Det var med en otrolig glädje jag mottog meddelandet att jag fick en plats till Makerere University i Uganda! Redan från början visste jag att detta skulle bli en upplevelse utöver det vanliga att få spendera merparten av min sista termin på den Afrikanska kontinenten. Detta var något som jag strävat efter sedan första terminen på sjukgymnastutbildningen! Nu i efterhand kan jag intyga att det var den absoluta höjdpunkten på hela utbildningen, vilket har berikat mig både som individ och i min yrkesroll som sjukgymnast! 

Här nedan kommer ett sammandrag av mina upplevelser och råd till dig som funderar på att söka eller dig som är på väg mot ditt nästa äventyr! 

Efter att mitt learning agreement hade bollat fram och tillbaka några gånger, så var allt klart via mottagandet av min resekamrat och mig från Makerere University. Vi hade förmånen att träffa vår Ugandiske kontaktperson och handledare i Sverige innan vår avresa, så att vi kunde få en uppfattning om vilka områden som var lämpliga att fördjupa sig i. Utöver vårt learning agreement så behövdes inga speciella papper, i motsats till att åka till USA. Vår kontaktperson och handledare i Uganda, var snäll nog att gå till Akamwesi hostell och bekräfta vår bokning som vi ordnat via mailkontakt. Dock när vi frågade om det var något som var bra att ta med sig, så fick vi hennes personliga önskemål från Sverige istället. 

Några tips innan man åker: 

• Man bör i god tid kontrollera att man har alla vaccineringar som krävs. Gula febern är inte obligatorisk till Uganda, men behövs för att komma in i till exempel Rwanda. 
• Recept på malariaprofylax bör ordnas. Själv åt jag Lariam i ett halvår utan några sidoeffekter. 
• Förlänga reseförsäkringen om man planerar att resa utanför Uganda, eftersom Kammarkollegiets försäkring ej gäller då. 

Visum får man på plats när man landar i Entebbe, så det var ej något att bekymra sig över. Betalning i dollar är det som gäller. 

Att packa rätt inför tre månaders vistelse i Östafrika var något jag spenderade mycket tid att grubbla på helt i onödan, för när jag väl kom fram märkte jag att nästan allt gick att få tag på där nere! Packtips som myggnät, handsprit, adapter, presenter till barn och så vidare var alla ting som fanns lätttillgängligt där nere till mycket förmånligare pris och som dessutom gynnar det lokalbefolkningen. Dock kan specifika kameratillbehör vara svåra att komma över så som batterier, laddare med mera. 

Packtips: 

• Det som jag var glad att jag tog med var självklart min dator, då den behövdes för C-uppsatsen, men även för att använda trådlösa nätverket på Akamwesi och ett flertal caféer. 
•  Minst lika nöjd var jag att jag tog med min Iphone, på så vis hade jag konstant tillgång till internet, eftersom det funkar automatiskt med kontantkortet där nere. Med hela webben i fickan så hade jag alltid information lätttillgänglig och jag behövde aldrig gå vilse. Jag kan även tillägga att inget jag sa eller gjorde resulterade i så stora ögon hos kollegorna runt omkring mig som när jag tog fram min Iphone i fikarummet. Att presentera denna moderna teknologin för mina kollegor var högst uppskattat! 
•  VISA-kort är det absolut mest accepterade kreditkortet, det var mycket värre för dem med MasterCard, så minst ett eller två VISA-kort behövs. 
• Ett annat kort att rekommendera är International Student Identity Card, som kan köpas på STA-travel eller Kilroy för cirka 100 kr. Vid flera tillfällen fick vi rabatt på entreavgifter i nationalparker runt om i Östafrika och sparade snabbt in det utlägget. 
•  Sist men inte minst var de 1000 dollar jag hade med mig högst användbara. Samtliga visum i Östafrika betalas i dollar och alla äventyrsresor/safaris med mera. kvoteras i dollar och har ibland riktigt dålig kurs till lokalvalutan. Vill man ta ut dollar på banken i Uganda så kostar det 20 dollar i avgift. 

