Vi åkte ner med ett flexibelt learning agreement, men med intentionen att gå KUM/KUA utöver C-uppsatsen, men insåg direkt att det var omöjligt. Så vi valde att förlägga vår kliniska fördjupning på fem veckor där istället (som var vår backup på learning agreement). Det tog några dagars visit på Mulago (det största sjukhuset i Kampala) för att träffa rätt personer, få allt godkänt och ordna en handledare. Men det var i det stora hela smärtfritt och vi blev väl bemötta av samtliga.
Vi blev placerade på ward 7, högst upp i gamla Mulago, där vi blev väl omhändertagna av vår handledare Imelda. Utöver vi två från KI, så fanns det även två ugandiska sjukgymnaststudenter där som också gjorde sin klinska rotation där och utav det hela blev det ett väldigt lyckat samarbete. Vi teamade ihop oss två och två, en från KI och en från Makerere och sen var det bara att hugga i! I ward 7 hus fanns en sida för kvinnor och en för män och oftast var de båda överfulla, speciellt med alla anhöriga runtomkring som även var där för att ta hand om patienterna. Med cirka 20 sängplatser på var sida, så började vi i varsin ände av byggnaden och jobbade oss igenom alla patienter. Vi fick se mycket nytt som vi aldrig sett förut och vi kunde dela med oss av tekniker åt de ugandiska studenterna. Väsentligt för oss var även hjälpen med att kommunicera med patienterna, trots att Engelska är det officiella språket i Uganda, så är det alla olika stamspråk som används i dagligt tal, framförallt Luganda i Kampala.
Förhållandena på Mulago är väldigt dystra och det bör man vara beredd på. Det är brist på mer eller mindre allt, personal, material, tid med mera och så ett stort överflöde av patienter. Allt är gammalt och slitet, och det slutas inte användas förrän det helt enkelt inte går längre. Hygienstandarden är långt ifrån den vi är vana vid, då handsprit är upp till var och en att köpa och använda och sår läggs om långt efter behov.
Den största skilladen är dock att patienten måste stå för allting själv, utöver en sängplats med madrass och ett mål basföda per dag, så måste patienten förse sig själv med allt annat. När man ligger på sjukhus så är det ju utav en god anledning, så patienterna förlitar sig helt på sina anhöriga att ta hand om dem, de tar med sängkläder och mat. De sköter patientens hygien, de tar läkarnas recept till apoteket och köper medicinerna och ser sedan till att patienten tar medicinen. Patienten måste stå för alla kostnander själv, så som skruvar, plattor, höftkulor och blod till operationen och sedan för gånghjälpmedel vid behov. Så när patienter kommer in utan anhöriga, så är det helt utlämnade till ett likgiltigt system, som lämnar dem helt utan omsorg. Det finns religiösa hjälporganisationer för dem, men oftast når inte informationen fram till dem om de behövandes existens. För mig som utomstående var detta bland det värsta att se, hur folk blir helt försummande när de är som mest utsatta. Så i den mån vi kunde hjälpte vi en Österrikisk läkarstudent med att ta hand om sådana patienter, med hygien, ge dem sängkläder, kläder, mat, dryck och medicin.
Så i motsats till en ortopedavdelning i Sverige, så är majoriteten av patienterna preoperativa patienter, helt enkelt för att de inte har råd med operationen ännu. De försöker samla ihop pengar från släkt och vänner och tills dess ligger de väntandes på avdelningen med sina frakturer, ibland i flera veckor. För de som inte har råd finns det hjälporganisationer att söka bidrag hos, men det tar tid att få sin ansökan godkänd och ofta har inte de pengar heller. Det är frustrerande som utomstående att se samma patienter ligga och vänta i veckor för att få ihop tillräckligt med pengar. Men vid tanken på att hjälpa någon ekonomiskt, så förstod man snabbt att behovet aldrig kommer ta slut, hur många man än hjälper. Det som kändes mest rättvist var att ge alla så bra vård som vi kunde erbjuda och patienterna var alltid enormt tacksamma för minsta lilla uppmärksamhet de fick av oss.
Preoperativ vård i den utsträckning som behandlades där, var i största graden nytt för mig, då jag aldrig tidigare kommit i kontakt med användadet av olika traktionsanordningar, för att förhindra felläkning av benen. Att girdlestonoperation användes på unga individer som inte hade råd med höftplastik, var också helt nytt för mig och otroligt tragiskt. Samtidigt som jag förstod att 8 miljoner shilling för den dyraste höftplastiken, strax under 30.000 svenska kronor, vore även dyrt i mina mått och helt omöjligt för vissa av våra patienter.
På physiotherapy department var de väldigt lyhörda för mina önskemål och jag fick vid flera tillfällen följa med till olika avdelningar med olika sjukgymnaster och blev på så vis exponerad för flera olika discipliner inom sjukgymnastik. Bränskadeavdelningen gjorde starkast intryck på mig, då brutaliteten av deras skador var så pass uppenbar, många fotogenlampsolyckor och även några enstaka syraattacker. Skillnaden i hygienstandard var som mest uppenbar här, då folk satt helt exponerade med stora partier av kroppsdelar helt utan epidermis, ute i vårdsalen med de övriga patienterna, i väntan på bandagering. Andra låg med flera dagar gamla bandage, som bjöd på flertal olika kulörer och stark odör. Här fick jag även lära mig att ”zero positive” betyder att patienten har HIV eller AIDS, termen används så att andra patienter och anhöriga inte ska förstå deras status och därmed utsätta patienten för stigmatisering. Där är det är extra viktigt för oss som vårdpersonal att veta deras status eftersom man exponeras för så pass mycket blod och andra kroppsvätskor. Trots att HIV/AIDS prevalensen är relativt låg i Uganda, officiellt 2,1%, tack vare ett en mycket bra nationel preventiv satsning och gratis bromsmedicin. Så träffar man dagligen många fler så kallade ”zero positive” patienter där på sjukhuset än vad man är van vid hemma.
Att man skulle kunna tyda alla hieroglyfer till journaler rätt, oavsett avdelning, var aldrig säkert. På ward 7, hade vi inte ens tillgång till journalerna, utan de var inlåsta på kontoret. Så som alla andra förlitade vi oss på röntgenbilderna (som patienterna betalade och ansvarade för själva)! Anamnes var det nästan aldrig tal om, utan snarare en röntgenbild i handen tätt följt av fråga ”What is this?” vid första mötet med patienten. På samma vis var det på ronderna, som genomfördes varje tisdag, med varierande mängd vårdpersonal, aldrig under 10 och som mest 21 stycken på ronden! Det var dock bästa chansen att få reda på något om patienterna, så det gällde att nästla sig fram så gott som möjligt och anteckna allt. Där var det dock läkarstudenterna som ställdes mot väggen mestadels.