Utbytesstudier är oerhört lärorikt och givande, men även en tuff utmaning. Språket var trots allt den största utmaningen för mig, eftersom det begränsar en. Läkar-patientrelationen, hierarkin inom sjukvården och inte minst sjukvårdssystemet är annorlunda jämfört med i Sverige, och det finns både saker som man tycker är rätt och fel. Jag upplevde att en del var ganska kritiska till systemet, samtidigt som de var en del av det. Många patienter söker statligt finansierad vård samtidig som privat vård, till exempel går en hel del gravida kvinnor på dubbla kontroller. Och möter samma läkare, eftersom en del läkare arbetar dubbelt.
Som läkarstudent, och kanske framförallt som utbytesstudent, får du göra mindre på praktiken än vad du gör i Sverige. Men det beror också på hur du hanterar språket, hur intresserad/driven du är och vem du har som handledare. Så länge man är medveten om detta så kommer man kunna lära sig mycket, inte minst om en annan kultur och ett annat sjukvårdssystem. Det finns situationer under utbytet som har väckt många frågor hos mig, t.ex. att det finns stora kulturella skillnader i hur man ger ett dåligt besked till patient och anhöriga.
För att samordna placeringarna fanns en kurssekreterare på Hospital de Cabuenes. Hon var tillmötesgående om än dock lite svår att få tag på. En tysk Erasmusstudent som jag lärde känna fick lite problem med sina placeringar i slutet och blev hänvisad till sjukhuset i Oviedo istället. Jag hade innan utbytet blivit förvarnad om att jag kanske behövde göra någon vecka i Oviedo, men det löste sig bra med placeringar för mig i Gijón.
Teorin läste jag in själv med hjälp av en svensk och en spansk lärobok samt åhörarkopior från kursen i fråga.