Reserapport - KI-student
Lärosäte: University of California Los Angeles UCLA School of Medicine
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: INK
Termin: Hösttermin 14/15

Innan avresa

Varför UCLA

Jag gjorde ett utbyte i San Francisco sommaren 2012 via KI och tänkte efter det att Kalifornien var en av de trevligare delarna av USA, särskilt vintertid, men hade länge siktet inställt på Chicago eftersom att jag såg fram emot deras traumakirurgi. Dock när jag tittade på kurserna tyckte jag sedan att UCLA bättre erbjöd kurser, även om jag var tvungen att välja mellan traumakirurgi och neurointensiven, jag var intresserad av och garanterade att jag kom hem i tid till examen vilket till slut gjorde att jag ändå valde UCLA i första hand.

Information

Från KI får man en förberedd lista på vad man ska göra och lite tips på var man kan vända sig för att få rätt intyg. Listan är inte allomfattande men den räcker helt klart för att man ska kunna uppfylla UCLAs krav. 

UCLA å sin sida är allt annat än organiserade och man blir antagen till kurser dels av kursansvarig lärare och dels av UCLA, och de olika sjukhusen har vitt skilda krav på vad som krävs för att få gå där. UCLA Ronald Reagan ville ha ett vanligt friskintyg som var väldigt lätt att fixa, County Hospitals (som UCLA Harbor och Olive View) ville ha fler intyg på att man inte hade TBC. Veteranssjukhuset vill att man ska genomgå en tre veckor lång background check innan man får börja där, vilket kan te sig svårt då den inte sätts igång förrän man lämnat sina fingeravtryck på plats.

Det var även vanligt när man ringde de olika kurssekreterarna att de hade nya krav man behövde uppfylla, eller att de hade specifika kursveckor trots att det stod på schemat att kursen var by appointment och många kurser erbjöd inga utbyten till icke-UCLA studenter (eller bara efter att UCLA studenter erbjudits plats, vilket gjorde att svaret skulle komma i oktober) under vintern utan rekommenderade att man återkom på våren, varför jag kanske skulle rekommendera UCLA mer på våren.

Det var också helt oklart vilka intyg man skulle skicka in och vi som läste samma kurser skickade i många fall in olika intyg och fick olika typer av information, men om man ska läsa på Harbor eller Olive View kan det vara bra att få en E2 ifylld direkt så man inte behöver gå tillbaka för att få den ifylld igen eftersom Cityakuten tar överpriser för att fylla i intyg. När det gäller vaccinationer behöver man de som står på pappret för UCLA och för vissa sjukhus dessutom influensavaccin, men det kan man fixa på plats om man vill. Jag fick även påfyllning av vacciner i vaccinationsprogrammet gratis på Cityakuten, och några fick PPD-test (minst ett krävs) gratis, dock inte jag. Totalt betalade jag nog 2100kr för intyg och vaccin som KI inte betalade för. Cityakuten var dock väldigt enkla att ha att göra med och jag ringde och fick  en tid samma dag för provtagning och PPD och kunde i princip själv välja när jag ville ha ett läkarbesäk och hade allt fixat inom ungefär två veckor från det att jag ringde dem första gången.

Veteranssjukhuset fortsatte att kräva nya intyg under tiden jag var placerad där för min säkerhetsklassning, vilken var anpassad efter anställda så även social security numbers och alien registration numbers krävdes. Dessa nummer delas inte ut till studenter. Jag fick även genomgå ett mindre än trevligt förhör med sjukhusets säkerhetsavdelning kring varför jag inte följde amerikansk lag och hade ett arbetsvisum, sedan kopierade de mitt pass och seda fick jag gå därifrån.

Av dessa anledningar skulle jag rekommendera att man söker placeringar på UCLA Ronald Reagan eftersom det var betydligt enklare och via dem fungerade all kontakt i största grad smärtfritt och de krävde inte fler intyg under tidens gång, vilket både Olive View och Veteransjukhuset gjorde.

Visum

När det gäller visum är det fortfarande ingen som kunnat svara på om man behöver ett visum eller ej. Jag åkte på VWP och blev igenomsläppt utan några som helst frågor, och det gjorde alla mina kursare också inklusive många som åkte till andra universitet. Jag kan rekommendera att kolla upp det på förhand och maila ambassaden om frågetecken kvarstår. 

Amerikanska ambassaden i Stockholm sa till oss att vi inte behövde visum men studenterna som åkte terminen innan oss sökte visum. DGSOM skickar i sin information inför utbytet ut att man ska söka ett B1-visum, som är ett businessvisa men deras studentkoordinator sa till oss att det var okej om vi inte gjorde det om vi först pratat med ambassaden.

Ankomst och registrering

Jag gjorde IST del 1 måndag och tisdag och del 2 på torsdag och åkte lördag morgon till USA och kom fram lördag kväll lokal tid. Jag kollade upp resan via ITA Matrix för att jämföra priser innan jag bokade. Jag hade ett utbyte i Kalifornien senast för ett par år sedan då jag mer eller mindre fixade allt själv och tyckte att det var gott om tid, även om det fanns saker jag hade kunnat fixa enklare om jag fått några fler dagar på mig. Boendet för 9 veckor var fixat i förväg och betalat för, jag behövde ingen bil för min inledande placering eller något annat så för min del var det inget jag var tvungen att fixa i förväg.

Från UCLAs kurskoordinator fick jag ett mail som sa vilket sjukhus jag skulle vara på, vilken tid jag skulle vara där och vem jag skulle träffa. Kurssekreteraren som skulle möta upp mig ställde sig tämligen förvånad till att jag faktiskt lyckades ta mig dit och hade inte förberett något speciellt utan ville presentera mig för överläkaren. Jag fick ett schema och förväntades fixa resten själv, men överläkaren såg till så allt flöt på. Ingen av kursledningarna verkade vara direkt förberedd på att jag skulle dyka upp.

UCLA erbjöd, såvitt jag vet, ingen introduktionskurs men då en stor del av litteraturen varit på engelska och det finns gott om tv-program som berör den amerikanska sjukvården upplevde aldrig jag det som något problem. Däremot var man tvungen att genomgå 6h obligatorisk utbildning i journalsystemet innan man fick använda det. Det fanns inte någon fadderorganisation, men de amerikanska läkarstudenter och interns jag var placerade med tog alla möjligheter att ge rekommendationer och visa mig saker i närområdet som de ville att jag skulle ta del av och jag blev bjuden på luncher och fika relativt ofta för att olika personer på sjukhusen ville välkomna mig till USA.
Stranden vid vårt hus i december 2014

Ekonomi

När jag planerade min resa låg dollarkursen på 6.5Kr/$ och nu ligger den på ungefär 8.34Kr/$, och under tiden vi var där gick dollarn upp ungefär 60 öre mot kronan, så kostnadsläget ökade naturligtvis ganska påtagligt jämfört med vad jag hade planerat för. Jag åt ändå ute mer eller mindre alla mina placeringsdagar och det kostade kring 40-50kr/dag. På County hospitals får man dessutom ersättning från sjukhuset för lunch och ibland frukost och middag. De flesta sjukhus hade kafeterior som serverade Starbuckskaffe för mellan $1.90-2.60. Boendet var dyrare än jag betalade i Stockholm, transporten kostade ungefär lika mycket, maten var billigare, kläder billigare och elektronik i princip samma pris som hemma.

