Jag skulle gärna jobba i Italien i framtiden och för mig har därför siktet sedan dag ett på KI varit inställt på utbytesstudier någonstans i Italien. Läkarprogrammet erbjuder endast utbyte med Careggi-sjukhuset i Florens så jag slapp välja stad och inser i skrivandets stund vilken himla tur att det blev Florens! Jag tyckte att KI gjorde ett mycket bra jobb att informera inför utbytesstudierna, framförallt efter det att ansökan gått igenom och jag blivit antagen till Università degli Studi di Firenze.

Det som tog tid innan avresa var att sätta ihop ett learning agreement - det är svårt att få ett grepp om nästkommande termin på KI innan man läst den och ännu svårare att förstå vad man egentligen måste byta ut och vad man kan lämna därhän (PU kan man t ex strunta i (det kommer ingen att säga, men så funkar det)). Det mesta kring mitt learning agreement upplevde jag som någon form av Kafka-värld där godtycke avgjorde vad som kunde eller inte kunde bytas ut. Jag läste sjunde terminen i Florens och det hela kokade ner till att hitta terminsschemat över de veckovisa kirurgiplaceringarna i Sverige och byta ut dem, vecka för vecka, mot något som lät snarlikt i Italien. På vissa punkter blir det omöjligt att hitta en motsvarighet och då gäller det att kursledningen i Sverige är flexibel och förstående, annars får man vara diplomatisk och själv ligga på tills de ger med sig. I allt arbete med learning agreement är det dessutom värt att ha i bakhuvudet att de i de flesta fall, när det visar sig att realiteten existerar, ändå görs om på plats.

Jag anlände till Florens ca en vecka innan kursstart. Det var lagom för att hinna få ordning på lägenheten vi hyrde, hitta på och till campus, skaffa kontantkort till mobilen, gymkort, bredband etc etc. Mest akut i början är att skaffa en ”codice fiscale”, vilket motsvarar en form av personnummer light och behövs för det mesta man behöver göra i administrativ väg. Jag kan starkt rekommendera att skaffa det redan första dagen, då det annars blir en flaskhals för att t ex skriva hyreskontrakt och skaffa gymkort.

Jag kan varmt rekommendera att skaffa en cykel. Buss tar vanligtvis lång tid att åka och är ej tillförlitligt på grund av återkommande problem med trafikstockningar, strejker och liknande. Det tar ett par veckor att hitta bästa vägen till sjukhuset, men när man väl gjort det är cykel sannolikt det mest effektiva sättet att ta sig omkring i Florens. Det kan låta konstigt, men det tar lååång tid att hitta en bra cykelväg: ca 90% av gatorna i Florens är enkelriktade, säkert lika stor andel är kullerstensbelagd och det tar ett tag att minnas vart och vilken kullersten som går att cykla på; turisthorderna får man ta in i kalkylen för vid vissa tidpunkter på dagen kan man inte ta sig fram snabbare än turisterna på vissa gator.

Vidare vill jag på förekommen anledning skriva ett stycke angående cykelstölder i Florens. Det stjäls enormt mycket cyklar och cykelattiraljer som korgar, hjul och sadlar! För att få ha kvar cykeln i sin helhet är det tyvärr så att man får köpa lås till både sadel, cykelkorg, båda hjulen, samt parkera cykeln på ett inte alltför folktomt ställe och därtill låsa fast den i ej lösgörbara stolpar eller liknande. Jag blev i kronologisk ordning av med en cykelkorg, ett cykelhjul, en cykel, två cykelhjul och en sadel, trots att jag efter varje stöld låste fast cykeln på ett bättre ställe och skaffade fler och fler lås. Detta är baksidan med Florens och har man väl kommit över sorgen efter sin cykel trivs man finfint!:)

