Att jag skulle ansöka om att åka på utbyte var en självklar sak. Jag visste förstås inte om jag skulle ha turen att få åka på riktigt och hade ännu mindre aning om vart i världen jag skulle kunna hamna, men när jag fyllde i ansökningsblanketten kändes det som att jag öppnat en ny dörr på glänt.

Ett utbyte kan ha många innebörder. Kanske nya vänner, att upptäcka en ny stad eller plats, bli modigare, förstå hur saker och ting hänger ihop i världen och varför inte förstå sin egen kontext lite bättre? I det här fallet handlade det också om en speciell, liten detalj. Nämligen arbetsterapi, som är det jag sysslar med och tycker är världens intressantaste grej. Att få dyka ner i detta och lära mig mer genom nya människor, nya platser och nya arbetssätt och perspektiv - det kan väl aldrig vara fel? 

Orsaken till att det tillslut blev Tokyo Metropolitan University är nog innerst inne en personlig dröm om att få åka till Japan någon dag. Vidare handlade det också om att få se och lära mig mer om det japanska sjukvårdssystemet, om varför människor lever längst i världen just där och hur arbetsterapi kan se ut utanför Europa och Nordamerika. 

När jag väl ansökt och blivit antagen flöt processen på i ett ganska vilsamt tempo. Jag fick en kontaktperson med mitt värduniversitet som flitigt besvarade mina frågor och gav mig all tänkbar information gällande utbytet. Även på KI hade jag kontakt med studenthandläggaren och fick god information om vad som gäller och vad som måste fixas inför avresan. Det är en hel del papper och formulär som ska skrivas på och fyllas i, men inget som bör avskräcka dig från att försöka!

Det enda trista var att så få studenter kände till eller ville följa med på detta utbyte. Vi hade plats för fler klasskompisar!

Att resa till Japan tar tid, både fysiskt och mentalt. Tidsskillnaden på sju timmar framåt gör sig påmind de första dagarna och jag kände mig ganska sliten. Att plötsligt stå i ett folkhav på stationen i Shinjuku och försöka förstå åt vilket håll man borde gå åt tar också på krafterna. Jag tror även den tuffaste och tuffa tjänar på att ge sig av några dagar extra innan kursen drar igång för att acklimatisera sig.

Första dagen på campus fick vi bekanta oss med universitetet, lärare, studenter och förstås den trevlige rektorn. På kvällen vankades välkomstfest med musikframträdanden, god mat, tal och mingel.

Vi blev väl informerade om hur våra kommande veckor skulle se ut och vi hade flera kontaktpersoner som kunde besvara våra frågor och funderingar. Vi fick även snabbt god kontakt med studenter som gärna ville lära känna oss och utbyta idéer och tankar, vilket kom att bli en viktig del av utbytet och hela upplevelsen. 

Att åka till Japan är ingen billig historia och det är bra att vara medveten om detta och ha god tid på sig för att kunna lägga undan pengar. Många saker gick förstås att hitta i olika prisklasser, däribland mat, som oftast var ganska billigt. På campus betalade jag omkring 30 kronor för en lunch. 30 kronor kunde också vara priset för ett (ett!) äpple på vår lokala matbutik vilket kanske avslöjar någonting om hur mina matvanor kom att se ut under resan.

En oväntad kostnad var transporten inom Tokyo. Vi bodde utanför innerstaden och åkte dagligen en längre sträcka för att ta oss till vårt campus (Arakawa) vilket kostade en hel del pengar. Detta är bra att veta när det är dags att planera boendet. Vi blev erbjudna att bo på campus Minami-Osawa som ligger en två timmars pendeltågsresa bort från Arakawa campus där vi hade föreläsningar. Boendet var väldigt billigt i både svenska och japanska mått och höll förhållandevis god standard. Det är dock värt att jämföra priset för att bo på exempelvis ett vandrarhem närmare Arakawa med att bo i Minami-Osawa och betala mer för resorna. 

Som ovan nämns bodde jag och mina medstudenter från KI på ett campus utanför staden som heter Minami-Osawa. Här finns det så kallade ”International House” där utbytesstudenter har möjlighet att bo under sin studieperiod på Tokyo Metropolitan University. Priset för en månads boende är lågt (runt 3000 kronor) och du bor relativt bekvämt i en liten, fullt möblerad studentlägenhet med badrum, pentry och en liten balkong. Det finns personal på plats som kan besvara frågor och hjälpa dig vid eventuella problem och i närområdet finns det mesta du kan tänkas behöva (matbutik, shopping, restauranger…). Det tar ungefär en timme med pendeltåg till de mer centrala delarna av Tokyo och upp emot två timmar till Arakawa campus där föreläsningarna hålls. Restiden kan variera ytterligare vid studiebesök på olika sjukhus/kliniker runtomkring staden. 

Då vi bara kunde stanna en månad på International House (detta var någon slags regel) bodde jag och min klasskamrat den sista veckan av kursen i stadsdelen Asakusa på ett vandrarhem. Detta innebar att vi hade en betydligt kortare resväg till universitetet och dessutom hade mer energi över till att utforska staden. 