Det fanns inga obligatoriska kostnader i samband med utbytet förutom anmälningsavgiten och kostnaden för intyg m.m., man fick kläder och rock om det behövdes och det fanns ingen kår eller så som man behövde vara med i. På UCLAs hemsida står det att man ska betala $450 per ansökan men vi fick ett mail när vi anmälde oss genom KI som gjorde att vi istället betalade $150 per ansökan så se till så du anmäler dig på deras hemsida först och får ett bekräftelsemail (tog några dagar).

Jag tror att jag slösade ganska mycket pengar under min vistelse men min totala kostnad var ändå under 30,000kr totalt för hela vistelsen inklusive resa och boende. Momsen i Kalifornien ligger mellan 8-10% beroende på var man är, och endast viss mat som säljs färdig är undantagen. Jag tog inte ut några pengar i bankomater medan jag var i USA men det finns oftast en avgift på $3-5 per uttag. Många svenska banker tar dessutom ut en avgifter per uttag och valutaväxlingsavgifter, ICA Banken och Santander är undantag, liksom vissa av COOPs kort (och detta).

Det är ganska dyrt med kontantkort till telefonen, men jag har använt T-mobile friktionsfritt tillsammans med Google Voice. De flesta matvaruaffärer, apotek, sjukhus (Ronald Reagan, Olive View, Harbor and Santa Monica) och fik erbjuder gratis Wifi, även till förbipasserande. UCLA erbjöd wifi via Eduroam, så det kan vara en idé att fixa innan man åker.

Mat

Vi hade gemensam hushållskassa vi som bodde tillsammans, men det utnyttjades av vissa parter som köpte kilovis med (vidrigt) godis till sig själva och jag hade nog inte rekommenderat det om man vill hålla nere på kostnaderna eller undvika att bli ovän med sina roommates. Tar man med sig mat kan man spara in en del, och studenterna tar med sig mat relativt ofta även om läkarna inte gör det (de får ersättning för mat). Frågan är om dessa besparingar när allt är sagt och gjort är värt det, jag tyckte inte det men det är upp till var och en att avgöra.

Ett kundkort på Ralphs och Vonns kan vem som helst skaffa på internet och dessutom använda med ett telefonnummer eller en smartphone, det ger ganska stora rabatter (vi fick i snitt 20-25% rabatt) och har i princip inga nackdelar. Den mängd man handlar för på båda affärerna ger dessutom rabatt på Shell respektive Chevron på bensin, vilket kan vara värt att utnyttja.

Ett kundkort på Walgreens ger ganska liten rabatt, men är också enkelt att fixa online. Walgreens är förvisso ett apotek men de säljer även läsk, vatten, mat, godis och mackor och har väldigt fördelaktiga öppettider.

Transport

Hyr ni en bil var noga med försäkringar, vi var inblandade i två bilolyckor där två bilar totalförstördes och en behövde omfattande renovering  och fem hade mindre skador. Vår bil var helt och hållet vållande till allt så till den grad att föraren erkände att han höll dubbla hastighetsgränsen eller körde ut mot stopplikt. Vår försäkring täckte allt detta, förutom bortforslingen av den totalförstörda bilen.

En bil kostade ungefär $20-30/dag plus försäkring på ungefär $30/dag på Enterprise, Hertz verkar vara lite billigare och där får man dessutom studentrabatt. Vår försäkring via KI täckte de rimliga och skäliga sjukvårdskostnader vi kunde få, så de försäkringarna tog vi inte men alla övriga, man hade kunnat komma undan många av de också om vi hade planerat resan lite bättre. Roadside assistance var helt meningslöst om man klarar av att byta ett däck och inte låser in nycklarna, vi försökte använda det två gånger utan att de hjälpte till någon gång. Att hyra på flygplatsen kostar ungefär 10% mer och det finns gott om hyrbilsföretag i Marina del Rey och Santa Monica, Enterprise hämtar dig dessutom om du bokat en bil. Rent-a-wreck är mycket billigare men då får bilen inte lämna LA, man kan läsa lite om var försäkringen gäller innan man lämnar staten och landet om man vill till Las Vegas eller Mexiko. I USA får man inte använda mobiltelefonen för kommunikation (facebook är otydligt) när man kör, man får (ibland) svänga höger vid rödljus (men man måste lämna företräde och det är ditt ansvar att inte köra in i någon) om det inte är markerat förbjudet och man får inte köra om en skolbuss som har stannat. Det är förbjudet att ha öppnade behållare med alkohol i bilen även för passagerare och straffen för nedskräpning är väldigt höga.

Lokaltraffiken i Los Angeles fungerar ganska bra, de har en väl utbyggd tunnelbana för de centrala delarna, ett bussbolag som traffikerar Santa Monica och närliggande områden och bussar som traffikerar hela LA. Det tar ganska lång tid, men man kan ta sig runt med bussarna, speciellt om man har en cykel. Det är ofta enklare om man ska till centrala delarna eftersom parkeringsplatser inte finns i överflöd. Bosätter man sig nära det sjukhus man tänkt sig vara på kan man även dra ner transportkostnaderna ganska markant, då bil är dyrt i USA. I de centrala delarna av Los Angeles finns en tunnelbana som drivs av samma företag som kör stadsbussarna och tunnelbanan är verkligen att föredra i de områderna eftersom man slipper oroa sig för parkering och den är snabb och säker.

Veteranssjukhuset, Olive View och Harbor har parkeringsplatser för studenterna, UCLA Ronald Reagan har det inte och där är parkeringen ganska dyr. Rusningstraffiken är ganska hemsk, speciellt 405 södergånde tog för oss ganska lång tid hemåt och man kan fundera på om motorvägarna går snabbare i alla lägen. Genom att åka mer än två (ibland tre) fick man använda carpool-filerna vilket sparar mycket tid. Trafiken är inte aggressivare än hemma, men det är mer trafik och motorvägarna är ibland väldigt breda.

