I USA läser man,
för att bli läkare, först fyra år pre-med school och därefter fyra år med
school. Pre-med kan vara i princip vad som helst, men de flesta läser något med
naturvetenskaplig anknytning då många är ytterst ambitiösa och drivna och redan
från början fast beslutade att bli läkare. Efter med school ansöker man om en
recidency (dvs ungefär som vår ST), där första året kallas för “internship”.
Många flyttar över hela landet för att få en recidency. Dermatologi är väldigt
populärt, likaså ÖNH, ögon och de kirurgiska specialiteterna. Ofta ansöker man
till uppåt 30 sjukhus/lärosäten, får komma på ett antal intervjuer och därefter
får ett fåtal erbjudanden. Om du som utländsk söker bedöms du oftast på ett
annat sätt eftersom du har en International Medical Degree och då är det ofta
mycket svårare att få en attraktiv recidency (men ej omöjligt). För att få
arbeta i USA måste du ha klarat USMLE steg ett, två och tre.
En “fellow” (som
gör sitt fellowship) är ungefär att likställa med våra specialistläkare och
attending är ungefär som våra överläkare. En attending tilltalar du alltid som
Dr. X, aldrig med förnamn om de uttryckligen inte sagt åt dig att göra det (och
då brukar jag tänka att det är efter andra gången det är OK). De flesta
recidents tilltalar man med förnamn men är man osäker kan man alltid börja med
Dr och så får de rätta en. Ofta är det en resident som blir din handledare, då
de ofta sköter avdelning och rondar etc. Nästan alla jag träffade på var
supertrevliga och mer än villiga att lära ut och förklara.
På
många sätt är det amerikanska sjukvårdssystemet mer hierarkiskt än det svenska,
upplevde jag. Samtidigt var jag nog mer nervös över detta än jag rimligtvis
behövde vara. Amerikaner är generellt oerhört trevliga och tillmötesgående,
även överläkarna. Många tycker att det är väldigt spännande att du kommer från
Sverige (framför allt i gamla svenskbyggden Minneapolis) och de flesta är
imponerade av att du läser vid Karolinska Institutet och undrar om du “känner
den och den där borta på thoraxkirurgen” (bara nicka och le). Jag var även
oerhört nervös att jag inte skulle kunna saker på en tillräcklig detaljnivå men
jag upplevde nog inte en enda gång att jag blev “utfrågad”. Visst kan du få
frågor, men för du ett adekvat resonemang blir du aldrig tillsagd. Amerikanska
studenter har ju, som nämnts i tidigare reserapporter, oerhörda detaljkunskaper
men kanske inte alltid samma kliniska tänk som vi har, dvs “det vanliga är det
vanliga”; ibland är det till vår fördel, ibland ine. Jag uppskattade verkligen
att lärande och vetenskap är så stor del av vården och utbildningen,
internmedicin t.ex. hade undervisning nästan dagligen (mer om detta nedan).