Exchange Report

Reserapport - KI-student


Lärosäte:	University of Minnesota
Utbildningsprogram:	Läkare
Utbytesprogram:	INK
Termin:	Hösttermin 14/15

Innan avresa

Att studera i USA har nog alltid varit en av mina drömmar och detta kanske egentligen min sista chans till det. Är det så för dig? Vet du, då måste du åka. Jag säger till dig att du måste åka! För det är… så himla värt det. Slit och möda och fix innan, allt är värt det såhär i efterhand.

Denna reserapport riktar sig både dig till som funderar på att göra ett utbyte i USA och till dig som är sugen på eller ska till Minneapolis. Frågor? Fråga på bara.

Förberedelser

Beroende på vart man vill åka bör man ju kanske tidigt under utbildningen vara lite beräknande. Vart man hamnar beror på vilka andra som söker och vilken LINK-prioritering du och alla andra sökande har. Ställen som New York och Los Angeles kräver generellt att du har en hög prioritering, ofta A eller B. Andra ställen har inte lika många sökanden vilket gör att du kan få dessa utbyten med en något lägre poäng och vissa ställen kräver inte att du har några LINK-poäng alls. LINK-prioriteringen får du genom att under utbildningen engagera dig i olika saker och föreningar kopplade till Karolinska Institutet och Medicinska Föreningen. Mer om vad som ger vilken prioritet kan du läsa om på KI:s hemsida. Jag hade en ganska låg D-prioritering som jag fått dels genom att vara anatomitutor och dels genom att vara engagerad i kolloverksamheten. Den tog mig i USA:s kallaste delstat Minnesota och universitetet i Minneapolis. Det tackar jag för.

Visum och intyg

Det här med visum var något av ett huvudbry i början. Söka B-visum? ESTA? Jag tror att det är upp till de enskilda lärosätena vad som krävs. Ska du läsa vis University of Minneapolis kan du i alla fall åka på ett vanligt ESTA om du är där kortare än 90 dagar. Alltså behöver man inte fylla i det fantastiskt långa formuläret på USA:s ambassads hemsida. Skulle man ända – liksom jag – ha gjort det, utan att betala den kostnad som krävs för att få ett visum gör det inget – formuläret försvinner efter ett tag. Skulle de vid inträde i USA undra vad du ska dit och göra svarar du helt enkelt att du är ”medical student” som ska göra en ”clinical rotation”. Det kan kanske vara värt att skriva ut antagningsbrev etc från värduniversitetet och ev papper på att du har möjlighet att betala för dig medan du är i landet, dvs papper från ex CSN. Jag hade en enorm pärm full som jag senare inte alls behövde visa. ”High school or college?” frågade tjejen i securityn när jag sa att jag skulle dit för att plugga. Tack för den, liksom.

Avseende intyg; för alla meriter inom KI (dvs det som kan ge LINK-poäng) krävs intyg, ex om du varit tutor eller fadder. Själv jagade jag stackars MF-ordförande och kolloordförande för några påskrifter dagen innan sista ansökningsdatum. Ett hett tips är att vara ute i bättre tid än så.

Ankomst och registrering

Vi flög till Minneapolis med mellanlandning i Chicago, vilket gick hyfsat. Man KAN behöva bra med tid på Chicagos flygplats O’Hare beroende på vilken terminal man landar vid. Vi behövde det dock inte och tillbringade ungefär åtta timmar med att sova på en bänk. Så kan man också göra. Vill man tillbringa tid på annan plats innan flyger Sun Country Airlines till Minneapolis. Priserna varierar något (jag flög senare NYC-MSP, vilket gick på närmare 2000 kr och således inte alls billigt, men är man ute i god tid går det att hitta bra biljetter – tänk på extra bagagekostnad bara!). Vi kom ett par dagar innan kursstart, vilket räckte bra för att hinna anpassa sig något sånär.