Taxi var ganska dyrt i Los Angeles och jag tror vi betalade $30-35 för resan från LAX till Marina del Rey (ungefär 9,5km, ca 15 min). Uber var oftast billigare och fungerade väldigt enkelt, med Uber betalade jag $17 från Westwood till LAX (ungefär 14km, ca 25 min) och jag använde i princip bara Uber för att ta mig runt i USA när jag inte åkte bil eller tog bussen. Det fungerade i stort sätt väldigt bra. Uber har ganska ofta kampanjer som gör att man får rabatt på sin första resa (mellan $20-30) och lika stor rabatt till den som rekryterat dig, vilket gjorde att vi tillsammans kunde få ganska många resor genom att rekrytera varandra.

Jag använde dessutom maps.me som GPS (google maps och kartor kan ladda ner specifika kartor i förväg, maps.me har laddat ner hela Kalifornien med intressepunkter), och Metro för lokaltraffiken.

Fest och liknande

Eftersom att vi ändå är studenter tar jag med det också. Det fanns väldigt mycket barer i Marina Del Rey, Venice och Santa Monica och alla hade en ganska låg prisnivå (ungefär $3-6 för öl och $5-10 för en drink) jämfört med hemma. Drinkarna var ganska starka jämfört med hemma. 


Vin och alkohol i mataffärer är, självklart, ännu billigare och mycket billigare än hemma och de hade ofta rabatterbjudanden, när vi var där fick man om man köpte minst sex flaskor på Ralph's 30% rabatt.

Boende

Jag ordnade en bostad till alla oss fem som åkte till UCLA genom Marina beach vacations rentals som även en tidigare student hyrt av. Bostäderna är ganska dyra men stora och väldigt hög standard och han hjälper till med allt han kan för att allt ska fungera. Vi hyrde i 64 dagar och betalade $11,307 för fem personer, vilket när vi bokade hade varit 254kr/dag och lite mer i slutet. Fortfarande helt okej. Han fixade även så betalningen gick via Storbritannien för att göra banköverföringen enklare (och gratis) inom EU. UCLA förmedlar inga kontakter för boende.

Vi bodde i en trerummare med kök och vardagsrum, vilket fungerade eftersom två av de jag åkte med delade en av sängarna och så hade vi en extrasäng tillgänglig för gäster i vardagsrummet. Vi bodde i Marina Del Rey, som ligger precis bredvid Venice Beach. Från Venice beach går det bussar direkt till UCLA Ronald Reagan och Veteransjukhuset som tar ungefär 30 minuter och kostar 50¢ om man har student-ID med Big Blue Bus. Det går även stadsbussar (för $1.75, med ett kort är biljetten giltig i 90 minuter) till Downtown och Santa Monica från Venice Beach.

Efter detta bodde jag via Airbnb vilket jag gjort flera gånger tidigare och vilket varmt kan rekommenderas, jag bodde i en liten lägenhet i Westwood ett par dagar innan jag åkte hem.

Hotell och motell finns i överflöd i Los Angeles för kortare och längre vistelser och är relativt enkla att hitta.

Områden

Marina del Rey är ett ganska rikt område som ligger ganska bra till för Westwood och Santa Monica. Det ligger precis vid vattnet och det finns gott om restauranger, barer och annat där. Marinan, som är den största konstgjorda marinan i världen, är omgiven av Los Angeles på alla sidor (dvs. stranden är en del av Los Angeles) och all mark ägs av Los Angeles County och hyrs ut till privatpersoner. Sitter i princp ihop med Venice Beach.

Venice Beach är ett rikt område där strandpromenaden är fylld med hemlösa människor och bettleri är ganska vanligt, speciellt nattetid. Området som sådant är fortfarande säkert och jag gick ensam igenom det varje morgon och kväll i fem veckor och de enda som hade ett vapen riktat mot mig var polisen men det löste sig snabbt. Det finns gott om restauranger och barer (framförallt längst med Abbot Kinney) men hela stadsdelen har en hipsterkänsla och vår hyresvärd beskrev boende i Venice på ett mycket målande sätt som kan sammanfattas med konstiga.

Santa Monica är ett fint område med en stor strand och flera shoppinggator, och det ligger väldigt nära Westwood.

Westwood bodde jag ett par dagar i, det är inte ett lika trevligt område som Marina del Rey men UCLA Ronald Reagan ligger väldigt nära och UCLA också, det finns dessutom gott om japanska restauranger och man kan cykla till Santa Monica på 10-20 minuter. Väldigt anpassat för att man är student på UCLA.

Echo Park är ett mer up and coming område som ofta beskrivs som hipsterville. Det finns massor med barer och klubbar i området och det ligger väldigt centralt. En del brottslighet, men jag spenderade inte tillräckligt med tid där för att kunna säga hur säkert det är.

Torrence är ett av de absolut trevligaste och säkraste områdena i LA, och hela vägen ut mot havet genom Redonda Beach är det säkert och trevligt. Harbor UCLA Medical center ligger strax utanför Torrence i West Carson, i närheten av Compton. Inget av det är särskilt trevliga områden och därför är knivhuggningar och skottskador vanligare på Harbor än på många andra ställen och brottsligheten är hög. Jag läste inga kurser på Harbor men blev avrådd från att ta mig ensam från parkeringen till sjukhuset när det var mörkt.

Downtown är ett område där mycket händer, men det är lite shady efter att solen gått ner. Det finns inte så mycket parker, men lokaltraffiken är utbyggd och man kan i princip gå överallt.

Att dela bostad

Viktigt att tänka på när det gäller boende med många andra är dock att ha tydliga skriftliga regler för vad man får och inte får göra och saker som städ-/diskschema och regler kring inbjudna gäster, allt det skapades väldigt mycket friktion mellan oss och hade kunnat undvikas om vi i förväg bestämt hur kostnader skulle delas i dessa fall och vem som städade vad och vad som behöver vara städat innan man lämnade Los Angeles. Vi hade inte kommit överens om något utan litade på att alla hade ungefär liknande uppfattning om vad som gällde, vilket de inte hade. Det är även värt att tänka igenom hur väl man känner varandra, jag kände ingen av de jag bodde med vilket märktes eftersom vi hade vitt skilda värderingar och prioriteringar.

Visst, att bo med läkarstudenter kan uppfattas som ganska vidrigt och jag funderade ofta på om mina roommates bedrev studier på bakterier i kaffebryggaren och det var därför kaffet lämnades i när folk åkte bort men den typen av saker får man räkna med och på det stora hela taget är jag ändå nöjd att jag delade boende med några kursare och därigenom fick ner kostnaden och kunde bo precis vid stranden samtidigt som jag ofta hade någon att göra saker med på kvällarna om jag ville.
Tidigare omtalade bakteriestudierna.

