NE350.04: Neurology: Neurology Subinternship at the Greater LA VA Hospital
En vanlig dag gick ut på att jag kom till ett morgonmöte med residents och läkarstudenter 8.00, och då förväntades man vara inläst på sina patienter för att svara på frågor från seniora personer. Patienterna delades ut av senior resident, som även var undervisningsansvarig. Vi hade en sittrond där vi gick igenom alla patienterna vi hade på vår service och sedan gick förbi och undersökte dem (läkarstudenterna, eller ansvarig resident, förväntades ha undersökt patienterna innan ronden inleddes) och planerade för fortsatt utredning. Inför patienten fick personen som var ansvarig svara på frågor och demonstrera statusfynden, eller i vissa fall frånvaron av statusfynd.
Om det fanns tid innan lunch för undervisning hölls en undervisningstid efter detta där senior resident gick igenom något eller där läkarstudenterna förväntades presentera olika ämnen kortfattat som de fått utdelade dagen innan av typen "redogör för olika muskelsjukdomar", "vad är evidensen för kortison vid meningitbehandling" osv. Dessa redovisningar skulle inte vara mer än ca 5 min långa.
Efter lunch rondade vi om det hade kommit nya patienter, annars var det mottagning. Som utbytesstudent fick man inte ha mottagning ensam utan någon annan var tvungen att finnas i rummet hela tiden men man fick undersöka patienten och redogöra för differentialdiagnoser och planera handläggning och behandling.
Efter mottagningen var arbetet oftast slut om inga nya patienter hade kommit via akutmottagningen.
Det som skiljde denna placering från hemma i Sverige var framförallt att läkarstudenterna förväntades presentera de ämnen de skulle lära sig, det var inga seminarier i traditionell mening utan ämnen delades ut och alla förväntades kunna svara på seminarier som hölls när det fanns möjlighet. Patienterna på veteransjukhuset skiljde sig kraftigt från de i Sverige eftersom de utsatts för högenergivåld i krigen i Vietnam, Irak och Afghanistan och det var ganska många patienter som hade sprängt bort delar av sina hjärnor och att göra ett neurostatus på en patient med en halv hjärna var en utmaning. Biverkningar av detta, som hydrocefalus, var också något som ofta behandlades hos veteranerna, liksom strokes och då oftare än i Sverige strokes i den bakre cirkulationen kopplade till missbruk och ovanliga sjukdomar orsakade av långvariga missbruk. En ständig fråga var om patienterna hade PTSD, och ångest behandlades hos i princip alla patienterna.
Jag träffade även en KI professor som höll ett föredrag om epilepsi på ett lunchmöte, vilket var spännande. The International Parkinson and Movement Disorder Society’s 18th International Congress of Parkinson's Disease and Movement Disorders hade precis hållits i Stockholm, så en stor del av de seniora läkarna på Neuromuscular section hade varit i Stockholm under sommaren, så det var på det sättet en ganska passande kurs.
ST läkarna kom från UCLA och attendings var oftast verksamma delvis på VA och delvis på UCLA, även om det fanns undantag. En apotekare deltog i rondanden och beräknade läkemedelsdoser, vilket var annorlunda jämfört med hemma. De mer spännande klinikerna att gå på tyckte jag var epilepsi, eftersom det oftast var posttraumatisk EP som patienterna fått och som av flera anledningar var mycket svårbehandlad.
Det som fungerade bra var att jag fick se en väldigt annan patientkategori än vad som finns i Sverige och det gavs stor möjlighet att göra djupdykningar i många områden, det som fungerade dåligt var att det var ett ganska stort team och det var ganska få patienter samtidigt så det kunde dröja mellan att man fick göra saker. Rondandet drog väldigt ofta ut på tiden och lunchen blev lidande, vilket var ännu tydligare för residents som skulle skriva alla anteckningar och ofta inte ens åt lunch.
Det var inget specifikt jag upplevde att man behövde förbereda.