Det där med registrering existerar inte riktigt som utbytesstudent på UoM, University of Minnesota. Koordinatorn där är mycket vänlig men ökänt långsam att svara på mejl. Vi såg henne aldrig i verkliga livet, men det behövs nog egentligen inte heller. UoM är i alla fall uppdelat på båda sidor om Mississippi, som löper genom hela staden. På West Bank finns några fakulteter och på den sidan ligger även barnsjukhuset Masonic samt några vuxenkliniker såsom ortopedi. På East Bank finns bokhandeln, de flesta institutioner, flertalet matställe och även största delen av sjukhuset. För att få vara på sjukhuset krävs att du fixar en ”badge”. Jag hade en kaotisk första dag där jag fick fel schema skickat till mig och hade således mycket tid att virra bort mig på universitetsområdet (off topic: du som utbytesstudent får officiellt inte vara på Veteran’s Hospital pga den höga säkerheten där. Skickar de dig ett sådant schema – fråga om det verkligen gäller. Själv var jag där kl 7 första måndagen bara för att få vända i dörren. Då var man glad, minsann). Dessa badges går i alla fall att ordna på både East och West (inne på själva sjukhuset – fråga dig fram till IT-sektionen, på West ligger den på gatuplan). Någon sa till mig att vill man ha badgen samma dag är det West som gäller, men har inga säkra källor på detta.

I Minneapolis anordnas mig veterligen inga aktiviteter för utbytesstudenter, vilket är lite trist. Vill man kan man säkert kolla facebook eller liknande efter aktiviteter eller föreningar.

Första måltiden.

Ekonomi

Varken boende eller (färsk) mat är särskilt billigt i USA, men med CSN:s utlandsbidrag täcks de flesta kostnader helt. Till detta kan man ansöka om merkostnadslån för ex flygbiljett etc. Allt som allt rörde det sig om kanske 46 000 kr som betalades ut i klumpsumma, så där gäller det att hushålla lite samt vara ute i förhållandevis god tid. CSN kräver dock ett Letter of Invitation för godkännande av studiemedel. Innan utresa betalade jag några hundralappar för vaccination och vi betalade även depositionsavgift för boendet, utöver detta var kostnaderna ganska civila inför avresa. Att äta på sjukhuset är relativt billigt och framför allt väldigt smidigt, om än ingen gourmetmåltid. Ytterst få hade matlåda, men vill man går detta naturligtvis. Kollektivtrafik är acceptabelt. Väljer man att inte shoppa något klarar man sig bra på CSN. Spara eventuellt några slantar och res ett par dagar över jul etc.

Detta ska man i alla fall unna sig. PCI-lab jublade.

Boende

Detta var nog det krångligaste under utbytet, både inför och precis vid ankomst. Vi vågade inte boka boende innan vi fått våra Letters of Invitation från den amerikanska utbyteskoordinatorn och detta dröjde länge. Jag tror egentligen att man kan boka innan man fått sitt brev, har inte hört om någon där det i slutändan inte kommit. Vi försökte i alla fall hitta boende via flera olika sidor men i slutändan blev det via airbnb. Försök göra lite research om området där bostaden ligger. Vi kom dit utan någon som helst aning om stan och hamnade först i Midtown/Phillips ganska nära korsningen Franklin och Chicago ave. Det var kanske ingen höjdare. Vi kände oss inte alls trygga att ta bussen tidigt på morgonen och komma hem sent på kvällen. Där fanns inga mataffärer och restauranger, butiker etc låg i helt andra delar av stan. Och alla vi pratade med på sjukhuset sa att det området var "sketchy". Vi hittade nytt boende i East Isles nära Uptown via airbnb (vi kollade även craigslist, men jag skulle nog vara lite försiktig med craigslist för enl rykten vet man aldrig riktigt vad man får). Det var verkligen det enda alternativet, så återigen - begränsad bostadsmarknad. Vi betalade runt 2000 dollar i månaden för en källarvåning med öppen planlösning, tvättmaskin/torktumlare och kitchenette. Det var ganska dyrt om jag förstod lokalbefolkningen rätt, men priserna enl airbnb ligger typ där. Vi hörde av oss till kvinnan som hyrde ut och frågade om vi fick hyra för billigare eftersom vi skulle stanna 2,5 månader (egentligen skulle det varit dyrare), vilket gick. De som var på utbyte i Minneapolis efter oss kikade även på Knoll Apartments och Homeaway men jag har personligen inga erfarenheter av dessa sidor.

Kollektivtrafik och färdmedel

Ca 99 % av alla i USA verkar ha bil och stadsuppbyggnad och kollektivtrafik blir därefter. I Minneapolis fungerade bussarna och light rail:en (som tvärbana, ungefär) hyfsat. Många bussar samt gröna linjen (från Downtown) går förbi East Bank. Till West Bank gick bla buss 2 och 7, och till Hennepin i Downtown, där man kan ha vissa placeringar går flera bussar. Jag var placerad på Regions Hospital en vecka. Det ligger i St Paul och dit tog jag gröna linjen (tog ca 40 min). Generellt går många bussar i stan, men man får räkna med att de tar ganska lång tid. Ska man åka varje dag kan det vara värt att köpa ett go-to-card med 31 dagar för ungefär 85 dollar för bussresorna kostar mellan 1,75 och 2,25. På sommaren lämpar sig Minneapolis väl för cykel; det går en stor cykelväg – green rail eller liknande – genom hela stan. Ska man åka på kvällen – ta en uber. Beställer man vanlig taxi går det oftast bra, men man vet aldrig riktigt vad man får.