Studier allmänt

Jag tror att utbildningssystemet har beskrivits bättre i andra reserapporter och i andra källor men amerikanska läkarstudenter har först gått på High School tills de är 17, sedan går de fyra år på college och därefter fyra års medical school och tar därför i allmänhet examen tidigast det år då de fyller 26. Vissa går pre-med i college och läser motsvarande biomedicin i Sverige och lite andra kurser medan andra läser sociologi eller psykologi. Bredden på vad de läst tidigare påstås vara stor, jag upplevde att de flesta jag pratade med gått pre-med.

Med School

Under sitt tredje år på medical school börjar de ha kliniska placeringar och roterar ganska strukturerat runt de större specialiteterna (internmedicin, kirurgi, psykiatri, neurologi, gyn/obs, allmänmedicin och pediatrik) för att under sitt fjärde år framförallt läsa Subinternships (som innefattar kurser inom allt annat) som är ett sätt att få rekommendationsbrev och knyta kontakter inom den specialitet de vill syssla med i framtiden. Beroende på vilken skola de går på ser det lite olika ut, men i vissa fall kan de i princip åka runt i USA och bara läsa subinternships inom en enda specialitet vilket många gör för att få så många relevanta rekommendationsbrev som möjligt och se hur de olika sjukhusen fungerar. Under det fjärde året har de också sina intervjuer för att matchas till en residency, dessa intervjuer håller ofta på i 2-3 dagar och består av flera olika intervjuer, middagar och socialt umgänge med interns och subinterns på sjukhusets bekostnad, oftast inklusive alkohol. Sökande i neurokirurgi, som erbjuder ungefär 100 platser i USA/år, lär känna varandra ganska väl under tiden intervjuerna pågår eftersom det är i stort sett samma kandidater som kallas på intervjuer överallt runt om i USA och lär så känna sina blivande kollegor runt om i USA innan de ens börjat jobba.

Detta medför att redan under det tredje året när de planerar sitt fjärde år måste de i princip redan veta vilken specialitet de ska söka en residency inom. Det finns några generella internships i medicin eller kirurgi, men de flesta internships är PGY-1 av deras residency och särskilt utformat för att passa detta. PGY-2 börjar de specialisera sig, och därifrån motsvarar det vår ST utbildning. Man kan byta i efterhand men det är inte det enklaste.

De har ganska stora lån när de är färdiga, även på UCLA som är en statlig skola som erbjuder lägre kostnad till boende i Kalifornien men de kommer lätt upp i $3-400'000, inklusive college. Om de går MD-PhD program får de dock sitt läkarprogram betalade av skolan, vilket ganska många verkade göra. De har även andra inriktningar av typen ledarskap osv. MD-PhD programmet lägger till två år på läkarutbildningen.

Residency

Det är långt ifrån uppenbart att alla matchar inom det de vill, men de jag pratade mest med var neurokirurger och de har en extremt hög procent som matchar bland de som kallas till intervjuer och de flesta går på 20 intervjuer och rangordnar sedan efter olika kriterier som de väljer själva. Till skillnad mot i Sverige så accepterar de i förhand vilken residencyplats de än placeras till av de som de rangordnat (och sjukhusen accepterar den kandidaten som matchas till dem) och alla meddelas på Match day i mars. Ungefär en vecka innan match day får de veta om de matchat till något sjukhus alls, har de inte gjort det får de en lista på tillgängliga platser och kontaktpersoner (ett system som kallas the Scramble).

Längden på residencyn skiljer sig åt ganska mycket beroende på vad de gör, upp till ungefär sju år. De svåraste med fler än 50 platser att matchas inom 2014 var neurokirurgi, ortopedi, önh, plastik och radioonkologi.

Ansvaret under residency är oftast vad vi skulle tycka är en chill placering som läkarstudent inom de flesta specialiteter, och läkarna får inte ensamma bedöma patienter eller ha egen mottagning eller göra saker utan att instrueras om det av en attending. Kommer en patient till en mottagning och träffar en resident kommer en attending sedan in och pratar med patienten innan några beslut fattas.

Interns, och i vissa fall residents, får inte heller fakturera patienter varför en attending behöver vara i rummet när avgörande steg genomförs för att de ska kunna fakturera försäkringsbolaget.

Många neurologer går sedan vidare till ett fellowship, som är en subspecialisering. Då har de samma ansvar som attendings, men sämre lön om man frågar fellows. Det är fortfarande en tidsbegränsad (1-2 år) utbildningsplacering och efter detta förväntas de jobba som attendings. Intervjuprocessen och matchningen motsvarar vad som sker inför residecies.

Till skillnad mot Sverige är det relativt vanligt att de flytta inför varje steg i den här kedjan, kanske för att återkomma senare. Men att gå på samma universitet hela vägen och sedan göra sin residency där ses oftast inte som något positivt.

USMLE

USMLE är ett prov som läkare måste skriva i flera delar, där step 1 tidigare standardiserades men nu anges som en siffra mellan 0-322, med 192 som godkänt. Detta prov används som ett av urvalskriterierna när sjukhus bestämmer vilka de ska kalla till sina residencyintervjuer, och är också en del av deras prov för att få en läkarlegitimation och få skriva ut läkemedel hur som helst. När alla delar är godkända får de praktisera medicin själva, men kraven för att få skriva de olika delarna varierar mellan olika år och olika platser men i allmänhet behövdes inget för att få skriva dem.


Har man blivit godkänd på Step 1 får man inte skriva om det för att höja sitt resultat, och det medför därför en ganska hög stressnivå för läkarstudenterna att skriva det.

Lön

Amerikanske läkare tjänar ganska bra när de är färdiga. Ingångslönen är $43,953/år (ungefär 30,000kr/mån) för PGY-1 och stiger med ungefär $4,000/år efter det. Den lönen är i princip inklusive all övertid och även om de uppmuntras rapportera in sina faktiska arbetstimmar är det ingen som vill säga till chefen att de behöver mer tid än alla andra att göra färdigt sina uppgifter på så de flesta rapporterar att de kom 8 och gick hem 17.

Attendings tjänar betydligt bättre men deras lön beror mycket på vilken specialitet de är verksamma inom.

