Reserapport - KI-student
Lärosäte: Pravara Institute of Medical Sciences
Utbildningsprogram: Fysioterapeut
Utbytesprogram: Linnaeus-Palme
Termin: Hösttermin 15/16
Namn: Moa Carlsson
E-postadress: moaacarlsson@gmail.com

Innan avresa

Under första introdagen på KI var det två äldre studenter som berättade om utbyten som de gjort under sin utbildning. Tanken på att jag eventuellt skulle kunna få möjlighet att fara iväg senare under min utbildning var både inspirerande och sporrande. Jag har alltid varit intresserad av att lära känna nya människor, möta nya kulturer samt allt som har med kunskapsutbyte att göra. 

Första gången jag gick till den internationella koordinatorn på KI fick jag uppfattningen att det var jättejobbigt att åka på utbytesstudier, och att man var tvungen att kämpa stenhårt för att inte behöva förlänga sin termin. Men efter att vi väl blev antagna, fick vi bra hjälp med allt!

Att vårt utbyte gick just till Pravara, och Indien var lite av en slump. Jag har alltid tänkt att jag ville åka till ett land som var ganska annorlunda från Sverige, och då fanns Indien bland de alternativen. Jag och min klasskompis Malin har missat den ordinarie deadlinen för att skicka in ansökningar eftersom vi hade fått informationen om att processen var ganska krånglig och tidskrävande, plus att vi hade extremt mycket annat att göra under vår termin 5 när anmälan skulle in. Men då kom en lärare in till vårt klassrum och berättade att det fanns två restplatser till Indien och att det dessutom var möjligt att få ett stipendium, så då slängde vi oss in i hela anmälningsprocessen.

När det gäller vaccinationer blev vi rekommenderade: Twinrix, Nimenrix, Vivotif, Japansk Encephalit och Dukoral.

Tänk på att ha med dig flera kopior av ditt pass och visum. Gärna fem av varje. Ha även med dig resterande kort från din visumansökan. Dessa kommer du behöva bära med dig överallt under den första veckan i Loni. De behövs för ex. SIM-kort, registrering av kurser etc. Kopior på pass och visum är även bra att kunna lämna in på hotell istället för att ge dem ditt riktiga pass. På bättre hotell är det väl helt okej att lämna in passet, men annars är det bättre att lämna in kopior.

Ankomst och registrering

Vi kom fram till Mumbai sent på en lördagskväll, och hade bokat två nätter på Hotel Residency Fort i Mumbai som vi fått rekommenderat för att landa lite innan vi for till Loni. Vi valde ett av de finare rummen med Wifi och frukost vilket kostade 750:-/per person.  För att slippa hitta en taxi på flygplatsen, så valde vi även att förboka en taxi från hotellet som kom och hämtade oss från flygplatsen. Resan från flygplatsen till hotellet tog ungefär en timme eftersom det var Ganesh Chaturthi, en tio dagar lång hinduisk festival där guden Ganesh firas. Taxin till hotellet kostade ungefär 150:-, vilket inte kändes speciellt betungande. Personalen på hotellet var supertrevliga, och jag kan definitivt rekommendera någon natt där innan skolstarten i Loni.

Jag och min klasskompis hade träffat två indiska studenter som hade varit i Sverige på utbyte under våren 2015, så de hade lovat att komma och möta upp oss i Mumbai. Så under söndagen kom en av studenterna till vårt hotell och hjälpte oss att handla våra första indiska kurtas. Så fort vi satte på oss våra nyinskaffade indiska kläder, blev vi behandlade på ett betydligt vänligare sätt av alla vi mötte. Hett tips är att skaffa kurtas så fort som möjligt. Tänk på att köpa kurtas som är lite längre, gärna att de går under knäna.

