Läkarutbildningen i Belgien skiljer sig ganska mycket från den svenska. Till att börja med så kommer i princip alla med behörighet in på programmet men efter en termin eller ett år så har man en stor tenta där
bara de som får bäst resultat får gå kvar. Sedan läser man i princip 4 år teori innan man går ut på sjukhus och börjar sin praktik. Detta gör att studenterna på avdelningarna är kunniga teoretiskt men jag kunde känna att de saknade ganska mycket praktiskt tänkande trots att de kanske gick sista året.
En läkarstudents uppgift på avdelningen är framförallt att skriva journaler. Man gör oftast en första koll på nya patienter och skriver journalen bäst man kan själv och sen gör läkaren en egen koll och rättar till det som behövs. Detta är tidskrävande och på många stora avdelningar är det i princip det enda man gör som student. Hur mycket man får lära sig av läkarna beror precis som i Sverige på hur driven man är, vad det är för avdelning och vilken typ av läkare man jobbar med.
Jämfört med Sverige är sjukvården mycket hierarkisk och även om det medför några positiva saker så hade jag svårare för det än vad jag hade förväntat mig. Det finns en konstant rädsla för att göra fel och att inte kunna det man ska. Vi får från att vi är små barn lära oss att inga frågor är dumma, men i Belgien kändes det lite tvärt om, vilket kändes olustigt för mig. Vi jobbar mycket på att ha högt i tak och bra relationer både kollegor emellan och även patient-vårdpersonal, detta har inte kommit så långt i Belgien än.