 I övrigt gick min packningsteknik ut på att ta med allt möjligt av blandat kompott, formellt för sjukhuset (flera kjolar som gick under knäna) och sköna sommarkläder för fritiden, men allt med avsikt att lämnas kvar efter min hemresa. Det som jag kände att jag saknade kunde jag lätt köpa där, bl.a. hygienartiklar, gummistövlar, flipp-flopps, vindjacka m.m. 

Det enda som jag saknade under resan var en liten tacksamhetsgåva, som jag hade velat ge till de 13 sjukgymnaster vi intervjuade i Östafrika (varav 11 användes till C-uppstsen). En pin med KI-emblemet hade varit perfekt, för att visa uppskattning för att de tog sig tid att träffa oss. 

Ska man gå en klinisk kurs behöver man en vit läkarrock. Om man inte tar med sig en, så går det lika bra att köpa en där eller sy upp en för mindre än 100 kronor.

Det var under oturliga omständigheter som vi anlände i Kampala, piloten meddelade oss strax innan landning att på grund av oroligheter i stan, så befinner det sig fler beväpnade vakter på gatorna än vanligt, men det är inget att oroa sig för. Så vi tänkte inte mer på det och landade lika glada i alla fall i Entebbe. Där mottogs vi utav av en chaufför från universitetet, som glatt höll upp en lapp med våra namn. På vägen in mot Kampala frågade jag chauffören hur läget var i Kampala och nämnde de oroligheter som piloten hade tagit upp, men han svara att det inte var några problem i stan alls. 

Efter en halvtimmes körning till Kampala, så kommer vi fram till vårt hostel i Wandegeya, vid namn Akamwesi. Där får vi ett temporärt rum för en vecka, då vårt förbokade rum ej var ledigt ännu. Eftersom de ville ha betalt för hela terminen på en gång förklarade vi att vi behövde gå och ta ut pengar och även de sa; no problem! Det vi inte visste när vi traskade runt på de ödsliga gatorna, var att det inte alls var okej att vara ute, dett på grund av konflikter mellan två stammar, skapat av en utav deras stamkungar. Som tur var hände det oss inget vår första dag i Kampala, ej heller den andra dagen, men då var det rätt uppenbart att något var fel, eftersom de sköt med gevär och tårgas på demonstranter som flydde ner på vår gata. Det hade varit önskvärt att få bättre mottagande i detta specifika fall eller i alla fall bättre information från Universitetet.

Flygbiljetten ner är det absolut dyraste i samband med utbytet då Entebbe inte är en så vanlig destination, räkna med strax under 10.000 kronor. Om man har tiden på sin sida kan man flyga till Nairobi för ca halva priset och sedan ta en bekväm nattbuss till Kampala för ett par hundralappar. 

Väl framme i Uganda så märks det direkt att det är ett låginkomstland och att pengarna räcker mycket längre än vad de hade gjort hemma. När väl hyran till Akamwesi är betald, så är det upp till varje person på hur mycket man vill lägga på mat, transport och nöjen. Man kan äta sig riktigt mätt för 7 kronor (till exempel lunchen på Mulago) och man kan åka matatu (minibuss) runt hela stan för under 2 kronor. Det som drog mest pengar för min del var allt man ville se och göra på denna underbara kontinent, som forsränning i världsklass i Jinja och att åka in i olika nationalparker. 

Det kan vara lite småkruxigt att få ut pengar, det finns mängder med bankomater, men bara vissa tar utländska VISA-kort. De som alltid fungerade med Svenska kort var Barcleys och Standard chartered. Den sistnämnda har en bankomat nära Hilton som tillåter större uttag upp emot 2 miljoner shilling, om man försöker undvika flera uttagsavgifter. 

Som västerländsk även kallad muzungu, får man mer som regel än undantag rejäla överpriser, så försök alltid pruta ner till ett rimligt pris, som båda parter tycker är okej. Men tänk på att deras marginaler är små och en krona hit eller dit för oss gör inget, men kan göra stor skillnad för dem. På frukt och grönsaksmarknaden tyckte jag aldrig att jag behövde pruta och andra ställen där de inte är vana vid turister. Tvärtom gäller alla turistaktiviteter och boda-boda turer (motorcykeltaxi), men efter vår ortopedipraktik försökte vi undvika dem i så stor grad som möjligt i alla fall. 