Tidigt på måndag morgon kom den andra indiska studenten tillsammans med vår taxi från Loni och hämtade upp oss på vårt hotell, och då startade vår bilresa till Loni. I vår bil fanns inga bilbälten, så ett tips är att när ni bokar taxi från skolan i Loni, skriv tydligt i ert mail att ni vill ha en bil med bilbälten när ni åker från Mumbai. Både jag och min klasskompis har nog aldrig varit på helspänn i så många timmar tidigare. Under bilfärden till Mumbai gör taxin ett eller två stopp för att äta något, chauffören har koll på att ni stannar på ställen där det är okej att äta. Men viktigt är att veta att det är ni som ska bjuda chauffören på måltiden/kaffet/teet. Det var någonting som vi fick lära oss så småningom.

Väl framme i Loni blev vi välkomnade ordentligt. Vi blev först guidade till våra rum, därefter fick vi gå och äta vår första lunch på messen. Efter lunchen träffade vi studentkoordinatorn som vi haft mailkontakt med från Sverige, och han berättade om praktiska saker och vi fick möjlighet att ställa frågor. Därefter fick vi gå rundtur på skolan och sjukhuset.

Ekonomi

Det är väldigt billigt att vara svensk student i Indien. Är du ute i god tid inför ditt utbyte, så går det att hitta riktigt billiga flygbiljetter. Vi for med Lufthansa, köpte biljetterna i juni och betalade runt 4500-4600 ToR Stockholm-Mumbai.

De obligatoriska avgifterna i samband med utbytet var:
- Vaccinationer (Twinrix (595:-/dos), Nimenrix (770:-), Vivotif (370:-), Japansk Encephalit (1200:-/dos) och Dukoral (520:-))
- Flygbiljetter 
- Boende (250 USD/månad)
- Taxi (Mumbai-Loni ToR ca 600:-) 
- Mat (några hundralappar för frukost, lunch och middag)

Boende

Boende i Loni är enkelt att ordna! Se bara till att vara ute i god tid genom att maila den internationella koordinatorn nere i Loni. NRI (boendet) ligger bara någon minut ifrån skolan och sjukhuset, vilket är otroligt skönt! Jag och min klasskompis fick rum bredvid varandra på samma plan som den svenska läraren som kom ner några veckor efter oss. 


Boendet består utav ett rum med egen toalett med vanlig toa som man kan sitta på, en dusch och handfat. Våra duschar fungerade dock inte, så vi fick fylla hink med vatten och hälla vattnet med hjälp av en skopa. Uti i rummet finns även några garderober, en vattenkokare, dubbelsäng, skrivbord, TV, plaststol och balkong. Det finns även en fast telefon på rummet tillsammans med en lista med viktiga nummer. Vi valde rum med AC, och det kan jag varmt rekommendera!

Studier allmänt

I Loni bor alla som studerar på Pravara på campus, vilket gör att studenterna blir som en stor familj. Även lärarna har lärarbostäder på campus. Vi tillbringade allt som allt 12 veckor i Loni, varav 4 veckor var en Certificate Course i Social Health, 5 veckor var klinisk rotation på sjukhusets olika fysioterapeutavdelningar och resterande tid tillbringade vi till examensarbete.

Studierna på Pravara skiljer sig mot hur det ser ut i Sverige. I Loni läser de inte kurser på samma sätt som vi, utan de har praktiska och teoretisk prov i slutet av varje läsår. Ofta sker förändringar i scheman, men det är någonting helt normalt, vilket vi hemma i Sverige aldrig skulle acceptera på samma sätt. Jag och min klasskompis kände nog oss förvirrade kring skolsystemet, minst en gång om dagen. Men det är bara att gilla läget och hänga med så gott som möjligt i svängarna.

Någonting som är otroligt tydligt är respekten eleverna har för lärarna och äldrekursare. När en äldrekursare eller lärare pratar, då är klassen helt knäpptysta och lyssnar. På Pravara var det även vanligt att masterstudenterna höll i den praktiska undervisningen, vilket skiljer sig helt från Sverige. Men det är någonting som jag verkligen tyckte om, masterstudenterna fick konstant hålla sin grundkunskap färsk, och fick även träna på att lära ut sina egna kunskaper. Otroligt bra lärsätt!