NS362.03: Neurosurgery: Neuro Critical Care at UCLA Ronald Reagan
Till skillnad från alla mina andra placeringar och de placeringar som många andra hade på UCLA hade vi ett extremt omfattande team på denna kurs som vi alltid hade gåronder med. Teamet bestod av:
- 1 attending
- 2 fellows i neurointensivvård
- 1 PGY-3 i neurologi
- 1 PGY-1 i neurokirurgi
- 1 PGY-2 i neurokirurgi
- 1 PGY-3 i neurokirurgi
- 1 nurse practioner
- 1 head nurse
- 2 apotekare
- 1 randande fellow i anestetiologi
och mig som läkarstudent, dvs. 13 personer. Dessutom fanns en andningstekniker knuten till alla patienter med respirator och en sjuksköterska vid varje rum. Gåronderna, som inleddes 8.00, var möjliga genom att alla hade datorer, antingen egna eller de som fanns på avdelningen, och läste journalen medan vi gick runt och attending eller fellow skrev en journalanteckning samtidigt. Ronden var betydligt mer strukturerad än ronder hemma och de gick igenom alla organsystem för att se vilka målen var och problemen var och de gick igenom vilka de största hoten patienten kunde utsättas för var. Man förväntades ha läst på patienterna och kunna svara på frågor om sökorsak och hur de hade utvecklats under ronden, men eftersom man fick inloggningsuppgifter till journalsystemet och kunde logga in i det hemfrån eller från sin iPad gjorde jag det innan jag åkte till sjukhuset eller på bussen om det var mycket att läsa.
Den här ronden fortsatte dagligen åtminstone till lunch eftersom vi inte fick lunch förrän det var färdigt. Efter lunch skulle det som beslutats om utföras, vilket kunde vara LP, CVK och olika ingrepp bedside som SDH-drän. Som läkarstudent fick man assistera på det mesta och göra en del under uppsyn. Relativt många undersökningar genomfördes på patienterna innan man tog ställning till vad som skulle göras med dem, och även vid TIA genomfördes oftast MRT med flera olika protokoll.
På eftermiddagarna hade de ibland undervisningsrond, en gång i veckan av attending och en gång i veckan av fellows, där förväntades alla delta oavsett vad annat man gjorde (dvs. de som var lediga kom in för att delta).
Denna kurs bestod av mycket pimping, som är den amerikanska undervisningsmetoden och går ut på att man får många frågor av olika typer för att identifiera vad studenten kan och inte kan, och även om man inte behöver kunna alla är det bra att kunna en del. Vissa frågor handlar om referensvärden eller patientens sökorsak för att försäkra att man läst journalen medan de flesta handlade om neuroanatomi vilket kan vara nyttigt att öva i förväg. Jag fick dessutom många frågor om vad olika statusfynd var tecken på och då förväntades ganska utförliga svar med hänvisning till anatomiska strukturer, men jag upplevde att den nivå som vi undervisats i på neurologkursen var i stort adekvat även om de ofta ville ha flera alternativa statusfynd som vi hemma inte övar lika mycket på.
Avdelningen hade tillgång till tre stycken $500,000 robotar för att attendings skulle kunna ronda och undervisa på distans. Dessa användes inte när jag var där men hade säkert annars varit en upplevelse.
Som utbytesstudent tar det ganska lång tid att bli godkänd för att vara i operationssalarna, eftersom de är väldigt oroliga för TBC, vilket var synd eftersom man inte kunde följa hela patientflödet ens när det var lite att göra på avdelningen.
Är man intresserad av aneurysmoperationer är den ena halvan av Spetzler-Martin skalans upphovsmän verksamhetschef på UCLA. UCLA neurokirurgi har tidigare beskrivits som ett ganska malignt program av många, men enligt de som är verksamma där nu handlar det framförallt om äldre attendings som inte är verksamma längre. Ingen jag pratade med skulle längre beskriva det som malignant utan tycker att det är en trevlig och uppmuntrande arbetsplats, och så upplevde också jag det.
Jag lärde mig här mycket om rondande på intensivvårdsavdelningar där det var viktigt att alla förstod samma sak, och mycket om neurokirurgisk intensivvård och hur man skulle behandla neurologiska akutsituationer. Jag lärde mig också använda Ommaya behållare, som jag aldrig sett i Sverige.
Jag lärde mig en hel del om restriktiv antibiotikahållning också, alla patienter fick Vancomycin och de hade etablerade protokoll för att mäta koncentrationerna (Trough level) för att försäkra att patienterna inte fick njurskador. Dessutom gav de Tobramycin, som är toxiskt för i princip allt, intratekalt som meningitbehandling. Penicillin G verkade inte speciellt populärt.
Som hjälp för min placering använde jag iPhone-apparna neuReference, NeuroView och Neurosurgery Survival Guide. För mer allmänna medicinska riktlinjer använde jag mig av ACP Clinical Guidelines och Best Practice. KIB hade dessutom en lång rad e-böcker i neurointensivvård som jag passade på att läsa när jag satt i bussen påväg till min placering.
RA250.02: Radiology: Diagnostic Radiology at Olive View Hospital
Det fanns två anledningar till varför jag valde denna kurs, jag är riktigt dålig på radiologi och den passade väldigt bra i mitt schema och gjorde att jag kunde komma hem i tid till examen.