För alla ens tänkbara behov finns stora shoppingcentrum, närmast är Garden City där bland annat Nakumatt finns som är motsvarigheten till Ica Maxi, som kan vara praktiskt. Men om man går på de lokala marknaderna så märker man att det mesta finns på gatorna, som säljs av människor som behöver dina pengar mycket bättre än en Kenyansk jättekedja. Försök handla lokalt och utav dem som ser ut att gynna mest utav dina pengar. För att fylla på sin mobil kan man hitta hos de man minst anar, istället för att köpa det i MTN butiken, eller de större matbutikerna oftast ägda av Indier, valde jag istället att handla hos de små konteinerkioskerna. Jag unnade mig även tjänster som skoputs/tvätt vid Akamwesi, av en man som putsar skor för 500 shilling (cirka 1,75 kronor) och som får dem att se ut som sprojlans nya. Dels för att det verkligen behövdes men viktigare för att han försörjer sin familj med tre barn som går i skolan på det viset. För vanlig tvätt av kläder, fråga efter Aicha på Akamwesi, för ungefär 5000 shilling (ca 17 kronor) tvättar hon en stor påse kläder åt en.

Precis som de sjukgymnaststudenter som varit här tidigare, bokade vi in oss på Akamwesi (http://akamwesi.net/) via mailkontakt med dem. Före vår ankomst gick även vår handledare dit för att försäkra sig om att bokning var mottagen och att vi skulle få ett bra rum. Detta är ett hostel endast för studenter, med en bra blandning av lokala och utländska studenter (både från närliggande länder och utanför Afrika). 

Man betalar rummen per termin, oavsett längden på sin egen vistelse. Priserna varierar lite på vilket rum man får, det som var bokat åt oss gick på 1,8 miljoner shilling (cirka 6300 kronor totalt). Det var bland det dyraste i huset, men det var också dubbelt så stor som vårt första rum med balkong mot gatan. I det första rummet hade vi balkong mot Katanga, slumområdet mellan oss och sjukhuset, som inleder varje dag med muslimska böner vid fem snåret. Nog för att det hörs alla möjliga ljud både utifrån och inifrån Akamwesi alla tider på dygnet. Men boendet bjuder även på flera positiva sidor, som ett säkert område med vakter alla tider på dygnet, trevliga städerskor, trådlöst internet (som dock ej är att lita på, men fungerade merparten av tiden). Den största bonusen är att huset är fullt med studenter från alla hörn och kanter i världen! 

Bra att tänka på vid bokning är att be om ett rum med balkong, gärna mot innegården (lär vara tystast), ej nära receptionen (då hela husets hejaklack samlas där vid samtliga fotbollsmatcher i Engelska ligan). Undvik rummen som vetter mot nästa husvägg, då kvittar det med balkong och sist men inte minst ju högre upp du hamnar, desto sämre tryck är det i duscharna, men desto bättre utsikt/ventilation. Så när vi hamnade i C46 på tredje våningen var vi helt nöjda och behövde inte allt för ofta springa och hämta vatten från innegården för att spola/duscha. Sängkläder går att hyra, de är väl utnötta dock, annars går det lätt att köpa där. Det finns inga matlagningsmöjligheter där, men för att förgylla tillvaron köpte vi en vattenkokare för att kunna ta en varm dusch eller en kopp te. 

Från Akamwesi är det gångavstånd till Mulago sjukhus, som även är det största sjukhuset i Uganda. Har man fönster mot Katanga, slummområdet, så ser man även sjukhuset. Vi tog alltid en genväg genom Katanga, till alla barns förtjusning där, som glatt ropar Muzungo och vill hålla en i handen genom hela området! Dock skulle jag inte rekommendera att gå där när det är mörkt, på grund av stöldrisken.

Vi åkte ner med ett flexibelt learning agreement, men med intentionen att gå KUM/KUA utöver C-uppsatsen, men insåg direkt att det var omöjligt. Så vi valde att förlägga vår kliniska fördjupning på fem veckor där istället (som var vår backup på learning agreement). Det tog några dagars visit på Mulago (det största sjukhuset i Kampala) för att träffa rätt personer, få allt godkänt och ordna en handledare. Men det var i det stora hela smärtfritt och vi blev väl bemötta av samtliga. 