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 6 på KI

Programöverskridande kurs - Socialmedicin 7,5hp

Det här var en kurs som vi gick tillsammans med de fyra amerikanska tjejerna. Under fyra veckor fick vi under första veckan fara på studiebesök till massa skolor, sockerrörsfabriken, byns bank, mjölkfabriken och andra platser. Allt för att få en förståelse hur Loni som samhälle är uppbyggt. I skolorna fick vi dels prata med rektorerna, gå runt på skolorna och gå in i klasser där vi fick ställa frågor till eleverna, och eleverna fick ställa frågor till oss. Oftast blev det diskussioner kring hur våra olika skolsystem var uppbyggda och vilka likheter och olikheter som fanns mellan Indien, Amerika och Sverige. 


Under de resterande veckorna fick vi göra otroligt mycket olika saker. Under några dagar fick vi följa med den mobila kliniken, som åker runt till olika byar som själva inte har någon möjlighet att ta sig in till någon vårdcentral för att bli undersökta eller få medicin. Detta möjliggör att exempelvis gravida kvinnor får möjlighet att gå på kontroller, allt människor kan få tillgång till hostmedicin, Alvedon och omplåstring av sår. Vi fick även möjlighet att åka upp till bergsbyar där västerländsk sjukvård inte ännu har rotat sig där vi pratade med en Baba, en medicinman och han berättade hur han genom örter och rötter behandlar byns befolkning.


Tre dagar spenderade vi på en vårdcentral i Rahata, där fick vi följa med när läkarstudent och sjuksköterska vaccinerade barn och gav medicin åt alla barn på ett barnhem. Vi fick se när fysioterapeutstudenten undersökte och tränade tillsammans med sina patienter, vilket vi mest var intresserade av. Dock fanns inte riktigt utrymme att diskutera med studenten kring hur hon la upp sina behandlingar. 


Vi fick även vara med och se det som kallades för HIV-camp. Det är en organisation som åker runt till migrationsarbetare, pratar om sexvanor och om vikten av att skydda sig. Under campet som vi var med på, deltog ungefär 150 personer, där alla fick testa sig för HIV. En sjuksköterska tog blodprov på löpande band under hela dagen.


Kursen avslutades med att vi skulle göra en muntlig presentation kring vad vi hade lärt oss av kursen samt en skriftlig reflektion på engelska som vi fick maila in.

Valbar - Klinisk rotation 7,5hp

I Loni fanns fyra olika avdelningar. Ortopedi, Kardio, Neuro och Pediatrik. Vi fick möjlighet att se alla olika avdelningar. På ortopedin fick jag och min klasskompis vara tillsammans, vilket var en otrolig trygghet eftersom vi kunde stötta varandra. Helt plötsligt kunde man få en fråga från lärarna eller masterstudenterna och då gällde det att svara. Otroligt sköt att vara två eftersom man känner sig otroligt utsatt att bli utfrågad på ett språk man inte känner sig hemma på. Var beredda att få hemläxor som ni ska redovisa dagen efter.


På de andra avdelningarna blev vi uppdelade av rektorn på Fysioterapeutprogrammet. Det var otroligt tungt, eftersom vi då inte hade någon att fråga vid språkförbistring. Men det gick det med! 


Jag började vara på Kardio, där vi bland annat var på intensiv-, brännskade-, kirurg- och ortopediavdelningen. Det jobbades med segmentell andning, övningar för thoraxexpansion, thoraxmobilisering, sluten läppandning, djupandningsövningar, spirometer och annat. Men det som förvånade mig var att väldigt få patienter fick komma upp och gå tillsammans med fysioterapeutstudenterna. Alla övningar gjordes sängliggandes. 


På Neuro fick jag följa med till avdelningarna och träffa strokepatienter. Här användes mycket PNF. Det var även på den här avdelningen som den svenska läraren höll till på under största tiden. Vi jobbade mycket med förflyttningsteknik med de indiska studenterna, där jag och min klasskomps fick vara hjälplärare. Vi diskuterade mycket och tränade praktiskt. Under neuropraktiken följde vi även med den svenska läraren till sjuksköterskeprogrammet och lärde ut förflyttningsteknik.