De olika sjukhusen

Veteransjukhuset drivs av staten och finansieras av Department of Veteran Affairs, som är en federal myndighet. Alla veteraner som varit i strid får i princip all sin sjukvård gratis i resten av livet genom VA, och när jag var där var det framförallt veteraner från Vietnam och Irak. Sjukhuset hade vakter vid varje ingång och för att komma in var man antingen tvungen att visa ett personal ID, ett student ID, ett veteran ID eller ett ID och bära en besökare-skylt. Man blev dock inte genomsökt när man gick in. Vakterna hade en ganska avslappnad inställning och kände igen mig efter några dagar och efter det gick det mycket smidigare att komma in. Alla patienterna pratade engelska, och även rika patienter gick till veteransjukhuset för att få recept och undersökningar utförda som deras läkare utanför systemet ordinerat eftersom det var gratis. Sjukhuset var nedgånget men hade hyffsat modern utrustning och alla höll ett ganska avslappnad tempo jämfört med övriga sjukhus.


Ronald Reagan är kronjuvelen i den privata sfär av sjukhus som är kopplade till UCLA och direkt när man går in genom huvudentréen träffar man en frivillig hjälpare som hälsar en välkommen och frågar om man behöver hjälp eller vet var man ska. Behöver man hjälp visar de dig gärna till en informationsdisk ungefär 20m bort där de kan hjälpa dig hitta alla patienter och all personal, ringer upp för att se var personen är och låter en av de frivilliga följa dig hela vägen för att vara säker på att du hittar rätt. Det finns vakter som patrullerar, men inga som sitter vid ingångarna och inga metalldetektorer att passera. Med ett student ID är det ingen som ens tittar två gånger på dig, och det öppnar dessutom i princip alla låsta dörrar. Vården finansierades med privata sjukförsäkringar eller kontant, och vissa av patienterna lämnade $100,000 i säkerhet för vården de skulle få. De flesta patienter pratade engelska. Sjukhuset var mer än toppmodernt och kan närmast liknas vid NKS.


Olive View, likt alla County sjukhus, betjänar den fattiga delen av befolkningen. Varje entré till sjukhuset är bemannad med minst en vakt och metalldetektor och huvudentréen dessutom röntgenmaskin för väskor. Som student med ID är det bara att gå in och gå förbi och ingen bryr sig om att metalldetektorerna låter, på Olive View var köerna ganska korta men så är det inte på alla Countysjukhus. Det var oklart hur vården finansierades men de hade avbetalningsplaner. De flesta patienterna jag träffade pratade inte engelska. Personalen var mycket oroliga för TBC och jag fick gå igenom ett test av hur man använder skyddsmasker mot TBC vilket tog någon timme och gick ut på att man tog den dyraste masken man kunde hitta. Sjukhuset var nedgånget och trasig utrustning reparerades inte, viss röntgenutrusning hade varit trasig i sex månader när vi kom och de hade inte beslutat om utrustningen skulle repareras, om den skulle bytas ut eller om ersättningsmaskin skulle hyras in ännu eftersom de inte hade finansiering till detta.

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 11 på KI

NE350.04: Neurology: Neurology Subinternship at the Greater LA VA Hospital

En vanlig dag gick ut på att jag kom till ett morgonmöte med residents och läkarstudenter 8.00, och då förväntades man vara inläst på sina patienter för att svara på frågor från seniora personer. Patienterna delades ut av senior resident, som även var undervisningsansvarig. Vi hade en sittrond där vi gick igenom alla patienterna vi hade på vår service och sedan gick förbi och undersökte dem (läkarstudenterna, eller ansvarig resident, förväntades ha undersökt patienterna innan ronden inleddes) och planerade för fortsatt utredning. Inför patienten fick personen som var ansvarig svara på frågor och demonstrera statusfynden, eller i vissa fall frånvaron av statusfynd.


Om det fanns tid innan lunch för undervisning hölls en undervisningstid efter detta där senior resident gick igenom något eller där läkarstudenterna förväntades presentera olika ämnen kortfattat som de fått utdelade dagen innan av typen "redogör för olika muskelsjukdomar", "vad är evidensen för kortison vid meningitbehandling" osv. Dessa redovisningar skulle inte vara mer än ca 5 min långa.


Efter lunch rondade vi om det hade kommit nya patienter, annars var det mottagning. Som utbytesstudent fick man inte ha mottagning ensam utan någon annan var tvungen att finnas i rummet hela tiden men man fick undersöka patienten och redogöra för differentialdiagnoser och planera handläggning och behandling.


Efter mottagningen var arbetet oftast slut om inga nya patienter hade kommit via akutmottagningen.


Det som skiljde denna placering från hemma i Sverige var framförallt att läkarstudenterna förväntades presentera de ämnen de skulle lära sig, det var inga seminarier i traditionell mening utan ämnen delades ut och alla förväntades kunna svara på seminarier som hölls när det fanns möjlighet. Patienterna på veteransjukhuset skiljde sig kraftigt från de i Sverige eftersom de utsatts för högenergivåld i krigen i Vietnam, Irak och Afghanistan och det var ganska många patienter som hade sprängt bort delar av sina hjärnor och att göra ett neurostatus på en patient med en halv hjärna var en utmaning. Biverkningar av detta, som hydrocefalus, var också något som ofta behandlades hos veteranerna, liksom strokes och då oftare än i Sverige strokes i den bakre cirkulationen kopplade till missbruk och ovanliga sjukdomar orsakade av långvariga missbruk. En ständig fråga var om patienterna hade PTSD, och ångest behandlades hos i princip alla patienterna.


Jag träffade även en KI professor som höll ett föredrag om epilepsi på ett lunchmöte, vilket var spännande. The International Parkinson and Movement Disorder Society’s 18th International Congress of Parkinson's Disease and Movement Disorders hade precis hållits i Stockholm, så en stor del av de seniora läkarna på Neuromuscular section hade varit i Stockholm under sommaren, så det var på det sättet en ganska passande kurs.


ST läkarna kom från UCLA och attendings var oftast verksamma delvis på VA och delvis på UCLA, även om det fanns undantag. En apotekare deltog i rondanden och beräknade läkemedelsdoser, vilket var annorlunda jämfört med hemma. De mer spännande klinikerna att gå på tyckte jag var epilepsi, eftersom det oftast var posttraumatisk EP som patienterna fått och som av flera anledningar var mycket svårbehandlad.


Det som fungerade bra var att jag fick se en väldigt annan patientkategori än vad som finns i Sverige och det gavs stor möjlighet att göra djupdykningar i många områden, det som fungerade dåligt var att det var ett ganska stort team och det var ganska få patienter samtidigt så det kunde dröja mellan att man fick göra saker. Rondandet drog väldigt ofta ut på tiden och lunchen blev lidande, vilket var ännu tydligare för residents som skulle skriva alla anteckningar och ofta inte ens åt lunch.


Det var inget specifikt jag upplevde att man behövde förbereda.