Vi blev placerade på ward 7, högst upp i gamla Mulago, där vi blev väl omhändertagna av vår handledare Imelda. Utöver vi två från KI, så fanns det även två ugandiska sjukgymnaststudenter där som också gjorde sin klinska rotation där och utav det hela blev det ett väldigt lyckat samarbete. Vi teamade ihop oss två och två, en från KI och en från Makerere och sen var det bara att hugga i! I ward 7 hus fanns en sida för kvinnor och en för män och oftast var de båda överfulla, speciellt med alla anhöriga runtomkring som även var där för att ta hand om patienterna. Med cirka 20 sängplatser på var sida, så började vi i varsin ände av byggnaden och jobbade oss igenom alla patienter. Vi fick se mycket nytt som vi aldrig sett förut och vi kunde dela med oss av tekniker åt de ugandiska studenterna. Väsentligt för oss var även hjälpen med att kommunicera med patienterna, trots att Engelska är det officiella språket i Uganda, så är det alla olika stamspråk som används i dagligt tal, framförallt Luganda i Kampala. 

Förhållandena på Mulago är väldigt dystra och det bör man vara beredd på. Det är brist på mer eller mindre allt, personal, material, tid med mera och så ett stort överflöde av patienter. Allt är gammalt och slitet, och det slutas inte användas förrän det helt enkelt inte går längre. Hygienstandarden är långt ifrån den vi är vana vid, då handsprit är upp till var och en att köpa och använda och sår läggs om långt efter behov. 

Den största skilladen är dock att patienten måste stå för allting själv, utöver en sängplats med madrass och ett mål basföda per dag, så måste patienten förse sig själv med allt annat. När man ligger på sjukhus så är det ju utav en god anledning, så patienterna förlitar sig helt på sina anhöriga att ta hand om dem, de tar med sängkläder och mat. De sköter patientens hygien, de tar läkarnas recept till apoteket och köper medicinerna och ser sedan till att patienten tar medicinen. Patienten måste stå för alla kostnander själv, så som skruvar, plattor, höftkulor och blod till operationen och sedan för gånghjälpmedel vid behov. Så när patienter kommer in utan anhöriga, så är det helt utlämnade till ett likgiltigt system, som lämnar dem helt utan omsorg. Det finns religiösa hjälporganisationer för dem, men oftast når inte informationen fram till dem om de behövandes existens. För mig som utomstående var detta bland det värsta att se, hur folk blir helt försummande när de är som mest utsatta. Så i den mån vi kunde hjälpte vi en Österrikisk läkarstudent med att ta hand om sådana patienter, med hygien, ge dem sängkläder, kläder, mat, dryck och medicin. 

Så i motsats till en ortopedavdelning i Sverige, så är majoriteten av patienterna preoperativa patienter, helt enkelt för att de inte har råd med operationen ännu. De försöker samla ihop pengar från släkt och vänner och tills dess ligger de väntandes på avdelningen med sina frakturer, ibland i flera veckor. För de som inte har råd finns det hjälporganisationer att söka bidrag hos, men det tar tid att få sin ansökan godkänd och ofta har inte de pengar heller. Det är frustrerande som utomstående att se samma patienter ligga och vänta i veckor för att få ihop tillräckligt med pengar. Men vid tanken på att hjälpa någon ekonomiskt, så förstod man snabbt att behovet aldrig kommer ta slut, hur många man än hjälper. Det som kändes mest rättvist var att ge alla så bra vård som vi kunde erbjuda och patienterna var alltid enormt tacksamma för minsta lilla uppmärksamhet de fick av oss. 

Preoperativ vård i den utsträckning som behandlades där, var i största graden nytt för mig, då jag aldrig tidigare kommit i kontakt med användadet av olika traktionsanordningar, för att förhindra felläkning av benen. Att girdlestonoperation användes på unga individer som inte hade råd med höftplastik, var också helt nytt för mig och otroligt tragiskt. Samtidigt som jag förstod att 8 miljoner shilling för den dyraste höftplastiken, strax under 30.000 svenska kronor, vore även dyrt i mina mått och helt omöjligt för vissa av våra patienter. 

