Att få göra ett utbyte till ett amerikanskt sjukhus är en fantastisk möjlighet då man lär sig saker man inte kan lära sig på något annat sätt. Det är en del jobb inför, under och efter men det är tveklöst värt det! Jag kände till Minnesota som stat innan då jag har familjevänner som bor där. Det jag inte visste var hur kallt det blir på vintern (konstant -10 - -25), men det är inget som skulle ha hindrat mig från att åka. 

Att söka utbyte är inte svårt men då det är en del dokument och påskrifter som ska samlas in från olika människor så underlättar det mycket om man börjar i god tid. Det är bra om man kan undvika att vara ute i sista sekund med ”intyg på meriter” och ”personlig referens” då man måste söka upp dessa personer/handledare och få påskrifter. Ett tips är att skriva ditt motiveringsbrev på engelska då du sedan kan använda detta som mall till det brev du ska skriva till värduniversitetet. Om du vill söka stipendier är även det bra att börja med tidigt då vissa ansökningstider går ut redan innan du är antagen för utbytet. Ansökningsprocessen är sedan i två steg där du först blir antagen av KI och sedan av värduniversitetet. När du har blivit antagen från KI, skickar du in ansökan till värduniversitetet där du ansöker om kurser på speciella blanketter som du får från KI. Jag gav förslag på lite olika kurser jag ville läsa till värduniversitetets koordinatorn för internationella studenter och tryckte extra på de jag var mest intresserad av. Värt att fundera på när du söker kurser är förutom intresse, hur mycket tid du vill spendera på sjukhusen under ditt utbyte. De kirurgiska kurserna har generellt tidigare morgnar och längre dagar än de medicinska. Koordinatorn i Minneapolis är ganska långsam på att svara på mail och vi fick första bekräftelse på att vi var antagna några veckor innan vi åkte. Vi väntade med att boka boende och flygbiljetter till vi fick bekräftelsen men i efterhand skulle vi ha bokat tidigare då det blev ganska dyrt och vi hade inte så mycket att välja på. Vi var tre studenter från KI som hyrde en ombyggd källare i ett hus som vi hittade på airbnb. Angående visum så räcker det med ett ESTA som du ansöker om på nätet. Viktigt i Immigration på flygplatsen är att ha med ditt antagningsbesked från värduniversitetet.

Om möjligt så är det skönt att vara på plats någon eller några dagar i Minneapolis för att komma iordning och sova bort lite jetlag. En till två veckor innan jag åkte så kontaktade jag sekreteraren för min första kurs som gav mig schema och information om var jag skulle befinna mig första dagen. Det fanns ingen generell introduktionskurs eller fadderorganisation men mina kurser var generellt bra strukturerade och det fanns en tydlig plan vad jag skulle göra och se på dagarna. På vissa av kurserna går man med amerikanska läkarstudenter vilket är mycket lärorikt och roligt! Innan skolan börjar kan det vara bra att fixa busskort (om man inte hyr bil och beroende på var man bor), så kallat go-to-pass, som man kan köpa i något av stadens kollektivtrafikkontor eller i Coffman Union som är ett studenthus som ligger vid universitetet. På din första dag ska man ordna ett passerkort vilket du kan stämma av med din kurssekreterare. 

Prisläget i Minneapolis är ungefär som i Sverige avseende boende, kollektivtrafik och mat. Bra mataffärer är Lunds, Kowalskis, Whole Foods och Cubs (lite billigare). Att äta och dricka ute är däremot billigare som i resten av USA. Kollektivtrafik kostar ca 80 dollar/månad. Vi köpte amerikanska mobiltelefoner (smartphones) som man enkelt kunde ladda på med pengar. 

