Utbytet för mig var en fantastisk möjlighet att utvecklas och uppleva något nytt. Det var en chans att förbättra sig i ett annat språk samt att få se hur sjukvård kan se ut i ett annat land än Sverige.  Jag valde att åka till Sydney eftersom jag ville till ett engelsspråkigt land och för att jag redan sen innan velat åka till just Australien. Jag hade dessutom läst i reserapporter från tidigare studenter från KI att det var ett omtyckt utbyte. Ansökan till KI var hyfsat enkel, det som dock kunde vara lite knepigt var att få tag i rätt personer för underskrifter från kåren om man varit engagerad och vill få de poängen godkända. Jag skulle därför rekommendera att få dessa påskrifter så fort som möjligt, certifikat för påskrift finns på kårens hemsida. Jag hade kategori B vilket räckte till att få Sydney som var mitt förstahandsval. Efter att ha blivit godkänd från KI behövde jag kontakta University of Sydney för att bli godkänd även från deras sida. Det skedde via en kontaktperson som man hittade i det material KI gav oss. På University of Sydney är medicinstudenterna uppdelade i olika medical schools och den person som finns angiven i materialet är knuten till ”Northern medical school”. Vi försökte först kontakta ”Central medical school” via en annan kontaktperson som vi hittade på universitetets hemsida men fick ett mail tillbaka där de uppmanade oss att i första hand söka till Northern medical school. Det fanns tyvärr inte så många kurser kvar när vi ansökte, ca ett halvår innan utbytets början, varför jag skulle rekommendera andra att söka så fort det går, dvs när universitetet släpper schemat på lediga placeringar vilket man ser på deras hemsida.

Visumansökan tog en del tid så det rekommenderas att man börjar med den gärna flera månader innan. Man var tvungen att genomgå en hälsoundersökning på Sibyllekliniken och där kan det vara ont om tider. Man ansöker först om visum på internet och får sen en kod som man ska ange när man genomgår hälsoundersökningen. Den kostade ca 4000 kr och man behövde göra en lungröntgen på Sofiahemmet, remiss till röntgen får man på hälsoundersökningen. Man skulle även redovisa sina vaccinationer från BVC och skolan samt att man behövde ha en stelkrampsspruta i vuxen ålder. Jag gick till VaccinDirekt för att få hjälp med vaccinationer.

Flygbiljetter till Sydney varierade i pris, vi valde dock att åka med British Airways för ca 11000 kr. Man kunde komma undan billigare genom att flyga med andra bolag. Flygresan gick relativt smidigt och tog totalt runt 29h. Vi flög till Sydney via London och Singapore.

För ett 8 veckors utbyte som mitt var, saknar man 3 hp vilket gjorde att jag fick läsa kvällskursen Sexualmedicin på KI någon månad innan avresan. Det var en bra kurs som jag kan rekommendera.  

Kostnadsläget i Sydney var ungefär som i Sverige, boende var dock dyrare. Vi betalade ca 11 000 kr för flygresa tur och retur och ca 30 000 kr för boende. Man behövde även köpa ett tågkort för att åka kommunalt där. Det bästa är att köpa ett Opal card vilket är som ett kontantkort man fyller på kontinuerligt. Resorna kostar olika mycket beroende på hur långt man åker så hur mycket man spenderar på tågresor varierar. Systemet med Opal fungerar så att man betalar för de 8 första resorna varje vecka med början på måndagar. Resten av resorna till och med söndag den veckan är gratis. Dvs man kan hålla nere kostnaderna genom att resa billiga resor i början av veckan och spara de långa, dyra resorna till senare i veckan när man kommit upp i över 8 resor.

Det finns många stipendier man kan ansöka om innan man åker för att få hjälp med ekonomin. Det är dock en del jobb att leta och ansöka så man bör börja i tid, gärna redan när man blir antagen till värduniversitetet. Väl på plats kan man leva hyfsat billigt genom att laga egen mat och optimera tågkostnaderna.

Jag och en kursare hyrde boende via airbnb vilket fungerade väldigt bra och kändes säkert. Vi bodde centralt och med varsitt sovrum och därför fick vi betala förhållandevis mycket. 30 000 var betalade vi för 2 månader och för det läget och den storleken var det rätt så standard. Man kan absolut komma undan mycket billigare om man kan tänka sig att bo mindre centralt och/eller dela rum med varnadra eller med andra personer. Jag tyckte det var skönt att bo centralt men nu i efterhand skulle jag nog hellre valt att bo närmare de sjukhus jag sen hamnade på, varav det som låg längst bort från stan var ca 1,5h bort. Ett tips när man letar boende är att först kolla upp var sjukhusen man är placerad på ligger och sen titta vad man får för restider från eventuella boenden.

Det centrala läget vid Kings Cross där vi bodde gjorde dock att vi hade gångavstånd till centrala Sydney vilket var väldigt skönt med flera trevliga parker och caféer i närheten.

Under mina studier i Sydney var jag hela tiden placerad på sjukhus för klinisk tjänstgöring. Det jag gjorde var att följa med läkarna i deras arbete och jag hade ingen undervisning i helklass eller mindre grupper utan var hela tiden ensam student på mina placeringar. Sjukvårdssystemet i Sydney håller mycket god kvalité men skiljer sig från det svenska systemet på flera sätt. Det finns både privata och statliga sjukhus varav studenter till största del är placerade på statliga. Från vad jag hörde av människor där är det inte någon direkt skillnad i kvalitén på den statliga jämfört med den privata vården.

På mina placeringar gick läkarna i sina privata kläder utan läkarrock. Klockor och smycken var inget problem att ha på sig. Kvinnliga läkare hade ofta handväskor med sina värdesaker som de bar med sig överallt även när de undersökte patienter. Klädkoden var skjorta och finbyxor eller kjol, vissa män hade slips men långt ifrån alla. De använder sig till stor del av pappersjournaler vilket genererar mycket pappersarbete och ibland förvirring när man skulle tyda folks handstilar. På sjukhusen blev jag också förvånad över att ronden hölls ute i korridoren samt framför patineterna där alla runt omkring kunde höra. Man pratade väldigt öppet om patienterna, deras tillstånd och bakgrund och även ofta över huvudet på patienten i fråga. På ronden gick man runt med sitt team bestående av en specialist, en ST-läkare och en AT-läkare och ev en student. Sköterskor involverades sällan i ronden utan läkarna skötte den på egen hand. AT-läkaren var generellt någon som fick göra de mindre glamorösa uppgifterna och det var inte ovanligt att de jobbade från mycket tidigt på morgonen till sent på kvällarna. Förväntningarna på studenter och speciellt utbytesstudenter var dock rejält mycket lägre.

Som ett undervisningstillfälle medverkade jag i en temadag i ATLS för år 3 läkarstudenter där jag spelade patient, ungefär som att vara låtsaspatient under ett OSCE. Det hela var mycket väl organiserat och vi som medverkade blev sminkade som om vi varit med om stora trauman för att sedan spela en lätt roll. Det var mycket lärorikt både som repetition av ABCDE samt intressant att se hur det är organiserat och fungerar från lärarnas och patienternas sida under ett OSCE. Denna erfarenhet skulle jag varmt rekommendera till kommande studenter.