På physiotherapy department var de väldigt lyhörda för mina önskemål och jag fick vid flera tillfällen följa med till olika avdelningar med olika sjukgymnaster och blev på så vis exponerad för flera olika discipliner inom sjukgymnastik. Bränskadeavdelningen gjorde starkast intryck på mig, då brutaliteten av deras skador var så pass uppenbar, många fotogenlampsolyckor och även några enstaka syraattacker. Skillnaden i hygienstandard var som mest uppenbar här, då folk satt helt exponerade med stora partier av kroppsdelar helt utan epidermis, ute i vårdsalen med de övriga patienterna, i väntan på bandagering. Andra låg med flera dagar gamla bandage, som bjöd på flertal olika kulörer och stark odör. Här fick jag även lära mig att ”zero positive” betyder att patienten har HIV eller AIDS, termen används så att andra patienter och anhöriga inte ska förstå deras status och därmed utsätta patienten för stigmatisering. Där är det är extra viktigt för oss som vårdpersonal att veta deras status eftersom man exponeras för så pass mycket blod och andra kroppsvätskor. Trots att HIV/AIDS prevalensen är relativt låg i Uganda, officiellt 2,1%, tack vare ett en mycket bra nationel preventiv satsning och gratis bromsmedicin. Så träffar man dagligen många fler så kallade ”zero positive” patienter där på sjukhuset än vad man är van vid hemma. 

Att man skulle kunna tyda alla hieroglyfer till journaler rätt, oavsett avdelning, var aldrig säkert. På ward 7, hade vi inte ens tillgång till journalerna, utan de var inlåsta på kontoret. Så som alla andra förlitade vi oss på röntgenbilderna (som patienterna betalade och ansvarade för själva)! Anamnes var det nästan aldrig tal om, utan snarare en röntgenbild i handen tätt följt av fråga ”What is this?” vid första mötet med patienten. På samma vis var det på ronderna, som genomfördes varje tisdag, med varierande mängd vårdpersonal, aldrig under 10 och som mest 21 stycken på ronden! Det var dock bästa chansen att få reda på något om patienterna, så det gällde att nästla sig fram så gott som möjligt och anteckna allt. Där var det dock läkarstudenterna som ställdes mot väggen mestadels. 

Engelska är det officiella språket i Uganda och samtlig utbildning i landet sker på Engelska. Dock används de olika stamspråken till vardagstal, runtom Kampala är det framförallt Luganda som talas. Men man kommer väldigt långt på Engelska och därför lärde jag mig förhållandevis väldigt lite Luganda. Ett basordförråd är dock bra att kunna vid patientkontakt.

Mat 

Till frukost åt vid antingen yougurt köpt från mejerikiosken på vår gata, tillsammans med müssli och frukt som vi hade hemma. Eller en chapati för 200 shilling (cirka 70 öre), som är ett nystekt bröd på mjöl, vatten och salt i formutav en pannkaka. På chapatin hade vi skivad banan och nutella, eller för en rejälare frukost köpte vi en ”Rolex” för 800 shilling (cirka 2,80 kronor) som är en chapati med en grönsaksomellett. Eftersom vi hade balkong mot gatan, så lyckades vi få vår chapatikille att lägga vår frukost i en påse som vi hissade upp och ner med snöre, till hela lokalbefolkningens stora förtjusning och skratt för dagen; lata muzungus! 

På sjukhuset gick vi alltid till ett lunchställe brevid TASO; The Aids Support Organization, som för övrigt är en mycket lyckad non-profit organisation som grundades utav en sjukgymnast. Lunchen kostade 2000 Shilling (cirka 7 kronor inklusive dryck), där fick man alltid en rejäl portion med Ugandisk mat. En tallrik full med olika sorters kolhydrater och sitt val av proteinkälla; till exempel köttgryta, bönor, lever eller G-nut som är gjort på jordnötter. Detta blev lite utav en favorit för mig och något jag kom att sakna efter vi lämnat landet. 

Dock hade jag sällan lust att äta Ugandisk mat två gånger per dag, så till middagarna försökte vi alltid variera oss. Kampala har ett brett utbud av olika restauranger, bland annat många Indiska, Kinesiska och Italienska restauranger. Man kan äta en god middag för mella 20-150 kronor. Tuhende Safari Lodge i Old Kampala är en utav mina favoriter, där de hade väldigt god grillad mat till bra pris. 