Mobiltelefon

Wi-fi i USA är OK men förekommer inte överallt. Sjukhusen har egna wifi där man kan koppla upp sig och fixar någon av dina kursadministratörer dig en UoM-mejladress kan du koppla upp dig på campus-nätverket vilket fungerade mycket bra (dit sträcker sig inte sjukhusets wi-fi). Annars köpte vi på Target billiga mobiltelefoner som antagligen sett sina bästa dagar någon gång i slutet av 90-talet. De fungerade att sms:a med och ringa till varandra och handledare. Man fyller på ett kontaktkort. En av mina kursare försökte köpa ett kontantkort till sin smartphone men fick inte detta att fungera trots idoga försök så det är en ytterst tveksam rekommendation.

Studier allmänt

I USA läser man, för att bli läkare, först fyra år pre-med school och därefter fyra år med school. Pre-med kan vara i princip vad som helst, men de flesta läser något med naturvetenskaplig anknytning då många är ytterst ambitiösa och drivna och redan från början fast beslutade att bli läkare. Efter med school ansöker man om en recidency (dvs ungefär som vår ST), där första året kallas för “internship”. Många flyttar över hela landet för att få en recidency. Dermatologi är väldigt populärt, likaså ÖNH, ögon och de kirurgiska specialiteterna. Ofta ansöker man till uppåt 30 sjukhus/lärosäten, får komma på ett antal intervjuer och därefter får ett fåtal erbjudanden. Om du som utländsk söker bedöms du oftast på ett annat sätt eftersom du har en International Medical Degree och då är det ofta mycket svårare att få en attraktiv recidency (men ej omöjligt). För att få arbeta i USA måste du ha klarat USMLE steg ett, två och tre.

En “fellow” (som gör sitt fellowship) är ungefär att likställa med våra specialistläkare och attending är ungefär som våra överläkare. En attending tilltalar du alltid som Dr. X, aldrig med förnamn om de uttryckligen inte sagt åt dig att göra det (och då brukar jag tänka att det är efter andra gången det är OK). De flesta recidents tilltalar man med förnamn men är man osäker kan man alltid börja med Dr och så får de rätta en. Ofta är det en resident som blir din handledare, då de ofta sköter avdelning och rondar etc. Nästan alla jag träffade på var supertrevliga och mer än villiga att lära ut och förklara.

På många sätt är det amerikanska sjukvårdssystemet mer hierarkiskt än det svenska, upplevde jag. Samtidigt var jag nog mer nervös över detta än jag rimligtvis behövde vara. Amerikaner är generellt oerhört trevliga och tillmötesgående, även överläkarna. Många tycker att det är väldigt spännande att du kommer från Sverige (framför allt i gamla svenskbyggden Minneapolis) och de flesta är imponerade av att du läser vid Karolinska Institutet och undrar om du “känner den och den där borta på thoraxkirurgen” (bara nicka och le). Jag var även oerhört nervös att jag inte skulle kunna saker på en tillräcklig detaljnivå men jag upplevde nog inte en enda gång att jag blev “utfrågad”. Visst kan du få frågor, men för du ett adekvat resonemang blir du aldrig tillsagd. Amerikanska studenter har ju, som nämnts i tidigare reserapporter, oerhörda detaljkunskaper men kanske inte alltid samma kliniska tänk som vi har, dvs “det vanliga är det vanliga”; ibland är det till vår fördel, ibland ine. Jag uppskattade verkligen att lärande och vetenskap är så stor del av vården och utbildningen, internmedicin t.ex. hade undervisning nästan dagligen (mer om detta nedan).

