Att bo och arbeta i USA är något jag alltid har önskat att prova på, så jag såg det som en fantastisk möjlighet att kunna göra det under sista delen av läkarutbildningen. Att prova att vara utbytesstudent var också något som kändes väldigt lockade, och att göra det under en SVK kändes skönt eftersom kursen examineras innan hemgången. Att det blev just Minneapolis var en slump, då jag egentligen skulle åka till Keck University i Los Angeles. Detta utbyte blev tyvärr inställt, p.g.a rätt så komplicerade orsaker från Kecks sida var jag förstår, men KI kunde fixa en extra plats i Minneapolis istället. I efterhand är jag nu väldigt nöjd med detta!

Efter nomineringen till University of Minnesota behövde man skicka in en del dokument. Det var bland annat ett personligt brev, CV, ansökan om kurser och vaccinationsintyg. Jag behövde inte göra någon hälsoundersökning, utan det enda som behövdes var att en läkare skrev på att jag tagit de vaccinationer som universitetet krävde. Min mentor via PU på KI fixade detta intyg, som själv har varit väldigt engagerad i utbytesstudier. Så det kan vara ett tips att fråga till exempel sin mentor, då mottagningar så klart tar betalt för att skriva på detta intyg. Det behövdes heller inga extra vaccinationer eller PPD test, de jag fått genom KI och svenska vaccinationsprogrammet räckte. Det var otroligt lätt och smidigt, särskilt jämfört med de flesta andra studenter som skulle till andra städer i USA.

Innan avresa läste jag även en kurs i sexualmedicin (3 hp) eftersom jag skulle vara borta i 8 veckor, vilket inte skulle vara tillräckligt många poäng för termin 11. Sexualmedicin var den enda kursen som fanns tillgänglig i detta syfte.

Visum

KI rekommenderade oss att åka med ESTA -visa, alltså ett vanligt turistvisum eftersom vi inte skulle vara inskriva på universitetet. Vi fick ett letter of invitation från universitetet som vi kunde visa upp vid gränskontrollen på flygplatsen. Jag tyckte det var skönt att inte behöva ansöka om visum genom ambassaden, men tyvärr var det inte helt optimalt vid gränskontrollen. Vi blev ganska ifrågasatta, och de påstod att vi hade åkt med fel visum. Vi blev trots detta insläppta.

Val av kurser och antagning

Koordinatorn i Minneapolis är långsam att svara på mail, och vi fick bekräftelse på att vi var antagna bara några veckor innan vi åkte, trots att vi fick nomineringen ca 1 år innan avresa. Det kändes ganska jobbigt att bara gå och vänta utan besked, så vi började till och med boka flyg och boende innan vi säkert visste. Vår studenthandläggare här i Sverige hade dock informerat oss om att det alltid är så här långsamt med Minnesota, och att vi i princip kunde vara säkra på att vi skulle få åka. Besked om den första kursen jag skulle läsa kom fredagen innan start, och den andra kursen som jag läste fick jag besked om under vistelsen, också fredagen innan.

Här finns en länk till vilka kurser man kan läsa i Minneapolis: https://www.meded.umn.edu/clerkships/index.php

Det finns väldigt mycket att välja bland, men som utbytesstudent får man tyvärr lite det som blir över. Jag sökte massor av kurser, och fick mitt tredjehandsval (hematopatologi) för första perioden. Denna kurs fick jag även fortsätta läsa under den andra perioden, totalt 6 veckor. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig, så det kan vara bra att bara ansöka om kurser man kan tänka sig läsa en längre tid eftersom man kan bli antagen för längre perioder. De sista två veckorna läste jag klinisk hematologi, vilket hade varit mitt andrahandsval. I slutändan blev jag väldigt nöjd med de kurser jag läste, och jag lärde mig otroligt mycket.

Vi började resan till USA via New York, och stannade där i några dagar och semestrade innan vi reste vidare till Minneapolis. Resan kostade totalt ca 3000 kr, och vi flög med Norweigan till New York och American airlines till Minneapolis med en mellanlandning i Chicago. Ett bra tips är att boka tidigt med Norwegian, vi flög till New York för 1500 kr. I övrigt behövde man ha hemresan bokad när man flyger ut från Sverige till USA, vilket vi inte visste. Det slutade med att vi fick boka en hemresa på Arlanda. Vi visste inte exakt datum för hemresa vid den tidpunkten, så vi bokade en avbokningsbar biljett. Det var inte den smidigaste starten på resan, men till slut kom vi iväg i alla fall!

Vi kom fram till Minneapolis lördagen innan första kursen skulle börja. Jag kände att det kanske var lite snävt, men eftersom vi ändå fått så lite information gjorde det inte så mycket. Vi var dock fyra tjejer som skulle bo ihop från KI, och en av tjejerna hade kommit dit tidigare för att ta emot nycklar m.m. till vår bostad.