Jag hade aldrig några problem med magen under min tid i Uganda, men för en icke resvan mage kan det vara lite problematiskt. Dock skulle jag inte utmana ödet och dricka kranvattnet, borsta tänderna i det var helt okej för mig.

Uganda och hela Östafrika har en otrolig naturrikedom och att resa runt på denna vackra del av kontinenten är något jag högst kan rekommendera. Att åka lokalbuss bjuder alltid på oberäknelighet, men desto mer äventyr och skratt. Lita aldrig på biljettförsäljarna, de säger vad som helst för att få dig på sin buss. Bästa sättet att välja är att ta den som är fullast, då de först åker när de är just fulla, med undantag för nattbussar. Att spendera helgerna utanför Kampalas kaotiska gator, var en riktigt skön avkoppling. 

Fyra ställen som vi åkte till under en helg var:

• Jinja för rafting i världsklass och avkoppling i Bungajali. Om man åker med Nile River Explorers så går det en gratis buss från Lugogo mall och boendet är inkluderat om man ska på rafting. Be dem om ett rabattkort om du är helt såld och vill åka igen, andra gången är mycket billigare på så vis. För bästa raftingupplevelse grupperar man sig med likasinnade, jag högg genast de fem största killarna och fick på det viset åka ner för alla de värsta fallen, plus ett extra fall, obetalbart! 
•  Sesse Islands för strand, avkoppling och spela kort med ägarna på Hornby camp. Vi tog en matatu till Entebbe, boda boda till hamnen, båt till Sesse Island, sen från båten är det gångavstånd längs strandkanten till Hornby camp. Murchison’s falls och Lake Butiaba för djur, natur och en underbar fiskeby. Vi åkte dit med lokal buss till Masindi, därifrån hyrde vi en bil med chauffören Sam. Vi bodde lämpligt nog granne med Sam på Bomu women’s groups vid entrén till nationalparken, i deras underbara bandas (där alla intäkter går till deras barnhem). Första dagen gick till färd längs floden med mängder av djur mot själva fallet, där vi treckade upp för att avnjuta utsikten. Andra dagen körde vi till Butiaba, till fiskebyns alla barns förtjusning! Kontakta mig för Sams nummer! 
• Lake Nabugabu för strand och avkoppling. Lokal buss till Masaka, sen 20 km boda boda till själva sjön. Väldigt god fisk serveras där! 

 För att få bra koll på staden så rekommenderar jag att plocka upp ett exemplar av tidningen ”The eye” som finns gratis på muzunguorienterade restauranger. I den finns  karta och kontaktinformation till alla tänkbara restauranger och företag, som kan vara bra inför en safari.

Ta med mycket tålamod, vi är trots allt KI’s ansikte utåt, trots att det är jobbigt när alla ropar och drar i en, så består det faktumet att vi sticker ut ur mängden och allt vi gör syns så mycket tydligare. På sjukhuset har man helt klart ett privilegium som utomstående student och har mycket större friheter. Men vårda det väl och räkna med att du helt klart kommer att sättas på prov och var du än går har du ögon på dig, så väl kollegors, som hoppas på att lära sig något nytt så som patienter som hoppas bli hjälpta av dig. Man möts av såväl etiska som tekniska dilemman som man aldrig stött på förut och man får helt enkelt vara uppfinningsrik ibland för att lösa vissa problem. Man måste vara självsäker, kunna stå säkert på sina egna ben och inte vara rädd för att ta rak uppriktighet eller att ta i oavsett situation, för detta är ingen dans på rosor. 

Uganda har så otroligt mycket att erbjuda utöver praktiken; natur, kultur, god mat och varma människor! Uganda ligger mig varmt om hjärtat och jag kan verkligen se mig själv arbetandes där i framtiden! 

Detta är absolut det bästa jag gjort under hela min utbildning, jag har utvecklats som både individ och i min yrkesroll. Jag har fått se och lära mig ting som jag aldrig skulle bli exponerad för hemma i Sverige och jag har fått ett bättre perspektiv på hur mycket vi som sjukgymnaster kan göra för andra människor. Så allt jag kan säga om du är upp för matchen, är bara ÅK!