NS362.03: Neurosurgery: Neuro Critical Care at UCLA Ronald Reagan

Till skillnad från alla mina andra placeringar och de placeringar som många andra hade på UCLA hade vi ett extremt omfattande team på denna kurs som vi alltid hade gåronder med. Teamet bestod av:

  • 1 attending
  • 2 fellows i neurointensivvård
  • 1 PGY-3 i neurologi
  • 1 PGY-1 i neurokirurgi
  • 1 PGY-2 i neurokirurgi
  • 1 PGY-3 i neurokirurgi
  • 1 nurse practioner
  • 1 head nurse
  • 2 apotekare
  • 1 randande fellow i anestetiologi

och mig som läkarstudent, dvs. 13 personer. Dessutom fanns en andningstekniker knuten till alla patienter med respirator och en sjuksköterska vid varje rum. Gåronderna, som inleddes 8.00, var möjliga genom att alla hade datorer, antingen egna eller de som fanns på avdelningen, och läste journalen medan vi gick runt och attending eller fellow skrev en journalanteckning samtidigt. Ronden var betydligt mer strukturerad än ronder hemma och de gick igenom alla organsystem för att se vilka målen var och problemen var och de gick igenom vilka de största hoten patienten kunde utsättas för var. Man förväntades ha läst på patienterna och kunna svara på frågor om sökorsak och hur de hade utvecklats under ronden, men eftersom man fick inloggningsuppgifter till journalsystemet och kunde logga in i det hemfrån eller från sin iPad gjorde jag det innan jag åkte till sjukhuset eller på bussen om det var mycket att läsa.


Den här ronden fortsatte dagligen åtminstone till lunch eftersom vi inte fick lunch förrän det var färdigt. Efter lunch skulle det som beslutats om utföras, vilket kunde vara LP, CVK och olika ingrepp bedside som SDH-drän. Som läkarstudent fick man assistera på det mesta och göra en del under uppsyn. Relativt många undersökningar genomfördes på patienterna innan man tog ställning till vad som skulle göras med dem, och även vid TIA genomfördes oftast MRT med flera olika protokoll.


På eftermiddagarna hade de ibland undervisningsrond, en gång i veckan av attending och en gång i veckan av fellows, där förväntades alla delta oavsett vad annat man gjorde (dvs. de som var lediga kom in för att delta).


Denna kurs bestod av mycket pimping, som är den amerikanska undervisningsmetoden och går ut på att man får många frågor av olika typer för att identifiera vad studenten kan och inte kan, och även om man inte behöver kunna alla är det bra att kunna en del. Vissa frågor handlar om referensvärden eller patientens sökorsak för att försäkra att man läst journalen medan de flesta handlade om neuroanatomi vilket kan vara nyttigt att öva i förväg. Jag fick dessutom många frågor om vad olika statusfynd var tecken på och då förväntades ganska utförliga svar med hänvisning till anatomiska strukturer, men jag upplevde att den nivå som vi undervisats i på neurologkursen var i stort adekvat även om de ofta ville ha flera alternativa statusfynd som vi hemma inte övar lika mycket på.


Avdelningen hade tillgång till tre stycken $500,000 robotar för att attendings skulle kunna ronda och undervisa på distans. Dessa användes inte när jag var där men hade säkert annars varit en upplevelse.


Som utbytesstudent tar det ganska lång tid att bli godkänd för att vara i operationssalarna, eftersom de är väldigt oroliga för TBC, vilket var synd eftersom man inte kunde följa hela patientflödet ens när det var lite att göra på avdelningen.


Är man intresserad av aneurysmoperationer är den ena halvan av Spetzler-Martin skalans upphovsmän verksamhetschef på UCLA. UCLA neurokirurgi har tidigare beskrivits som ett ganska malignt program av många, men enligt de som är verksamma där nu handlar det framförallt om äldre attendings som inte är verksamma längre. Ingen jag pratade med skulle längre beskriva det som malignant utan tycker att det är en trevlig och uppmuntrande arbetsplats, och så upplevde också jag det.


Jag lärde mig här mycket om rondande på intensivvårdsavdelningar där det var viktigt att alla förstod samma sak, och mycket om neurokirurgisk intensivvård och hur man skulle behandla neurologiska akutsituationer. Jag lärde mig också använda Ommaya behållare, som jag aldrig sett i Sverige. 


Jag lärde mig en hel del om restriktiv antibiotikahållning också, alla patienter fick Vancomycin och de hade etablerade protokoll för att mäta koncentrationerna (Trough level) för att försäkra att patienterna inte fick njurskador. Dessutom gav de Tobramycin, som är toxiskt för i princip allt, intratekalt som meningitbehandling. Penicillin G verkade inte speciellt populärt.


Som hjälp för min placering använde jag iPhone-apparna neuReference, NeuroView och Neurosurgery Survival Guide. För mer allmänna medicinska riktlinjer använde jag mig av ACP Clinical Guidelines och Best Practice. KIB hade dessutom en lång rad e-böcker i neurointensivvård som jag passade på att läsa när jag satt i bussen påväg till min placering.

RA250.02: Radiology: Diagnostic Radiology at Olive View Hospital

Det fanns två anledningar till varför jag valde denna kurs, jag är riktigt dålig på radiologi och den passade väldigt bra i mitt schema och gjorde att jag kunde komma hem i tid till examen.


Kursen gick ut på att man kom lite när man kände för och gick till den sektion man var intresserad av och fick frågor av en läkare i några timmar och lite tips och tricks för att ha ett (obligatoriskt) lunchseminarium tillsammans med residents där de förhördes av en attending. På torsdagar hade alla residents gemensam undervisning som man fick delta i på UCLA Ronald Reagan.


De olika sektioner de hade var slätröntgen, DT, neuroradiologi, akutröntgen, ultraljud, mammografi, IR, MRT och nuclear medicine. Vi fick själva välja vilka sektioner vi skulle delta i och de var alla väldigt intresserade av att vi skulle komma dit och se vad de gjorde och tog alla möjligheter att visa spännande fall de gått igenom tidigare och som de ville att vi skulle redogöra för.


Jag känner mig betydligt bättre på radiologi än vad jag gjorde tidigare, även om de använde många sekvenser framförallt på MRT som jag inte sett i Sverige men som vi förväntades redogöra för med ledning av vad som blev ljust respektive mörkt på bilden. De hade en stor förståelse för att vi inte sett lika mycket radiologi som många andra och var villiga att undervisa kring skillnaderna.


På Olive View ska man även se till att äta breakfast burrito, som är underbar och rekommenderades av flera olika läkarstudenter och läkare. Man fick när jag var där några dollar till lunch och frukost (och middag, men det var aldrig akutellt för mig) vilket gjorde att maten blev ganska billig.