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 11 på KI

Plastric & Reconstructive Surgery, SURG 7522, 2 veckor

Kursen var uppdelad med en vecka på East Bank i Minneapolis och en vecka på Regions Hospital i St Paul. Det började ju riktigt uselt där jag fick fel schema men några förtvivlade mejl senare till kursadministratören hamnade jag andra dagen rätt. Detta var en placering där det krävdes att man tog ganska mycket initiativ själv; få saker var uppstyrda innan. Första veckan på East Bank fick jag schemat till två av de tre attendings som var i tjänst och fick där välja lite vad jag ville gå på, dvs mottagning eller operation, vilket också alla var införstådda med. Det blir ju att man ganska mycket svansar efter på mottagningen som går i en rasande fart men man får å andra sidan se oerhört mycket blandad plastikproblematik, vilket var väldigt spännande. Plastikirurgerna på UoM är väldigt breda och opererar en rad olika saker. På operation är det normalt en attending tillsammans med en resident med, men inte alltid och ofta får du ändå assistera en hel del. Någon dag var vi ute på ett sjukhus ett par mil utanför Minneapolis där en av attendingsen skjutsade dit och en resident hem, vilket var tur - att åka kommunalt dit går ej. Där fick man assistera i princip allt.

Pediatric Surgery, SURG 7526, 4 veckor

Det här var en väldigt spännande men stundom också ganska kämpig placering. På barnkirurgen på West Bank är de fyra manliga attendings utan någon fellow och så kommer två av kirurgresidentsen (ofta en senior resident på sitt fjärde år och en andraårsresident) dit och randar sig i perioder om tre till fem veckor. Residentsen själva säger att detta är deras kämpigaste placering där de, förutom enormt långa dagar, har jour varannan natt. Själv förväntades jag vara där “to get the numbers” innan ronden startade, vilket var ungefär kl 06. Dvs jag var på sjukhuset strax efter klockan fem för att manuellt (!) föra in dagens patientlista och deras vitalparametrar och lab i ett google docs eftersom journalsystemet ej verkar kunna skriva ut såna saker. Det tog tid att lära sig. Residentsen här verkade förutsätta att jag kunde allt sådant och var inte alltid jättepigga på att förklara. Därefter rondade man så att residentsen hann klart med journalanteckningarna till operationerna som startade ungefär vid sju. Man var inscrubbad på varje operation och fick oftast hålla hakar, någon retraktor, suga lite, men ofta var det residentsen som blev upplärda av en attending. Någon morgon i veckan var det utbildning med en ungefär 100-årig men supermysig professor som mer än gärna frågade ut en om obskyr tumörsjukdom hos barn.

Man fick under denna placering se oerhört varierande kirurgi - barnkirurgerna tycks vara de sista riktiga allmänkirurgerna och oftast fick man vara med och assistera, men ej i lika stor utsträckning som på plastiken. Man tillbringar oerhört mycket tid tillsammans med residentsen så beroende på vilka de är och deras dynamik emellan blir placeringen också ganska varierande. Dagarna här är också väldigt, väldigt långa; jag tillbringade nog 12, 13, 14 timmar per dag på sjukhuset (man går när ens resident säger åt en att det är OK - de var ändå alltid kvar ännu lite längre), men jag tyckte lätt att det var värt det. Även här går man som ensam student. Ingen särskilt examination.

Cardiovascular Medicine, MED 7525, 4 veckor

Denna kurs valde jag mestadels för att jag tänkte att tre kirurgplaceringar kan bli lite tungt. Tji fick jag - här hamnade jag i teamet som rondade 06:30 varje dag och varannan dag gick till kl 19. Denna placering var väldigt bra dels pga så mycket utbildning och dels pga daglig EKG-undervisning med den legendariska Dr Wang, som tidigare reserapporter också nämnt (för den intresserade finns han här: http://hqmeded.com/author/kwang/). Morgonen inleddes i alla fall oftast med en slags pre-round där du, om du ville, fritt fick gå och prata med patienterna och undersöka (dock så tidigt på morgonen, stackars patienter). Därefter ofta vanlig round med veckans attending (de bytte av) och morgonmöte med alla medicinresidents och studenter där de förberett ett patientfall per dag för att träna diff-diagnostik och utredningstänk - mycket roligt! Någon dag i veckan var det grand rounds och ofta lunchföreläsningar. I vårt team hade vi även några attendings som gav oss studenter frågor att besvara, artiklar att läsa, etc vilket var väldigt bra (men svårt!). Patientmässigt var det ungefär som i Sverige - hjärtinfarkter, hjärtsviktare, infektioner, inflammationer mm men också en hel del specialfall. Vill man kan man vara nere på elektrofysiologen för att kika på pacemaker-operationer, ablationer, elkonverteringar mm. På det hela taget en mycket lärorik och spännande placering. Detta var min enda placering tillsammans med andra läkarstudenter, vilket var mycket uppskattat (äntligen någon som kunde visa en sådana basic-saker som journalsystem, var man kan hänga sina kläder, vem man ska fråga etc). Ingen särskilt examination.