Under Pediatrikplaceringen hade vi en dagsutflykt till en skola och hem i Pune för personer med olika funktionsnedsättningar. Vi fick se hur de jobbar med att alla ska få känna sig involverade och få känna livskvalitet. Det var både unga och äldre som bodde på skolan. På pediatrikavdelningen kom många barn under förmiddagarna där de hade sina träningsprogram. Barnen kom varenda dag, och några hade gått där dagligen i flera, flera år. 


Under eftermiddagarna var det lektioner, och vi fick oftast vara med masterstudenterna. Men ibland var det svårt att hänga med, eftersom det ofta var på en för hög nivå för oss. Då hade det varit bättre att vara med tredjeårsstudenterna eller till och med förstaårsstudenterna. Det är så otroligt tydligt att vi i Sverige lägger tyngd på det praktiska, medan man i Indien lägger tyngden på teorin.

- Examensarbete 15hp

Eftersom vi for på utbyte i termin 6, innebar det att vi var tvungna att skriva vårt examensarbete nere i Indien trots att det inte alls handlade om någonting med Inden över huvud taget. Detta eftersom vi redan hade skrivit vårt PM i termin 5 innan vi ansökte till utbytesstudier i Indien. Det gjorde att vi fick sitta på lediga dagar och kvällar för att hinna klart i tid. Vi fick dock ungefär 2 veckor i Loni att skriva på vårt examensarbete. 




Språk och kultur

Det gick relativt bra att följa med i undervisningen ifall både jag och min klasskompis var med, eftersom vi kunde hjälpa varandra att fylla i de luckor som var lite luddiga. Det är lite klurigt att hänga med (speciellt i början) eftersom jag inte hade all terminologi på engelska som behövdes. Det är det negativa att läsa vår utbildning på svenska. Och börjas någonting diskuteras på lektionerna så börjar alla diskutera på Marathi, och då är man helt lost. Men det är bara att ligga på och fråga ifall det är okej att ta diskussionerna på engelska. Både lärare och studenter behöver konstant påminnas om att prata engelska när vi är närvarande. Så ta för er, och var inte rädda för att be om en engelsk diskussion.

Enligt den internationella koordinatorn ska det ha erbjudits språkkurser, men varenda gång vi gick till biblioteket för att försöka anmäla oss till någon kurs, fanns ingen där. Så vi gick aldrig någon språkkurs, vilket jag tyckte var lite tråkigt. Å andra sidan tror jag inte att jag hade hunnit med att gå en språkkurs utöver allt annat.

Utöver språket var kulturen någonting helt annorlunda från det vi är vana med här hemma i Sverige. Allt från hygien till mat, till inlärd gästvänlighet till livsstil. Jag kommer ihåg första dagen på ortopediavdelningen på fysioterapin. Jag kommer ihåg att jag knappt ville röra någonting i salen eftersom det inte är lika vitt och sterilt som vi har det på våra vårdcentraler eller sjukhus i Sverige. Den saken ändrades dock ganska fort, det är fantastiskt hur vår förmåga är till att anpassa oss. 

Maten är stark, där frukosten ofta består av friterat, bröd eller ris i någon form tillsammans med översötad chai. Tips är att alltid beställa svart kaffe. Om du gör som vi gjorde första gången med att bara beställa en kaffe, så kommer du få en kaffe som mer skulle beskrivas som en dessert än en kaffe som vi tänker det. Maten är fantastisk, och sättet att äta saknar jag ännu. Går ni ut och äter så beställer du inte in en rätt bara till dig, utan till hela sällskapet som du är ute och äter med. När jag gick ut med min klasskompis för att äta delade vi ofta på två eller tre rätter. Att äta på canteenen som ligger i ytterkanten av campus är ett bra tips på restaurang att gå till när messen serverar mat som inte är dig till lags. Ofta kan du få en stor middag ute för 20:-/per person. 