Jag hade fått ett mail med tid och plats av kursansvarig fredagen innan kursstart. Vi hade ingen träff med studentkoordinatorn eller någon registrering, utan det var direkt ut på klinik. Vi hade inga faddrar, och jag hade ingen egentlig kontakt med andra läkarstudenter från University of Minnesota heller. Jag fick inloggning till journalsystemet några dagar efter att kursen börjat.

Vi hade oturen med att dollarn var uppe i närmare 9 kr under vår vistelse. Trots detta kunde vi ändå hitta ett rätt så bra boende prismässigt, och det mesta är ändå billigare i USA än i Sverige. Jag kunde också gå till skolan, och behövde inget månadskort för att åka buss (det tog nästan lika lång tid att gå till skolan som att åka/byta bussar). Månadskort kostade ca 80 dollar, och en enkelresa 1.75 dollar, men 2.25 i rusningstid. Det är också en bra idé att skaffa en cykel alt köpa ett cykelkort via Niceride. Det är ett cykel -uthyrningssystem liknande det som finns i de flesta stora städer där man kan hyra en cykel under 1 timme för att sedan ställa tillbaka cykeln vid en annan station. Cykelstationerna finns nästan överallt i staden och Minneapolis är otroligt cykel -vänligt. Niceride kostar 15 dollar i månaden om man är medlem via deras hemsida, https://www.niceridemn.org/.

Maten är relativt billig jämfört med Sverige. En lunch kostade ca 5-10 dollar beroende på var man åt. Sjukhusresturangen hade lunch för ca 5-7 dollar. Det gick oftast också att äta gratis lunch i skolan, särskilt under hematologikursen. Det finns lounger för läkare där det finns gratis bagels, yoghurt och annat snacks, och oftast fanns det också en lunchföreläsning att gå på. Där serverades ofta pizza! Jag handlade oftast mat på Target eller Cubs, som är stora matbutikskedjor. De fanns på gångavstånd från vårt hus (köpkvarteret The Quarry). En bra sak med Minneapolis är att Mall of America finns där, som är USA:s största köpcentrum. Det finns ca 400 affärer där, med ett stort tivoli, akvarium, biografer, minigolf osv.. Jag åkte till USA med ganska tom resväska och hem med en ganska välfylld! (I Minnesota är det ingen skatt på kläder) Jag hade fått ett stipendium från KI via LINK på 5000 kr, och ett från svenska läkaresällskapet på 28 000 kr, så jag behövde inte ta så mycket ur egen ficka för att betala för resan. Stipendiet från läkaresällskapet var inte specifikt för utbyten, men jag nämnde i mitt motivationsbrev att det var utbytesstudier jag ville använda pengarna till. Det var inga andra extra avgifter som vi behövde betala, de stod KI för. Andra utbytesstudenter fick lägga ut för vissa utgifter, men det behövde alltså inte vi göra.

Läkarutbildningen är annorlunda i USA jämfört med Sverige. Man studerar först 4 år på colleage där man i princip kan ta vilken major som helst, bara man har läst de kurser som krävs för att sedan komma in på medical school, som kemi och biologi. På vissa skolor är det så klart en merit om man varit en pre-med och läst mycket naturvetenskapliga ämnen. Medical school är sedan 4 år, där 2 år är prekliniska och 2 år med klinik. Jag tyckte att den kliniska delen som jag fick prova på hade hög klass och var på ungefär på samma nivå som i Sverige. De flesta läkare är väldigt intresserade att lära ut och engagerar sig mycket i det. De utbildar dock mest genom att fråga ut, men om man inte kan svaret är det inget konstigt med det. Dagarna är oftast långa, särskilt om man är på en kirurgisk avdelning. Varken jag eller någon av de andra från KI hade sådana extrema placeringar där man behövde infinna sig vid 5, men vi träffade andra utbytesstudenter som hade det så. En viktig detalj är man tilltalar sina attendings (överläkare) med Dr och efternamn. Residents kallas vid sina förnamn, och för fellows är det lite blandat. Det beror på hur de presenterar sig för dig skulle jag säga.

Patientkontakten tycker jag också var ganska lik den som vi har i Sverige, förutom att det blir mycket prat om försäkringar. Vissa patienter med sämre försäkring kunde nekas en del behandlingar, vilket jag tyckte kändes lite jobbigt. Hygienen inför patientmöten är också annorlunda, för läkarna går runt i finkläder och vit rock. Med smycken och ofta klackskor för kvinnorna. Det var lite annorlunda att gå runt så, och jag kände inte att jag kunde ta med mig de kläderna jag hade haft på mig hem sen igen. Man bör också köpa en vit rock på universitetets bokhandel (ca 22 dollar), rocken bärs över kläderna vid patientkontakt. Att ha en SLL-rock rekommenderas inte, eftersom den är mycket längre än den läkarstudenter har. Längre rockar är till för överläkare. Handspriten som används tyckte jag också kändes lite klen, som var ett slags skum. Det slarvades en del med den också kan jag tillägga.

