Reserapport - utresande lärare
Att gnugga sköldpaddornas huvuden, på Temple of Literature, innan en tentamen betyder tur.
Lärosäte: Hanoi Medical University
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: Linnaeus-Palme
Termin: Vårtermin 10/11
Antal dagar: 21
Namn: Birger Winbladh
E-postadress: birger.winbladh@ki.se

Boende

Jag hämtades av HMU:s chaufför Mr Hai som jag känner väl sedan tidigare och togs till mitt vanliga hotell Lucky2 i centrala Hanoi. Prof An och Dr Ha ringde kort efter ankomsten för att hälsa välkommen och kontrollera att allt fungerade. Vi känner varandra väl sedan mina tidigare besök i Hanoi och deras lärarperiod i Stockholm då prof An bodde med sin fru (lungläkare) hemma hos oss. Personlig vänskap råder mellan oss.

Priserna för ett centralt boende är i förhållande till andra storstäder/huvudstäder lågt och standarden vi valt är god medelklasstandard. Jag betalade USD 60/dygn. Bra vietnamesiska restauranger är billiga om man inte väljer hög klass.För 60-80 SEK får man en god middag med öl och för- varm- och efterrätt.

Språk och kultur

Jag undervisar på engelska. På föreläsningar har jag en tolk som översätter och dubbla PPT, en på engelska en på vietnamesiska. Seminarier sker med tolk men många (50%?) förstår ändå. I klinisk undervisning tolkar ofta studenter som är duktiga och vågar försöka.


Den asiatiska kulturen är mycket annorlunda än vår: vi talar gärna om vad vi kan och spekulerar. Den asiatiska kulturen är återhållsam och man är rädd att säga fel och förlora ansiktet.

När jag planerat något och alla omkring sagt ja betyder det inte att allt är klart utan att jag gett mitt förhandlingsbud. Ofta blir det sedan helt annorlunda under ideliga ursäkter. Nervöst i  början, men jag har vant mig. Ett vänligt förlösande skratt löser det mesta.

Fritid

Vid alla mina besök har vi blivit hembjudna ett par gånger minst och bjudna på restaurang 2-4 gånger. Institutionen har dessutom ordnat fester och utflykter för hela personalen, där vi deltagit. Man har även ordnat så jag fått komma till sjukhus i landsorten och oftast har HMU:s bil med chaufför ställts till förfogande.


Hanoi med omgivning är fascinerande och allmänna transporter fungerar hyggligt. Mycket ligger dessutom inom gångavstånd.

Man blir antastad av försäljare av allt möjligt ffa turistböcker och tobaksvaror, endast skoputsarna är dock påstridiga. Jag har aldrig känt mig hotad under min vistelse i Hanoi eller omnejden. En gång som turist i Da Nang har jag blivit hotad om jag inte betalade ett högt överpris för en mopedtransport. Det hela utmynnade dock i en klapp på axeln och ett flin. Mina 1.75 cm plus ett påtagligt viktövertag lockar dock inte de flesta vietnameser till utmaningar.

Övrigt

Se råd under reflexioner. en övergripande sammanfattning för femårsperioden kommer.

Annan verksamhet

Jag har deltagit i 30-årsjubileet för NHP som nämnts samt i en sjuksköterskekonferens. Vidare deltagit i klinikens fester och utflykter arrangerade av kliniken. Jag har vidare kliniskt forskningarbete igång vilket innebär många diskussioner med medarbetarna för planering, kontroll av data och kontakter med berörda chefer. Kulturklyftor måste överbryggas vilket tar tid.

I viss men liten utsträckning har jag även deltagit i problemlösning kring kliniska fall på kliniken.


Möjligheterna till fortsatt samarbete är mycket goda och sådant är efterlängtat. Även det "svenska sjukhuset" i Uong Bi uttryckte en förhoppning om samarbete beträffande forskning. Om forskningen kan ha en kommersiell anknytning för att underlätta finansiering är detta en fördel i Vietnam och ses inte som suspekt som ofta i Sverige. 

Förberedelser

Detta var min fjärde lärarperiod på Hanoi Medical University (HMU) med placering på National Hospital for Pediatrics (NHP). Sammanlagt har jag dock varit där 9 gånger för planering av undervisning och motbesök samt stöd åt studenters arbete under valfria perioder samt forskningsplanering. De överskjutande resorna har jag betalat själv eller ur annan källa än Linnaeus Palme-medel.


Under prof. An och Dr Thuys utbytesperiod vid KI/Sachsska Barnsjukhuset VT 2010 framkom ett stort intresse för den interprofessionella utbildningen av studenter vid KI (IPE). Av denna anledning planerades den aktuella lärarperioden tillsammans med lektor Ester Mogensen (EM). Vi hade flera möten där vi diskuterade  möjliga upplägg som vi sedan presenterade för prof. An och hans båda medarbetare Dr Ha och Dr Van via E-mail. Responsen var positiv men deras ovana att tänka i de föreslagna banorna med interaktiva seminarier etc. kom tydligt fram. 