Missa inte dosastället utanför campus (där till höger över stora vägen)! De gör de absolut godaste dosas jag någonsin ätit i Indien. Under vår tid i Loni hann vi nog igenom hela dosamenyn. Allt är fantastiskt gott, och ägarna är otroligt trevliga.

De indiska studenterna ville gärna umgås med oss utbytesstudenter, och planerade massvis med saker att göra tillsammans med oss. Ni som åker, kommer säkert vara med om precis samma sak som vi. Bli inte besvikna ifall de bjudit över er till deras hostel för middag, och det sedan visar sig att de istället gått på bio utan att meddela er. Det är bara någonting som händer. Ganska ofta. Det är bara att ta med en klackspark! 

Fritid och sociala aktivteter

Loni är en liten, liten by, ungefär 30 mil nordöst om Mumbai. Samhället är uppbyggt kring en sockerrörsfabrik, och överallt genomsyras stoltheten kring denna sockerrörsfabrik som byggt upp ett helt samhälle, universitet och sjukhus. 

Vi hade turen att vara nere i Loni samtidigt som fyra amerikanska tjejer. Eftersom vi bodde i samma hus och alla var utbytesstudenter blev det naturligt att vi hittade på saker tillsammans. Efter en vecka tillsammans kom vi överens om att åka på första helgutflykten tillsammans till Aurangabad för att titta på gamla grottempel och Bibi ka Maqbara, det var en riktig höjdare! Då jag och min klasskompis hade en veckas semester planerad under vår studieperiod, bestämde vi oss tidigt att boka resa ned till södra Indien, till Kerala. Då åkte vi tillsammans med en av de amerikanska tjejerna. Tips är att använda sig av Make my trip om ni planerar resa någonstans. Det var den sidan som vi fick tips om av alla våra indiska vänner. Vi använde oss av sidan för båda våra resor. Först till Kerala, och sedan till Goa.

När det kommer till träning så fanns det inte allt för mycket tid till träning. Om man ska träna, gör man det lättast innan skolan. När vi var i Loni fanns bland annat möjlighet att få tillgång till både gym och yoga. Sedan anordnade de svenska lärarna stavgång varje morgon innan skolan. Utöver detta fanns tillgång till tennisplan och grusplan. 

Första dagarna var det lite klurigt att komma in i gemenskapen tillsammans med de andra studenterna, men under första veckan anordnades en stor dans för hela skolan där vi gick all in. Vi klädde upp oss i våra finaste kurtas och gick ut. På plats på den stora grusplanen var det uppställt ett stort danstält och livemusik. Vi blev bjudna på mat och dryck, blev fotade med allt och alla och dansade oss svettiga tillsammans med såväl elever som lärare. Efter den onsdagskvällen blev vi accepterade in bland de indiska studenterna, och det blev betydligt enklare (och roligare!) att gå till skolan.

Någonting som ni verkligen inte får missa är att gå på någon av onsdagsmarknaderna i Loni! De är helt fantastiska med all mat som de lokala bönderna säljer. Se bara till att ha med er en sjal till marknaden att andas igenom då det är otroligt dammigt. Alla gör detta, så det är inga konstigheter alls!

Indierna kommer propsa på att ta en rickshaw överallt, men avstånden är verkligen ingenting att tala om i Loni, så passa på att gå hela vägen istället. Bästa fruktståndet finns rakt över vägen från campus, där kan ni fråga vilken frukt som är bäst idag, och ständigt få tillgång till fantastisk frukt! Även en bankautomat finns precis bakom tidigare nämnda fruktstånd.

Sammanfattning

Mitt utbyte kommer alltid att finnas med mig i allt jag gör och allt jag kommer att göra i framtiden. Jag har fått en större förståelse för andra kulturer och är otroligt många erfarenheter rikare. Jag har fått se och uppleva att man kan göra fantastiskt mycket, med mycket små resurser. Idag jobbar jag inom habilitering och känner redan nu att det kroppsspråk som jag lärde mig använda i Indien, redan hjälpt mig i patientarbetet när orden inte är tillräckliga. 

Sammanfattningsvis var det en fantastisk upplevelse som jag aldrig kommer glömma.