I november 2014 på barnmorskeprogrammets sista termin begav jag och min kursare oss till arlanda för att bege oss till melbourne, australien. Här ämnade vi göra en del av vår verksamhetsförlagda utbildning på vår sista kurs. Vi var fyllda av nyfiken förväntan av vad som komma skulle. För att inte få ett allt för tufft schema när vi var hemma i Sverige igen hade vi jobbat på bra med magisteruppsatsen och fått gjort en tentamen innan avresa. Förberedelserna inför resan hade innefattat en hel del pappersuppgifter och ansökningsprocedurer. Vi fick även ansöka om visum och ordna med boende i Melbourne.När vi lämnade ett grått och regnigt novemberstockholm bakom oss till förmån för ett vårigt melbourne kändes det klart värt besväret.

Väl framme på flygplatsen blev vi hämtade av en vän som tog oss till våra respektive boenden. Redan dagen efter skulle vi befinna oss på administrationen på La trobe university för registrering och genomgång av schema och rundvisning på Mercy hospital for women, där den verksamhets förlagda utbildningen skulle äga rum.

Jetlagen var påtaglig och det var svårt att varva ner efter den långa resan. Den första natten blev det inte mycket sömn men lyckligtvis hade vi bara fredagen uppbokat. Helgen kunde vi disponera precis som vi ville.

Registreringen på La trobe vittnade om den byråkrati som styr i Australien då en mängd formulär skulle fyllas i. På universitetet fick vi träffa lektorer som förklarade för oss hur praktikperioden skulle fortlöpa, vi fick schema. Därefter åkte vi till Mercy hospital, här möttes vi av en studentansvarig barnmorska.

Kostnaderna för boende och resa fick vi i stort sett stå för själva, bortsett från det stipendium vi fick från KI på 3000 kronor. Jag hyrde ut min bostad i stockholm och klarade då av kostanderna bra. Det finns också möjlighet att söka andra stipendium. Rekomenderat är att börja i god tid med det.

Boende hade vi ordnat i förväg med hjälp av egna kontakter, vi bodde båda inneboende i varsitt hus i en trevlig norrförort, northcote som inte låg allt för långt bort från sjukhuset där vi skulle spendera en hel del tid.

Vi förstod ganska snart att sjukhushierarkin var mer påtaglig än hemma i Sverige. Vi förvånades över att personalen bar sina egna kläder, och var frågande över hur alla resor hem från sjukhuset med fostervattendoftande kläder skulle vara. I det stora hela blev praktiken en spännande och givande upplevelse. Vården är lik den svenska modellen men ändå väldig annorlunda. Jag upplevde ett mer konservativt tänkande med en mer uttalad hirarki. Medicintekniskt skilde det sig en del också. Bland annat användes förlossningstänger, snarare än sugklocka vilket är fallet i anglosaxiska länder. Spännande att se hur skickliga läkarna var på att lägga tång på en värksvag patient. Jag var också förvånad över hur odramatisk en tångförlossning kunde vara. Säkert till stor del av den utomordentliga bedövningen som epiduralen innebar. Ryggbedövningen bedövade hela underkroppen och kvinnorna blev till stor del orörliga i sängen. Jag fick även vara med en barnmorska som gjorde hembesök efter förlossning. Eftervårdsbesöket innefattade amningsuppföljning, blödningskoll och vägning av barnet. Det var en lärorik och inspirerande dag.

Uttöver praktiken är Melbourne en perfekt stad att vistas i november månad. Staden står i blom och bjuder på ett stort utbud av sevärdigheter, festivaler och matupplevelser. Vi ägnade stor del av vår lediga tid åt kulinariska upplevelser.

Väl hemma i Stockholm kände jag mig lite klokare och lite starkare. Framför allt kändes det väldigt roligt att komma tillbaka till förlossningen här och känna stolthet över att vara barnmorska i Sverige.Tiden var knapp fram till examen, och sista veckornas praktik var komprimerade med tentor uppgifter. Men med energi från mitt soliga äventyr lyckades jag ta mig ut på andra sidan och födas till en självständig, kompetent barnmorska med en unik erfarenhet jag alltid kommer vara tacksam för att jag får ha med mig.