Jag valde att åka på utbyte under min sista termin på läkarprogrammet för att jag ville utmana mig själv och prova på att tillämpa mina kunskaper i en ny miljö. Nya Zeeland var ett av mina förstahandsval då jag alltid velat åka dit men jag fick inte reda på att jag fått platsen förrän ca 4 månader innan avresa då jag fick en reservplats.

När man blivit nominerad av ki är det dags att söka till värduniversitetet vilket i mitt fall var University of Otago, Dunedin School of Medicine. I ansökan ska man först och främst önska vilket sjukhus man vill vara på; antingen Dunedin Hospital eller Southland hospital. Jag valde Southland hospital då jag ville utmana mig själv mer genom att vara på en mindre ort där jag inte kunde smälta in i mängden och vara anonym. Southland Hospital ligger i staden Invercargill som endast har ca 50 000 invånare och ligger nästan så långt söderut man kan komma på Nya Zeeland. Sedan skulle man även önska kurs/klinik att vara på under utbytet, jag valde Emergency Medicine i första hand vilket jag också fick. 

Med ansökan skulle man också bifoga ett engelskt CV, ett personligt brev, försäkringsintyg samt ett letter of good standing (som fås av studenthandläggaren på ki). Man ska även skicka med bevis på immunitet mot hepatit B, vattkoppor, mässling, påssjuka, röda hund samt BCG/PPD-intyg (om man inte har kvar sin gula lapp med BCG/PPD, vilket jag inte hade, kan man hämta en ny där man fick vaccinationen). I informationen från University of Otago står det att alla utbytesstudenter måste styrka sin kunskap i engelska med IELTS- eller TOEFL-certifikat, detta var för mig inte nödvändigt utan det räckte med en kopia på gymnasiebetyget i engelska. Allt detta skickas till kontaktpersonen för utbytesstudenter på University of Otago, hon är mycket hjälpsam och snabb att svara på mail.   

Efter att man blivit antaget till universitetet är det dags att börja kolla på visum och flygresa. Här vill jag inte skrämma upp blivande utbytesstudenter men jag vill uppmana er att inte göra om samma misstag som jag gjorde. Jag köpte en flygbiljett direkt efter att ha fått antagningsbeskedet och började ansöka om visum ca 3 månader innan utbytet. Ansökan sker vid Nya Zeeländska ambassaden i London dit visumansökan och pass ska skickas med rekommenderad post. Nya Zeeland har nyligen infört nya visumregler för oss som ska vistas på sjukhus, det krävs numera ett Work Visa för detta ändamål, tidigare räckte det med ett Visitors Visa. Min visumansökan drog ut så mycket på tiden att jag missade mitt flyg som inte var ombokningsbart och jag fick alltså köpa en helt ny flygbiljett för att komma iväg på utbytet. BÖRJA ALLTSÅ ANSÖKA OM VISUM I GOD TID!    

Stipendier: Jag sökte stipendium från Carl Erik Levins Stiftelse, detta gjordes tidigare via brev men görs numera online vilket jag fick veta genom att min pappersansökan återvände till brevlådan. Efter lite strul med detta fick jag den summa jag ansökte om.

Jag kom till Invercargills flygplats sent på kvällen och tog en shuttle till Southland hospital som kostade 17 NZ Dollar, detta ska tydligen vara billigare än att ta vanlig taxi. Väl vid sjukhuset anmälde jag mig vid Security Office som ligger precis innanför huvudingången. Där fick jag ett kuvert med massa nyttig information, nycklar till Doctors Residence samt ett MRSA-test-kit. Den underbara shuttle-föraren väntade på mig utanför sjukhuset och erbjöd sig att köra mig fram till Doctors Residence trots att det bara var ca 500 m bort. Detta visar mycket tydligt hur vänliga Nya Zeeländare är. Morgonen därpå mötte jag kontaktpersonen för utbytesstudenter på sjukhuset för introduktion och rundvandring. Hon var mycket hjälpsam och kunde svara på alla möjliga frågor man hade; allt från närmaste supermarket till hur man ska tilltala sina kollegor. Av henne fick jag passerkort, introduktion till biblioteket samt blev visad till Emergency Department där jag skulle tillbringa mina närmaste åtta veckor. På akutmottagningen var det ingen organiserad introduktion utan jag inkluderades direkt i arbetet och lärde mig massor under tiden.