Min resa kom i slutskedet att flyttas fram 2 veckor eftersom jag inbjöds att delta i NHP:s 30-årsjubileum. Detta ställde vissa krav på omplanering av vårt program och gjorde att jag reste till Hanoi 4 dagar tidigare än  EM och inte samtidigt som urprungligen planerat. Förutom de planerade samföreläsningarna med EM översände jag även mina egna föreläsningar om spädbarnskardiologi, vätskebalans hos barn samt hur man undersöker små ovilliga barn, vilka modifierats efter de tidigare erfarenheterna av föreläsande för ett delvis ej engelsktalande studentauditorium.

Reflektioner

Jag har för avsikt att skriva en sammanfattning på engelska över mina intryck av alla vistelser i Hanoi och motbesöken här.

Några praktiska saker vill jag ta upp här också:


Kulturerna är väsensskilda men om man anstränger sig att lyssna och inte kör på går det bra komma överens och begripa. De anstränger sig att göra detsamma och är ofta alltför imponerade av det västerländska. Det finns alla skäl att ha stor respekt för deras kultur som fungerar även när man är trångbodd och det är trängsel överallt.


Sättet att bemöta patienter är mycket olika: doktorns ord är lag och ifrågasätts inte. Dialog är inte vanlig med patienten, mer typ förhållningsorder. Toleransen för att patienten inte gör som man säger verkar dock stor.


Det tar tid med planering och allt är mycket toppstyrt, chefen måste ge samtycke även till småsaker. Ekonomi är viktigt då läkare har en lön som inte alls går att leva på. Alla jobbar extra delvis på arbetstid. Betalning förekommer för tjänster som skall vara gratis.Korrumption är mycket vanlig även om jag inte drabbats.


Kontakt i förväg underlättar för samarbete. Ett möte i förväg med någon som varit i Vietnam flera gånger är säkert meningsfullt.

Visitkort är hårdvaluta, det är prestigefyllt att ha många västerländska sådana. När du får visitkort skriv på vem det är ur din synpunkt och hur de kommer in i ditt sammanhang. Det är otroligt svårt att hålla isär vietnameser med hjälp av namnet eftersom många heter samma sak eller nästan samma sak och alla har minst tre namn som som regel är enstaviga. Man kan inte se könet på namnet.

 

Undervisning

Att missionera för interprofessionell utbildning i en sjukvårdskultur som är mycket hierarkisk och med stora klyftor mellan läkare och sjuksköterskor är som en dans på slak lina. EM diskuterade med framgång teoretiska grunderna för IPE och våra och andras erfarenheter hittills. 

 Det som gick hem bäst för min del var när jag skildrarde  kliniska situationer där rappt samarbete är av nöden för framgång. Både EM och jag kände oss dock välkomna med våra nya tankar och intresset var större och mer öppet än vi hade väntat oss. Även studenterna var med på noterna ffa. vid åskådningsexemplen. 

Vi besökte även ett regionsjukhus i landsorten Uong Bi och även där mottogs IPE mycket positivt. Sammanfattningsvis tyckte EM och jag att denna första presentation av IPE på NHP avlöpt oväntat väl. Det har även rsulterat i ett kortfattat skriftligt förslag till prof An och medarbetare hur de kan starta upp arbete med IPE för studenterna.

Mina övriga föreläsningar gick bra tack vare utmärkt tolkning ffa av Dr Ha som nu har stor erfarenhet av samundervisning med mig. Även de kliniska seminarierna fungerade väl liksom den begränsade praktiska undervisningen på avdelningarna. 

Studenterna är ovana vid en avspänd kollegial ton under föreläsningar och seminarier och på ronder. De är vidare inte vana vid att man försöker anknyta kliniska problem till preklinisk kunskap och att genom sådana resonemang komma fram till vad som förmodligen är det vettigaste att göra. Jag diskuterade vidare kring patientsäkerhetsfrågor vilket tycktes vara en nyhet för dem: "doktorer gör aldrig fel, det får man inte" var deras attityd.

Som vid tidigare lärarperioder hade vi även diskussioner inom lärargruppen om möjliga förbättringar av undervisningen i den svåra undervisningssituation de har. Ambitionerna är höga och de arbetar hårt men det stora antalet studenter och i någon mån gamla traditioner försvårar arbetet.

Undervisningstimmar

Planeringstiden innan avresan uppgick till c:a 20-25 timmar trots min erfarenhet sedan tidigare.


Undervisningstiden i Hanoi inklusive lärardiskussioner uppgick till 30 tim per vecka. Restid till och från sjukhusen är då inte inräknad. Föreläsningar och seminarier med förberedelse är c:a 30% av denna tid. En del av tiden är social tid med informellt prat med studenter och lärare. Detta är nog det som givit mig mest.