Studierna bestod av lärarledda föreläsningar på campus, aktivt deltagande i olika aktiviteter/seminarier samt studiebesök. En generell skillnad som jag upplevde jämfört med de kurser jag läst på KI är att stor tonvikt läggs på att läraren ska förmedla kunskap till studenten genom föreläsningar och inte lika frekvent genom exempelvis diskussioner eller praktiska övningar. Detta genomsyrade även studiebesöken där personen som visade runt ofta kunde prata i flera timmar utan att bli avbruten med frågor från de som lyssnade. 

Dock fick vi en god kontakt med de flesta lärare och blev väl bemötta i våra funderingar och frågor. Det bör sägas att vi mötte en del språkbarriärer i relation till våra lärare vilket förstås försvårade kommunikationen, möjligheten att ställa frågor och ett spontant utbyte av tankar vid undervisningstillfällena. En del frågor fick helt enkelt bollas över till lärare som var mer bekväma med engelskan.

Det finns i allmänhet en högre grad av formalitet och artighet, exempelvis i hur man kommunicerar med en lärare och vilka namn som ska användas, vilket kan vara lite svårt att fullständigt förstå på så kort tid. Som tur är tror jag de flesta lärare hade förståelse för detta och kunde ta våra tafatta försök med lite humor. Vi fick även i inledningen av kursen en introduktion till japanskt vett och etikett vilket var hjälpsamt i fråga om att förstå sig på det sociala spelet något sånär. 

Att kunna en del japanska är förstås en fördel när man åker till Japan men inget som tas för givet inför att läsa en fem veckor lång kurs. Även om kursen hålls på engelska får man vara beredd på en del språkförbristningar och ibland oklara (eller lustiga) översättningar. Den språkliga nivån kan variera stort mellan olika föreläsare och det är inte alltid säkert att förstå eller bli förstådd. Det gäller att vara nyfiken och uppskatta erfarenheten trots språkbarriären för att till fullo dra nytta av sitt utbyte här. De flesta kan engelska, oftast handlar det om att många är osäkra och ovana att använda den.

Japansk kultur är ett ganska svårt kapitel att beskriva om man nu inte råkar vara antropolog eller något liknande. Det finns förstås många likheter och skillnader i att leva och plugga i Japan eller Sverige, men en utmärkande del är den japanska artigheten i kombination med hög arbetsmoral och plikttrogenhet. Inte nog med att bli överöst med presenter, välkomstfest och beröm – alla våra funderingar eller förfrågningar togs alltid på största allvar. Ibland till den grad att man kunde känna sig lite dum för att orsaka ett så stort besvär för den stackare som blivit tillfrågad. Det kändes dock aldrig tillgjort, utan som en genuin vilja att hjälpa till och göra sitt bästa.

Tokyo är en stad som verkar vara outtömlig på saker att se, platser att upptäcka och aktiviteter att testa på. Att hinna med allt är nog en omöjlighet så mitt bästa tips är att gå in med en avslappnad inställning och njuta av de intressanta upplevelser som med all säkerhet finns runtomkring dig. De mest minnesvärda aktiviteterna jag gjorde i Japan var att kombinera kaffe och lurviga vänner på kattcafé, åka upp i Tokyo Metropolitan Goverment Building och fascineras av utsikten, åka det lilla tåget längs Kamakuras stränder, testa att klä mig i kimono för en dag och bada i onsen (varm källa).

På campus anordnades olika sociala aktiviteter för att vi utbytesstudenter skulle få en chans att träffa japanska studenter, bland annat matlagningskväll, fikaträff och utbytesmöten. Men att träffa andra studenter var i huvudsak inte särskilt svårt. I matsalen där vi åt lunch varje dag skapades de flesta av våra sociala kontakter med andra studenter och de följde oss genom hela vår tid i Tokyo. Många sökte kontakt för att utbyta kunskap, tankar och erfarenheter och vår tid i Japan blev helt klart ännu mer speciell när vi kunde dela den med våra nya vänner. 

Det viktigaste jag bär med mig från kursen och det jag upplevde under utbytet i Tokyo är en massa ny inspiration inför min kommande yrkesroll. Jag har sett och fått erfara exempel på hur en arbetsterapeut i Japan kan arbeta med sin patient och har inspirerats till att kunna våga testa dessa nya idéer och tankar även inför min sista termin som student, men också inför mitt framtida jobb.

Det har också gett mig kontakter som jag vill ta med in i framtiden. Som kan fortsätta besvara frågor som uppkommer vid nya utmaningar eller kan dela med sig av sin personliga erfarenhet av att jobba som arbetsterapeut och möta patienter. 

Jag har fått träffa och lära känna studenter från olika medicinska professioner, utbytt tankar, idéer och många skratt. Kursen har gett mig ett smakprov på vad olika yrkeskategorier gör, kan och tänker. Det har därför varit ett unikt tillfälle till att förstå och utveckla teamarbetet och få testa på att lösa problem tillsammans. Vi har olika styrkor och sätt att se människan men med samma genomgripande mål - att skapa de bästa förutsättningarna för att vår patient ska må bra.