Att anlända kvällen innan kursstart var inte helt optimalt men för mig blev det så med tanke på allt strul med visum och missat flyg. Det hade varit behagligare att ha några dagar extra innan för att vänja sig vid tidsomställningen.  

Priserna på Nya Zeeland är ganska lika priserna i Sverige. I Invercargill där jag var fanns det inte obegränsat med ställen att äta på eller supermarkets att handla på så man fick ta det som fanns. Priserna i en vanlig mataffar skulle jag säga var något dyrare än i Sverige, speciellt frukt och grönt. En lunch på sjukhuscafét kunde kosta från ca 5 NZ $ om man vill ha något litet (exempelvis en macka) till ungefär 10 NZ $ för exempelvis sushi. En vanlig kaffe på sjukhuset kostar 4 NZ $ vilket motsvarar ca 25 kr vilket är ganska dyrt jämfört med Sverige, dock var denna kaffe gudomligt god. Utbudet av mat på sjukhuset var alltså ganska begransat så jag rekommenderar att man tar med matlådor om man inte vill leva på mackor och sushi. 

Utöver boende var det inga kostnader för själva studierna på Southland Hospital.  

När man ska vara på Southland Hospital erbjuds boende på Doctors Residence som ligger i anslutning till sjukhuset. När jag hade fått mitt antagningsbesked hörde jag av mig via mail till personen som är Accomodation Co-ordinator på Southland hospital som bokade in mig. Boendet där kostar 75 NZ $ per vecka och detta betalas kontant vid ankomst. Doctors residence ligger ca 300 m från sjukhuset vilket är väldigt smidigt. Man bor i ett ganska litet rum där det finns en enkelsäng, ett skrivbord, en byrå och en garderob. Toalett med dusch finns i korridoren utanför och delas med de andra på samma plan. I korridoren finns även ett gemensamt kök och ett uppehållsrum med tv, lite olika sällskapsspel m.m. På första våningen finns ett datorrum där studenter har tillgång till internet vilket var väldigt smidigt, där kunde man sitta och exempelvis skriva på loggboken och dessutom träffa andra studenter som också satt där och pluggade. På bottenplanet fanns en tvättstuga med två tvättmaskiner och två torktumlare. Det fanns inget bokningssystem utan man gick bara ner och kollade när det var ledigt men ofta fungerade det ganska bra. En fördel med att bo på Doctors Residence är att huset är bra isolerat och det är varmt och skönt inomhus, generellt är hus på Nya Zeeland väldigt dåligt isolerade och det blir snabbt kallt inomhus när det börjar bli höst och vinter. 

Jag läste Emergency Medicine under hela utbytesperioden vilket var väldigt lärorikt och roligt. Alla på akuten var mycket snälla, välkomnande och villiga att undervisa. Akuten på Southland Hospital skiljer sig från akuten på de stora sjukhusen i Stockholm genom att det inte finns någon uppdelning mellan exempelvis medicin, kirurgi, ortopedi etcetera utan allt kommer till samma ställe och alla consultans var specialister i akutmedicin och inte inom respektive område. Detta var mycket bra för mig som student då jag fick se en väldig blandning av olika akuta åkommor.   

En väsentlig skillnad mellan utbildningen på ki var att jag nu fick möjlighet att vara på samma ställe under en längre period, det gjorde att man hade tid att komma in i arbetet på ett bättre sätt och lära känna alla kollegor. Alla patienter på akutmottagningen var väldigt vänligt inställda till mig som utbytesstudent, de flesta tyckte att det var roligt att att få träffa någon som rest så långt hemifrån och var nyfikna på Sverige. 

Den Nya Zeeländska accenten kan i början vara lite klurig att förstå sig på. Det som jag tyckte utmärkte accenten generellt var att alla ”e” uttalades som ”i”; pen lät som pin och tent som tint. Det går ändå relativt snabbt att vänja sig vid accenten och nya zeeländarna är själva medvetna om att vi har lite svårt att hänga med ibland så det är inte alls konstigt att fråga när man inte förstår. De medicinska termerna på akutmottagningen tyckte jag att jag ganska snabbt kom in i eftersom mycket är relativt likt de termer vi använder i Sverige. Det var självklart mycket som var nytt också men alla var väldigt vänliga och man behövde aldrig känna sig dum om man sa eller förstod något fel. Om man känner sig lite osäker på den medicinska engelskan (som jag gjorde) är ett tips att säga till kollegor att de gärna får rätta en när man säger något tokigt så att man utvecklas ännu mer.  