Jag läste mina SVK för termin 11 under utbytet, och det var inga problem med tillgodoräknande som gick väldigt fort. Jag tror inte jag fick mitt examensbevis senare än de som hade läst hemma, möjligtvis en vecka.

Överhuvudtaget var det inga problem med att förstå den medicinska engelskan under de kurser jag läste, dock tror jag att just hematologi inte har så många egna amerikanska begrepp och termer. Jag var lite fundersam över hur det skulle gå att ta en anamnes på engelska, men det flöt på bra. De flesta patienter tyckte också att det var spännande med en student från ett annat land. Många i Minnesota har dessutom svenskt/skandinaviskt ursprung, och de blir då glada över att träffa en svensk student. Man får vara beredd på många frågor om Sverige!

För övrigt med språket var det en hel del förkortningar i journaler, men det var bara att googla eller fråga någon. Till slut fastnade de flesta. Det var också en del enheter som var annorlunda i labbsvaren, vilket var lite förvirrande i början. Dock tror jag även här att hematologi är ganska bra, ex Hb är i g/dl, alltså som hemma fast med en decimal åt vänster. Ofta står dock också t.ex. temperatur och vikt också i SI-enheter i journalen.

Dialekten i Minneapolis är väldigt neutral och orsakar inga problem. Alla är oerhört hjälpsamma, och det finns ett uttryck som heter Minnesota Nice. Lite speciellt kanske, och det syftar till att invånarna i Minnesota tycker att de är vänligast i USA. Lite av det stämmer kanske, jag tyckte i alla fall att till exempel busschaufförer var mycket trevligare än i SL. Butiksbiträden är också oerhört mer hjälpsamma, nästan att det blir för mycket ibland. Överhuvudtaget är man bättre på att småprata i USA, men det kanske inte kommer som en nyhet.

Det finns mycket att se och göra i Minneapolis och runt omkring i Minnesota. Jag var något tveksam från början och tänkte att jag mest skulle se sjukhuset, men ju längre jag var i staden desto mer tyckte jag om den. Vi var dessutom ett stort gäng utbytesstudenter från hela världen som umgicks mycket. Vi fick kontakt med de utbytesstudenter som fanns på orten genom att studentkoordinatorn skickade ett gemensamt mail till alla inkommande studenter, och då var det två studenter från Taiwan som anordnade en middag med alla som hade fått mailet. Vi hade även bland annat grillkvällar, putlock-dinners och charadfester. Vi såg också baseball (http://minnesota.twins.mlb.com/index.jsp?c_id=min), NBA basket (http://www.nba.com/timberwolves/), cyklade, bowlade på campus discobowing, spelade minigolf, gick på zoo (http://www.comozooconservatory.org/), provade lokala ölbryggerier m.m. Jag hade besök från Sverige, och då hyrde vi en bil och körde upp till lake superior under en helg. Det är en stor sjö ca 2 timmars bilfärd norr om Minneapolis med vacker omgivande natur. Innan vi åkte hem tog vi även en veckas semester i Miami. Detta var möjligt då vi hade läst 3hp under kvällstid under T11 innan vi åkte iväg.

Jag gillar också att träna mycket, och hade mycket tid över för det då jag inte behövde plugga så mycket efter skoltid. Det finns inte så bra löparsträckor i närheten där vi bodde, så då jag sprang mest runt i bostadsområden. Downtown känns inte så roligt att springa i, men söder om Uptown finns det två sjöar som heter lake Calhoun och lake Harriet som jag skulle säga är Stockholms motsvarighet till Djurgården. Här är det alltid fullt på helgerna om det är fint väder, och det är en okej löpsträcka. Jag gick också på yoga två dagar i veckan, via ett centrum som var ett slags community-project i närheten där vi bodde, som erbjöd dessa klasser gratis. Vi såg en reklamskylt för detta utanför byggnaden som yoga- klassen hölls i, och bara gick dit. (https://www.minneapolisparks.org/parks__destinations/recreation_centers/van_cleve_recreation_center/) Andra sport -evenemang som finns är t.ex. simning i skolans badhus och att se på skollagens matcher (vi såg på en match i football). Det finns även ett studentgym på campus som kostar ca 27 dollar i månaden.

Jag hade en fantastisk tid i Minneapolis och jag lärde mig otroligt mycket. Det var ett väldigt bra sätt att avsluta utbildningen och det är verkligen något som jag kan rekommendera! Det var en utmaning där jag fick sätta mina kunskaper på prov på ett annat sätt än i Sverige (framförallt på ett mer förhörsmässigt sätt), och det var även skönt med ett miljöombyte efter att ha pluggat till IST:n. I slutändan blev jag också väldigt nöjd med att det var just Minneapolis jag hamnade i, för det är en otroligt trevlig stad som jag inte tror att jag hade fått besöka annars. Om man funderat på att söka utbytesstudier tycker jag inte att man ska tveka att söka till Minneapolis!