Utbildningssystemet för läkare i USA är annorlunda mot det svenska. Efter högstadiet (high school) studerar de amerikanska studenterna först fyra år på college och kan då antingen läsa ”pre-med” eller andra kurser. Efter det söker de in på läkarprogrammet (medical school) som är ytterliggare fyra år. De första två åren är det mest teori och de sista två åren mest praktik och en stor andel valfria kurser (electives). De har inga direkta lov utan har några veckor de kan planera in lite som de vill.  Dessa studenter går ofta mycket långa dagar på praktik och även de flesta helger. I slutet av medical school söker de amerikanska studenterna sina ST-tjänster (residency) där de mest välbetalda ofta är de populäraste. Generellt jobbar en ST-läkare mellan 60-100 timmar/vecka, tjänar som en AT-läkare i Sverige och får ingen ersättning för övertid eller jourer. Första året på sin residency kallas man ”intern” och sen är man ”resident”. ST-tjänsterna är mellan tre och fem år och efter kan man göra en subspecialisering (fellowship) på ett till två år. Efter residency så blir man specialistläkare (attending) och kan då välja att jobba privat eller på sjukhus och då bli en så kallad ”hospitalist”. Generellt är de amerikanska läkarstunderna och läkarna mycket duktiga och kunniga.

I Minneapolis finns det flera sjukhus som man som student kan hamna på. Det stora universitetssjukhuseter Fairview Hospital har två campus på de olika sidorna av floden; East Bank och West Bank. De flesta kurserna ges på East Bank vilket är den sida där större delen av universitet, Coffman Union och idrottsarenorna ligger. Hit går flera olika bussar och även en lightrail. Har man tur kan man ibland åka bil med en snäll läkarstudent eller ST-läkare. 

De flesta läkarstudenter och läkare i Minneapolis var mycket intresserade av oss utbytesstudenter och frågade mycket om Sverige och vårt system. ÖNH-läkarna har dessutom ett utbyte med ÖNH på KS varje år och flera av dem hade varit i Sverige några månader innan. Generellt var läkarna mycket accepterande att man frågade när man inte förstod. De uppskattade också att man frågade om de kunde hålla små korta föreläsningar om deras ämnen. Även patienterna tyckte det var mycket roligt att höra om Sverige och var positivt inställda till utbytes- och läkarstudenter. Den största skillnaden från svensk sjukvård var att man som sjukvårdspersonal behövde bedriva vården utefter vilken försäkring patienten hade. 

Det viktigaste att komma ihåg är att vara mycket artig och använda Dr. och efternamn när du tilltalar ST-läkarna och specialisterna. Ofta presenterar läkarna sig själva med förnamn och efter det är det generellt ok att tilltala ST-läkarna med förnamn men aldrig specialisterna. Är man osäker kan man alltid fråga och det verkar vara ok. Det är absolut en fördel om man har bra språkkunskaper i engelskan innan utbytet. Trots detta så tog det några veckor innan man hängde med i den medicinska engelskan, framförallt på grund av att de använde sig av många förkortningar. Jag kände dock alltid att det var ok att fråga när man inte visste och att många läkare uppskattade att man just frågade när man inte förstod. Ett tips är att läsa den lista på förkortningar som finns i de papper du får inför ditt utbyte.  

Minneapolis är en mycket trevligt stad med flera stadskärnor. Det finns många bra restauranger, framförallt i uptown och i nordvästra downtown. Idrott är väldigt stort i Minneapolis och de har både ett basketlag i NBA och Saint Paul har ett hockeylag i NHL. Lika roligt (och mycket billigare) var det att kolla på collegelagen (the gophers), biljetter kunde man köpa på nätet (http://www.gophersports.com) och skriva ut. Jag gick med en annan läkarstudent på två av mina tre placeringar vilket var mycket trevligt. Utöver det träffade man inte så många andra läkarstudenter regelbundet utan jag fick oftast bättre kontakt med ST-läkarna som var mycket trevligt! 

Sammanfattningsvis så är jag fantastiskt glad över att jag åkte på utbyte till USA! Jag är nöjd med mina tre kurser jag läste och tycker generellt att de var väl strukturerade och jag fick lagom med ansvar. Det är mycket värdefullt att lära sig den medicinska engelskan och att kunna presentera en patient på engelska i sitt framtida jobb/forskning. Trots långa dagar och den stora utmaning som det ändå är, skulle jag varmt rekommendera att åka på utbyte till USA!