Det som var dåligt med kursen var att vi förväntades göra vårt eget schema vilket gjorde att ingen någonsin hade blivit förberedd på att vi skulle komma, och det därför kunde ta ganska lång tid innan man hittade en handledare och den inte alltid var en bra handledare.


Det var inte så mycket man behövde förbereda eftersom det mesta handlade om normal anatomi, och det har vi gått igenom ganska mycket av redan, antingen som läkarstudent eller underläkare. Radiopaedia, både som app och hemsida, är dock bra om man vill kolla upp lite radiologi i förväg.

Klädkod

Neurointensivkursen hade en väldigt enkel klädkod, där förväntades jag ha scrubs och en rock ovanför varje dag och fick tillgång till ett omklädningsrum där jag själv tog ut kläder ur en automat på motsvarande sätt som de flesta anställda gör i Stockholm. Skorna skulle ha en sluten front och jag använde gympaskor eftersom jag tyckte det var bekvämast. Många bedsideprocedurer krävde att man bytte om till sterila operationskläder bedside utan scrubnurse.


Neurologikursen skickade ut en klädkod på tio sidor (som jag har haft bort) som gjorde klart att jag skulle ha antingen en skjorta eller en pike-tröja med chinos eller långbyxor och läderskor (ej gympaskor). Läkarna och de manliga läkarstudenterna hade alla skjortor, och ofta slips på sig (det hade dock aldrig jag eftersom jag ville ha kortärmade kläder). Klockor fick man ha på sig om man ville, liksom ringar. Kurssekreteraren ordnade så jag fick en läkarrock att ha ovanför mina egna kläder när vi rondade och hade mottagning och den tvättade jag aldrig under mina två veckor där.


Kursen i radiologi krävde inte att jag skulle vara ombytt, inte ens när jag assisterade på IR-procedurer utan då fick jag en steril operationsrock att ta på mig själv. Till skillnad från i Sverige fanns det ingen scrub nurse redo att hjälpa mig utan jag förväntades klara av att sätta på mig den själv. Jag vet inte om jag missade den detaljer under kirurgkursen eller om vi aldrig gör det i Sverige. Även här använde jag gympaskor men annars samma kläder som på neurologikursen.


Rent allmänt är det inte alls lika uppenbart att de är ombytta som det är i Sverige och attendings bytte sällan om om de inte skulle operera. Slipsar, långärmade skjortor, klockor och ringar var mer eller mindre standard. De flesta desinfekterade händerna åtminstone när vi lämnade patientrummen, även om inte heller det var självklart. De hade ganska tydliga isolationsrutiner som följdes, med en extra rock som slängdes direkt ovanför de ordinarie kläderna (dvs. rocken i de flesta fallen). De flesta läkarna bytte om hemma och åkte till sjukhuset i scrubs och läkarrock och åkte mellan sjukhusen i läkarrock som det var oklart om de tvättade. Läkarrockarna var personliga med broderade namn, och läkarstudenterna hade kortare rockar med DGSOM-logga och namn med Medical Student som titel. Dessa fick utbytesstudenter tyvärr inte köpa utan ett intyg från en icke-identifierad person på UCLA.

Min sista dag som läkarstudent utanför Olive View

Språk och kultur

Los Angeles ligger i södra Kalifornien vilket betyder att man behöver en mycket god kunskap i engelska och en acceptabel förståelse av spanska för att klara sig. Speciellt på County hospital finns det stora mängder patienter som bara pratar spanska men det finns oftast någon tillgänlig som kan tolka. Inga språkkurser erbjöds i Los Angeles men jag har läst spanska i högstadier och gymnasiet och tyckte att det räckte för att förstå vad de sa, även om jag hade problem med annat än de enklaste fraserna. Man lär sig ganska snabbt vad "håll upp händerna", "stick ut tungan" osv heter eftersom de upprepar det så många gånger.

Svårare är då alla förkortningar som används mer eller mindre som ord eller fullständiga meningar i USA, särskilt på vissa kliniker. Det kan vara ganska svårt att följa med vad de menar kring dessa. 

Här kommer en lista på några:
AED - Antiepileptika
AKD - Akut njurskada
AP - Anterioposterior, om röntgenbilder
Banana bag - Vitamininfusion, bland annat thiamin och folsyra och magnesium
BID - två gånger per dag
BUN - blood urea nitrogen
CKD - kronisk njurskada
CRF - kronisk njursvikt
c/o - complaining of
CXR - lungröntgen
d/c - discontinue eller discharge
D5W - Dextrose 5% i vatten
GSW - skottskada
KUB - Njure, uretärer och urinblåsa
LOC - medvetandeförlust
MSSA - Meticilin känslig Staph aureus, och det specificeras på riktigt
MVA - bilolycka
NPO - ingen mat
PGY - Post graduate year
PMH - tidigare sjukhistoria
PRN - behovet styr
q - var
qd - varje dag
qh - varje timme
QID - fyra gånger per dag
QOD - varannan dag
TBI - traumatisk hjärnskada
TID - tre gånger per dag
WNL - inom normala gränser

De hade även en massa koder där vissa kan vara bra att komma ihåg, de anger även var i huset dessa sker någonstans och ropas ut i högtalarsystemet.
Code blue - hjärtstopp, egentligen medicinsk akutsituation med vuxen patient men i princip alltid var det hjärtstopp
Code gray - hotfull eller våldsam patient
Code green - evakuering
Code orange - kemikalieutsläpp
Code pink - kidnappad bebis
Code purple - kidnappat barn
Code red - brand
Code silver - gisslansituation eller beväpnad person
Code triage - katastrof

Code blue, gray och red är vanliga, code pink hörde jag ett par gånger och resten hörde jag aldrig under mina placeringar. Code pink och purple ska betyda att vakterna spärrar av utgångarna men det märkte jag aldrig av.

Kulturen i Södra Kalifronien är ganska avslappnad, men det finns en tydlig hierarki och det kan straffa sig att inte följa den och argumentera emot sina chefer. Jag upplevde ingen negativ stämning utan blev väldigt väl omhändertagen av alla men en av de andra jag var där med grät varje dag i tre veckor när hon kom hem från sin placering eftersom hon fick mindre och mindre ansvar eftersom kliniken var missnöjda med hennes praktiska och teoretiska kunskaper och ambitionsnivå och gjorde detta mycket tydligt.

