Jag läste
psykiatrikursen i Sverige innan jag åkte till Heidelberg för att läsa kurserna
öron-näsa-hals, ögon och neurologi i Tyskland. Det blev totalt 13 veckor, men
lite utdraget eftersom jag åkte hem för att göra beroendemomentet och tentan i
Stockholm och sedan tillbaka för de sista två veckorna ÖNH-praktik i Heidelberg.
Hur man vill lägga upp sitt utbyte bestämmer man med en svenska
ämnesföreträdaren.
Kliniska placeringar
Jag hade kliniska placeringar (på tyska Framulatur) på ögonkliniken (1 vecka),
neurologikliniken (2 veckor över påsk) och ÖNH-kliniken (2 veckor). Generellt
har läkarna på universitetssjukhuset i Heidelberg ett pressat schema med
extremt hög belastning. På ögonkliniken och ÖNH-klinikerna var särskilt
förmiddagarna extremt stressiga och läkarna hann oftast inte ta lunchpaus
förrän vid 2-tiden. Det är en bra idé att be att få ta paus och gå och köpa mat
(trots att det känns oartigt), alternativt ta med sig mycket smörgåsar i
fickorna.
Det finns
därför sällan tid för studenterna att själva undersöka patienterna. Däremot får
man träffa väldigt många patienter, uppåt 30 st om dagen (även med ovanliga
diagnoser), och om det finns tid visar läkarna gärna hur ögonen/öronen ser ut i
mikroskopet om det finns något intressant status. Jag fick undersöka några
patienter själv på ÖNH-kliniken(efter att handledaren gjort detta) och fick ta
anamnes och undersöka ett par patienter på ögonkliniken. Detta var på eftermiddagarna när
det var lugnare.
Jag hade
otur och hamnade 2 veckor på Neuro-Wachstation (övervakningsavdelning för
stroke-patienter med telemetri mm). Denna avdelning, måste jag tyvärr säga, ska
man som student hålla sig ifrån. Jag pratade med tre tyska studenter som hade haft lika
negativa upplevelser som jag. Jag är därför av den åsikten att det inte rör sig
om en kulturkrock utan om en ovanligt dålig arbetsplats. Vid kl 8.00 varje morgon
skedde en överlämning från nattjouren och nattsköterskorna. Eventuellt tog
underläkarna dessförinnan blodprover på patienterna vilket inte sjuksköterskor
i Tyskland brukar göra. Det är underläkarna på avdelningen som tar blodprover, sätter nålar
och tar EKG. Det var röntgenrond 8.30. Därefter stod en
grupp med drygt 10 personer och rondade i korridoren(överläkare, 4 underläkare,
sjuksköterskor, sjukgymnast, logoped). Man rondade patienterna som låg i en tvåsal innan man sedan gick in till dessa. Det var ofta svårt att se något i status
eftersom det var så trångt i rummet med alla människor. De har pappersjournaler
så de drog dessutom runt på en jättelik dokumentvagn. Ronden varade vanligen
i ca 4 timmar tills det var röntgenrond igen vid 13.30. Att det tog så långt tid
berodde på att överläkaren (och två gånger i veckan även chefsöverläkaren)
vanligtvis rondade alla patienter själv medan de andra läkarna tittade på. Andra veckan jag var där tipsade mig en annan tysk läkarstudent mig om att man
kunde smita ifrån ta blodprover, sätta nålar, ta EKG istället för att stå och
försöka hänga med i ronden. Utöver detta hjälpte jag och den tyska läkarstudenten
till med diverse saker som undersköterskor i Sverige brukar göra, t.ex. skjutsa
patienter till röntgen. Utöver mig och den tyska läkarstudenten fanns det gästläkare på
avdelningen, första veckan en ST-läkare i neurologi från Italien och andra
veckan en neurolog från Georgien som var där för att se hur strokeverksamheter
fungerade. Ingen förklarade något för dem heller, konstigt nog. Som
läkarstudent blev man mest ignorerad, såvida man inte kunde göra lite jobb, ta
EKG eller prover. Sista dagen hjälpte jag och den tyska läkarstudenten till med
tvålumbalpunktioner, hon fick göra den första medan jag assisterade, och det
var nog tänkt att jag skulle göra den andra tills överläkaren kom och sade att
underläkaren inte hade tid att handleda mig, utan hade viktigare att göra.
Överläkaren gjorde LPn själv och jag assisterade återigen vilket kändes rätt tråkigt.
Denna avdelning var som sagt en speciell upplevelse men inget som
rekommenderas.
Däremot hade jag väldigt bra bedside-undervisning under
neurokursen på Kurpfalzklinik, ett mindre sjukhus som ligger i Wielblingen, en
bit utanför centrala Heidelberg (en kvart med buss, även cykelavstånd). Där var alla väldigt tillmötesgående och sade att man gärna fick komma och ha praktik,
även som utbytesstudent. Under bedside-undervisningen fick vi undersöka patienterna två och två, göra
neurostatus och ta anamnes. Chefsöverläkaren för deras neuroklinik höll själv i
undervisningen och tyckte det var väldigt roligt med studenter. Det var
ämnesföreträdaren för Medicin (på tyska Studiendekanat Medizin)
som ordnade alla mina placeringar, även den på neurokliniken. Jag skulle
rekommendera att höra med henne om man skulle kunna få skulle kunna få vara på
Kurpfalzklinik och göra sin neuroplacering istället.
Pga min
dåliga neuroplacering valde jag att ha 2 veckor på ÖNH-mottagningen istället
för på avdelning. Där fick jag i alla fall fick höra många
sjukdomshistorier, se intressanta saker i status och ibland undersöka patienter
själv (inte bara ta blodprov). Jag hade dock inte en fast handledare utan
hoppade runt lite mellan olika läkare, men de flesta var väldigt gulliga och
snälla. Man kunde också slinka in på op och titta om man ville. Den andra veckan var jag mest på op och fick även assistera på några operationer i slutet av min placering.
Läkarprogrammet i Heidelberg
Läkarprogrammet i Tyskland är sex år där det sista året kallas det praktiska året "praktisches Jahr". Detta förkortas som PJ(uttalas pe-jot) och läkarstudenten som gör detta ( benämns pe-jotler/ pe-jotlerin) får ta ekg, blodprov och sätta nålar. En läkarstudent som gjorde PJ på ÖNH-kliniken fick assistera mycket på op. Under de 5 fem första åren har studenterna preklin och kliniska kurser där det enda kliniska är bedsideundervisning/auskultation på eftermiddagarna. Utöver detta har de sammanlagt 3 månaders Framulator utspritt under somrarna där det bl.a. ingår vårdcentral och intermedicin.
Utbildningen är överlag mer teoretisk än i Sverige. Studenterna förväntas inte kunna ta egna patienter på akuten eller mottagningar, utan mest titta på. Det fanns i alla fall möjlighet att göra ögon-, ÖNH- och neurostatus på varandra, för att få lite praktisk träning. Den teoretiska undervisningen var av god kvalitet så vitt jag kan bedöma (jag läste ju inte kurserna på KI). Det var roligt att få lära sig tolka MR-bilder och få lära sig om ultraljud, t.ex. Doppler av halskärl vid akut stroke. Ultraljud verkar användas mer i Tyskland än i Sverige.