Nykopierad kvällslektyr på barnkirurgen.

Språk och kultur

Spårk och kultur

Språket är för del flesta svenskar inget problem; man klarar sig överallt med sin skolengelska. Den medicinska terminologin tyckte jag var något svårare att hänga med i; ofta används helt andra begrepp än i Sverige. Är du osäker - fråga. Som jag tidigare skrivit - amerikanarna är fantastiskt trevliga. Somliga finner det ytligt, jag tycker att det är väluppfostrat och vänligt att fråga hur det är, småprata lite. Sånt är det mycket av i Minneapolis. Rykten säger att invånarna i Minnesota är kallare än den vanlige amerikanen - det märkte jag ingenting av. Folk kom fram på bussen när de hörde att man pratade svenska och ville snacka, utan uppenbar agenda. Alla säger alltid “thank you” till busschauffören när man kliver av. I affären chitchattar man med expediten osv. Jag gillar det. Vissa kulturella skillnader finns ju men ofta fungerar interaktionen friktionsfritt, upplevde jag det.

Hur man smidigast löser kyla - bygg gångar ovanför marken!

Fritid och sociala aktivteter

Fritid och sociala aktiviteter

Vi var ju tre stycken som var där tillsammans, vilket jag både under tiden och såhär i efterhand kan tycka var skönt. Vi bodde tillsammans, delade på kostnaderna och hängde ganska mycket då de amerikanska läkarstudenterna (de andra träffade - jag var ju oftast ensam på mina placeringar) tillbringar mestadelen av sin tid med att plugga.

I alla fall, områden som är schyssta att hänga i/gå ut och käka/gå på bar: North Loop och Uptown. Dinky town verkade även mysigt, framför allt sommartid. Det finns fina promenadstråk runt sjöarna nära Uptown, där kan man även hyra kanot/kajak mm. Gillar man basket är det värt att gå och kolla på Timberwolves. De är i sig ganska usla, men har många nya spelare som är up and coming och det är fortfarande NBA-basket, fast biljetterna är billiga. Eller om vädret tillåter: football! En ny arena håller på att byggas inför superbowl om några år så snart går det även att titta på football utan att dö av köld. Gillar man hockey kan man åka till St Paul och se The Wild. Öl-intresserad? Minneapolis har massa spännande bryggerier – bla Town Hall, Dangerous Man och Surly, som till och med har en egen dag tillägnad sig i Minnesota!

Musikscenen är ganska stor i Minneapolis också; jag hann själv aldrig besöka legendariska 1st ave, men där har alla stora artister och grupper spelat och just där gjorde Prince sin debut! Jag besökte även museet Walker med modern konst, vilket var mycket bra. Skulpturparken utanför tror jag är spännande, förutsatt att temperaturen inte visar minus 24. På Swedish Institute kan man få sig en ordentlig “fika” och på IKEA strax utanför staden kan man köpa sig lite ordentligt kaffe när tre liter av det amerikanska blasket ändå ger dig abstinenssymptom. Och Mall of America är värt ett besök, där finns ett helt nöjesfält inuti. För lite billigare kläder – kolla in de outlets som ligger utanför stan. Vi hyrde även bil och tog oss en tur upp till Duluth och Two Harbors, vilket var mysigt (och kallt!). Är man där i juletid kan man passa på att besöka Bentleyville, en park fylld av oerhört kitschiga jullyktor i olika konstellationer (min favorit var The Christmas Dinosaurs!).

Äkta julstämning.

Sammanfattning

Har du minsta fundering kring att åka på utbyte - GÖR DET! Jag kan inte nog poängtera detta. Jag tycker att det var så oerhört värdefullt. Visst är det kämpigt i början och man är osäker och vet inte sin plats. Man tvingas fråga 100 personer om hjälp. Man måste ta egna initiativ. Det släpper. Och sedan vaknar kvasifilosofen i en till liv och man slås av det faktum att damn, här befinner jag mig på sjukhus i USA, jag är här. Det är långa och många timmar där, men det är värt det, alla gånger. Man växer när man inser att man klarar av saker. Och USA - vilket fantastiskt land. Minneapolis - vilken fantastisk stad, iskyla till trots. ÅK, bara gör det!

Solnedgång över sjöarna vid East Isles.