Att de kommer ställa frågor är något man får vara beredd på, det gör de. Syftet är inte att man ska kunna svara på alla, vissa frågor är bisarra men man ska kunna redogöra för det på en rimlig nivå och sedan ska överläkaren få en möjlighet att glänsa. De är väldigt intresserade av anatomi och eftersom jag läste neurologi och neurokirurgisk intensivvård hade jag pluggat in lite neuroanatomi innan jag åkte, vilket inte räckte. Men det finns mycket bra litteratur och de förstår att mycket är svårt när du dessutom ska översätta det till ett annat språk.

Jag tyckte det var lätt att komma nära alla handledare och läkarstudenter, och de var väldigt intresserade av svensk sjukvård och hur allt fungerar i Sverige, särskilt övertidsersättning, 40h/vecka och att vi får jobba ensamma utan handledning som vikarierande underläkare efter termin 9.

Fritid och sociala aktivteter

I Los Angeles ligger tre större nöjesparker (Disneyland, Universal Studios och Six Flags Magic Mountain). De har en strand från Malibu till Palace Verde (vilket är långt) och en temperatur som tillåter bad i december och UCLA studenter får låna kanoter gratis i Marina Del Rey och det finns ett gratis studentgym på UCLA där studenterna anordnade gemensamma aktiviteter under helgerna (t.ex. basket). Det fanns även basketplaner i Venice längst med strandpromenaden där man kunde spela basket med en blandning av rika hipsters och hemlösa, de senare spelade ganska aggressivt.

Santa Monica och Downtown har extrema mängder shopping, och det finns flera outletcenter, det i Camarillo är störst, med billigare produkter. Downtown, Hollywood och i princip alla andra regioner har biosalonger och större köpcentra.

Runt LA finns det bergskedjor som man kan vandra i och Las Vegas är fyra timmar bort, och det är något man kan avverka på en helg. Vi åkte lördag morgon och kom hem söndag kväll och hann gå på många casinon, äta god mat och festa hela kvällen för att fira att vi klarat vår sista tenta. Grand Canyon ligger ytterligare ungefär en dag bort från Las Vegas, och är svår att hinna med på en helg. San Francisco ligger 6h bort närmaste vägen och PCH tar ungefär 10-11h och är värt ett besök.

Kort sagt LA är som vilken större storstad som helst med massor att göra men inget organiserades åt oss av UCLA. Bara en av mina kurser hade andra läkarstudenter närvarande, men det var lätt att få kontakt med interns och residents och jag fick långa listor med tips på vad jag skulle göra av dem, och blev inbjuden till middagar och hikingtrails.

Restauranger

USA har flera hambugerkedjor där jag framförallt gillade Five Guys Burger & Fries. I Kalifornien har de dessutom In-N-Out burgers som gör färska pommes (som i av färsk potatis) och goda hamburgare.

I Marina Del Rey fanns en kedja som hette Islands Burgers and drinks vilka serverade ganska bra mat i en avslappnad miljö med sport på TVn, liksom Cabo Cantina som varje tisdag hade Taco Tuesday som var en all you can eat buffe där man fick äta tacos billigt (uppenbarligen) om man beställde minst en drink samtidigt. De hade Happy Hour som gjorde att man fick 2 för 1 ganska stora delar av kvällen.

Kring Veteranssjukhuset fanns det ganska få restauranger, en Sushirestaurang som hette New Japan by SushiStop och en Subways vid Santa Monica blvd/Sawtelle blvd och restaurangen på sjukhuset där man slapp betala skatt och som var ganska billig men som annars hade ganska tråkig mat men som ändå var där jag åt de flesta dagarna. Läkarna hann oftast inte ta lunch.

På UCLA Ronald Reagan fanns två kafeterior där en hade varierande mat varje dag och den andra var ett deli där man kunde beställa en "number two special" som var en av varje huvudrätt. Väldigt amerikanskt. Kring sjukhuset fanns dessutom flera snabbmatsrestauranger, där särskilt Fat Sals och Diddy Riese kan rekommenderas. Jag åt lunch med fellows, residents och interns dagligen. Gick man till UCLA campus hade de ännu fler restauranger och på DGSOM hade de, förutom en affär som sålde stetoskop och kurslitteratur, Cafe Med som sålde mat.

På Olive View var det enda alternativet sjukhusets restaurang som serverade ganska bra mat, oftast med mexikansk inspiration.

Utöver det kan jag rekommendera Yelp för att hitta restauranger överallt i USA, man kan sortera på område och prisnivå beroende på vad man prioriterar. Jag använde även OpenTable för att boka restauranger, särskilt när vi var flera som skulle äta.

Sevärdheter

För en lista på sevärdheter v.g. se tripadvisor eller Field Trip. Det jag själv tyckte var trevligt var Palace Verde som är ett sant lyxområde i södra Los Angeles, att cykla längst stranden i Venice Beach, gå längst Abbot Kinney Blvd i Venice, Hollywoodskylten, Griffith Observatory, en promenad längs med Chinese Theater, Hollywood walk of fame och Topanga State Park.

Det finns även en ganska stor Chinatown och Koreatown i Los Angeles, och en Japantown i Westwood.
Detta är inte en bild av Loch nessmonstret men det finns delfiner, valar och sälar i Los Angeles. Oklart vilket av dem som finns med på bilden.

Sammanfattning

Jag tror mig inte vara villig att jobba i USA i framtiden med tanke på hur deras ST utbildning är utformad och den bristande ansvarsprogressionen som finns, men likväl har jag lärt mig extremt mycket som jag inte lärt mig på KI under fem år och jag fick en inblick i hur den specialitet jag är intresserad av fungerar utomlands och vad de, jämfört med här, gör bra och dåligt. Att jämföra de olika sjukhussystemen inom USA var en särskild upplevelse som jag kan rekommendera (även om det lägger till betydligt med arbete till själva ansökan) då det är stora skillnader mellan privat och offentlig sjukdvård, något som det i princip inte är i Sverige.

Jag kommer vara mer benägen att söka andra tjänster (t.ex. KBU i Danmark) utomlands pga att mitt utbyte förflöt så smärtfritt och att alla tog så väl hand om mig. Jag har därför redan sneglat bort i Europa och funderar på om jag, åtminstone tillfälligt, ska jobba där.

Min utbytesperiod var extremt trevlig och lärorik och jag kan varmt rekommendera UCLA eftersom handledarna är extremt trevliga och villiga att undervisa. Jag träffade inga otrevliga eller dryga handledare alls under alla mina placeringar, och även om deras syn på undervisning skiljer sig från vår och de är väldigt stolta över sin sokratiska metod och man lär sig väldigt mycket när man ständigt måste komma välförberedd. Det är annorlunda, men hade det å andra sidan inte varit det hade jag stannat på KI istället.
Disneyland, sammanfattar USA ganska bra.