Kursen gick ut på att man kom lite när man kände för och gick till den sektion man var intresserad av och fick frågor av en läkare i några timmar och lite tips och tricks för att ha ett (obligatoriskt) lunchseminarium tillsammans med residents där de förhördes av en attending. På torsdagar hade alla residents gemensam undervisning som man fick delta i på UCLA Ronald Reagan.
De olika sektioner de hade var slätröntgen, DT, neuroradiologi, akutröntgen, ultraljud, mammografi, IR, MRT och nuclear medicine. Vi fick själva välja vilka sektioner vi skulle delta i och de var alla väldigt intresserade av att vi skulle komma dit och se vad de gjorde och tog alla möjligheter att visa spännande fall de gått igenom tidigare och som de ville att vi skulle redogöra för.
Jag känner mig betydligt bättre på radiologi än vad jag gjorde tidigare, även om de använde många sekvenser framförallt på MRT som jag inte sett i Sverige men som vi förväntades redogöra för med ledning av vad som blev ljust respektive mörkt på bilden. De hade en stor förståelse för att vi inte sett lika mycket radiologi som många andra och var villiga att undervisa kring skillnaderna.
På Olive View ska man även se till att äta breakfast burrito, som är underbar och rekommenderades av flera olika läkarstudenter och läkare. Man fick när jag var där några dollar till lunch och frukost (och middag, men det var aldrig akutellt för mig) vilket gjorde att maten blev ganska billig.
Det som var dåligt med kursen var att vi förväntades göra vårt eget schema vilket gjorde att ingen någonsin hade blivit förberedd på att vi skulle komma, och det därför kunde ta ganska lång tid innan man hittade en handledare och den inte alltid var en bra handledare.
Det var inte så mycket man behövde förbereda eftersom det mesta handlade om normal anatomi, och det har vi gått igenom ganska mycket av redan, antingen som läkarstudent eller underläkare. Radiopaedia, både som app och hemsida, är dock bra om man vill kolla upp lite radiologi i förväg.
Klädkod
Neurointensivkursen hade en väldigt enkel klädkod, där förväntades jag ha scrubs och en rock ovanför varje dag och fick tillgång till ett omklädningsrum där jag själv tog ut kläder ur en automat på motsvarande sätt som de flesta anställda gör i Stockholm. Skorna skulle ha en sluten front och jag använde gympaskor eftersom jag tyckte det var bekvämast. Många bedsideprocedurer krävde att man bytte om till sterila operationskläder bedside utan scrubnurse.
Neurologikursen skickade ut en klädkod på tio sidor (som jag har haft bort) som gjorde klart att jag skulle ha antingen en skjorta eller en pike-tröja med chinos eller långbyxor och läderskor (ej gympaskor). Läkarna och de manliga läkarstudenterna hade alla skjortor, och ofta slips på sig (det hade dock aldrig jag eftersom jag ville ha kortärmade kläder). Klockor fick man ha på sig om man ville, liksom ringar. Kurssekreteraren ordnade så jag fick en läkarrock att ha ovanför mina egna kläder när vi rondade och hade mottagning och den tvättade jag aldrig under mina två veckor där.
Kursen i radiologi krävde inte att jag skulle vara ombytt, inte ens när jag assisterade på IR-procedurer utan då fick jag en steril operationsrock att ta på mig själv. Till skillnad från i Sverige fanns det ingen scrub nurse redo att hjälpa mig utan jag förväntades klara av att sätta på mig den själv. Jag vet inte om jag missade den detaljer under kirurgkursen eller om vi aldrig gör det i Sverige. Även här använde jag gympaskor men annars samma kläder som på neurologikursen.
Rent allmänt är det inte alls lika uppenbart att de är ombytta som det är i Sverige och attendings bytte sällan om om de inte skulle operera. Slipsar, långärmade skjortor, klockor och ringar var mer eller mindre standard. De flesta desinfekterade händerna åtminstone när vi lämnade patientrummen, även om inte heller det var självklart. De hade ganska tydliga isolationsrutiner som följdes, med en extra rock som slängdes direkt ovanför de ordinarie kläderna (dvs. rocken i de flesta fallen). De flesta läkarna bytte om hemma och åkte till sjukhuset i scrubs och läkarrock och åkte mellan sjukhusen i läkarrock som det var oklart om de tvättade. Läkarrockarna var personliga med broderade namn, och läkarstudenterna hade kortare rockar med DGSOM-logga och namn med Medical Student som titel. Dessa fick utbytesstudenter tyvärr inte köpa utan ett intyg från en icke-identifierad person på UCLA.