har varit med om många som haft fler än fyra barn, vilket ändå tillhör ovanligheterna i Sverige. Många är religiösa här, vilket man påminns om ofta.

Jag har absolut haft en intressant och lärorik period i England och känner att perioden hade kunnat vara än mer lärorik om jag och min kurskamrat fått bo i samma stad, då vi hade haft lättare att hantera kulturkrockar och kunnat prata av oss. Det hade dessutom kunnat vara enklare att träffa fler studenter om vi fått vara i Bournemouth och där kunnat delta i föreläsningar de dagar vi inte hade praktik.

Vid uppsatsskrivandet hade det underlättat att vara i Bournemouth då vi hade kunnat ha tillgång till litteratur på biblioteket.

Erfarenheten från engelsk förlossnings-, BB- samt neovård har varit mycket värdefull och jag kommer att njuta av alla resurser och rutiner vi har i Sverige. Att ha fått möjligheten att se två sidor av hur vården kan se ut har lärt mig mycket om vad jag vill sträva efter som färdig barnmorska. Jag kommer att kunna ta det bästa av två världar och detta kommer att hjälpa mig att bli en lyhörd och öppen barnmorska med internationell erfarenhet.