När det gäller kulturen så är det ett väldigt vänligt och hjälpsamt klimat i Invercargill. Redan första dagarna fick jag smakprov på Nya Zeeländarnas vänlighet; bland annat när en läkare där jag bodde visade mig runt på Doctors Residence trots att jag anlände sent på kvällen. Första dagen på akuten försäkrade de som jobbade där att folk ofta åkte iväg på olika äventyr på helgerna och att jag bara kunde haka på om jag ville. Att resa helt ensam som jag gjorde var alltså inga problem då alla var väldigt gästvänliga och bjöd med mig pa diverse olika spännande aktiviteter. På bilden är jag i Catlins Forrest tillsammans med ett härligt gäng från akuten. 

Klimatet på akutmottagningen var också väldigt avslappnat och vänligt. Min överläkare poängterade första dagen att det inte fanns något hireariskt klimat utan att alla jobbar tillsammans som ett team och så var det verkligen. Alla var mycket vänliga mot mig som student och försökte alltid se till att jag befann mig där det hände någonting spännande.  

I den lilla staden Invercargill med ca 50 000 invånare finns det inte jättemycket spännande att hitta på utanför studierna. Sjukhuset ligger ca 4 km från staden där det finns lite restauranger, cafeer, ett museum, en mysig park m.m. Dit kan man ta sig antingen med buss, cykel, eller haka på någon som har bil. På Doctors residence bor det andra läkarstudenter som kommer till Invercargill från Duneden för att göra olika placeringar på sjukhuset. De är väldigt snälla och inkluderande. De som var där när jag bodde där bjöd bland annat med mig på pub-kvällar och klättring. De erbjöd sig även att skjutsa om jag ville ta mig ut från Invercargill på helgerna. 

Utanför Invercargill finns det flera väldigt vackra platser att åka till. Ett tips om man är själv som jag var är att haka på de andra underläkarna på sjukhuset när de åker iväg på olika äventyr på helgerna. En helg åkte vi iväg till Catlins Forrest där de hade hyrt en liten stuga. Vyerna där är fantastiska med mycket skog, gröna kullar och dalar och mer får än vad man kan tänka sig. Där finns det massor av olika vandringsstråk man kan gå för att titta på vattenfall, lugna sjöar och enastående utkiksplatser.

Jag rekommenderar även en helgtur till Queenstown som ligger ca 2 timmar med bil utanför Invercargill. Jag åkte dit tillsammans med några från akuten och det var verkligen en underbar liten stad med höga berg, vackra vyer, en stor fin sjö och en riktigt härlig småstadskänsla. Är man äventyrlig av sig kan man även ägna sig åt bungyjump och andra adrenalinrika aktiviteter. 

Det häftigaste jag gjorde under resan var en av Nya Zeelands vandringsleder som kallas Routeburn Track, jag åkte dit en helg tillsammans med några tjejer från sjukhuset och vi vandrade den 32 km långa leden under en dag och fick se helt enastående vyer.

Sammanfattningsvis kan jag verkligen rekommendera andra studenter att göra sitt utbyte på akutmottagningen på Southland Hospital. Det är en väldigt vänlig atmosfär och ett perfekt ställe att vara på om man vill se många patienter med många olika typer av sjukdomar. Det är smidigt att bo på Doctors Residence som ligger ca 300 m från sjukhuset, nackdelen är att man är lite isolerad om man inte har bil, dock finns det så många snälla människor här så det brukade inte vara några större problem att få skjuts.  

En annan fördel med att vara i Southland är att man har relativt nära till häftiga områden som Queenstown, Catlins Forrest, Fiordland etc. Southland är helt enkelt en väldigt bra blandning mellan lärorika studier, fantastiska människor och vackra platser.    

Genom det här utbytet kommer jag att känna mig mer säker i min kommande yrkesroll i och med att jag fått möjlighet att vara på samma ställe under så pass lång tid som 8 veckor vilket är ganska ovanligt vid studierna på ki. Jag kommer även att känna mig mer säker med det engelska språket vilket jag tror kommer att gynna mig i framtiden. Det faktum att jag åkt iväg på detta äventyr helt själv kommer att vara en erfarenhet som jag kommer att ha nytta av på flera plan och det kommer även att vara ett minne för livet.