Vad gäller språk var det en av nycklarna till en lyckad vistelse i Italien för mig. Jag såg fler sidor av det mesta ju bättre jag blev på italienska och jag kan själv se hur mycket som blev fel i början när min italienska inte räckte till. Det finns mycket språkkurser i Italien och jag tror att det är välinvesterad tid att gå en förberedande kurs innan ankomst, om man inte känner sig bekväm med att prata italienska. Det är svårt att lära sig med samma hastighet i Sverige och florensdialekten är (väl) näst intill omöjlig att plocka upp per distans. Universitetet erbjuder en kurs när terminen startat - den är mycket bra men kommer lite för sent i tiden. Under mina kliniska rotationer upplevde jag att min egen aktivitetsgrad korrelerade med min språknivå: i början förstod jag knappt vad läkare eller patienter sa och fick mest se på; i slutet, när jag kunde kommunicera med patienterna utan alltför stor ansträngning, var både min delaktighet och aktivitetsnivå mycket större. Man ska ha i åtanke att det är mycket studenter på sjukhuset och då läkarna i Italien inte har någon extra tid avsatt för handledning krävs det större engagemang från eget håll för att en placering ska ge något. Man får ta för sig helt enkelt. Det finns dessutom ingen tradition att läkarstudenter ska göra något mer än att se på, vilket försvårar det mesta för den som vill ha eget ansvar, delaktighet och mer aktivt lärande.

Även livet på campus karakteriseras av att man får driva själv - det finns ingen fadderorganisation och hur allt går till får man allt som oftast lista ut med på egen hand. Erasmuskontoret på campus hjälper till med mycket och är tillmötesgående när man behöver hjälp, men man får själv vara aktiv i att jaga fram kursscheman och dylik info. Det kan bli ett ganska stort hopp från KI, varifrån man kommer välcurlad med multiredundant administrativ info i pingpongs alla nivåer. Fördelen med det italienska systemet är dock att man blir mer självgående när man kommer tillbaka och inte heller förväntar sig att allt ska vara serverat. 

Italien är uppskattningsvis 25% billigare än Sverige att leva i. Om man vill kan man dessutom hålla kostnaderna nere genom att äta oerhört billigt i de subventionerade studentmatsalarna. Den stora kostnaden är bostad och är man ute i god tid med bostadsletandet och har tid att leta fram en bostad med rimlig hyra, är det nog den största besparingen man kan göra. Inför resan behöver man vaccinera sig mot rubella och hepatit B (om jag kommer ihåg rätt); det går på ett par hundra kronor vardera, men jag vill minnas att KI stod för kostnaden.

Jag bodde i en lägenhet i centrum med en hyra på 1100 euro. I ”centro storico“, dvs innanför de stadsmurar som en gång omgav Florens, är prisläget högt - nästan i nivå med Stockholms innerstad. Så fort man kommer utanför centrum är det mycket prisvärt att bo och det är inga större bekymmer att hitta boende på lagom avstånd från sjukhuset. På alla lägenheter tillkommer månadsavgifter på ett par hundra kronor för gas och vatten. Det är vanligt att man får lägga ett par månaders hyra i deposition i början, varför det kan vara bra att kolla upp bankomat-limiter etc en tid i förväg.

Boendestandarden är som regel något lägre i Italien än i Sverige och det kan vara rätt spartanskt möblerat om man hyr möblerat. Köksutrustningen är ofta minimal så plocka med en vass kniv om du gillar att laga mat.

Under min första vecka av kliniska rotationer inflikade min handledare något som jag skulle säga karakteriserar den italienska läkarutbildningens tankesätt: ”att vara en bra läkare handlar om att resonera och förstå orsaks - verkansamband, inte om att lära sig fakta utantill”. Detta kom att spegla alla mina kommande placeringar, vilka praktiskt inte var lika utmanande som de på KI, men teoretiskt långt mer utmanande än vad jag upplevt på hemma. Dagligen blev vi ställda mot väggen av handledare som, mer eller mindre barskt, frågade och bad oss redogöra för våra kunskaper på området. Svaret förväntades aldrig vara på formen upprapning av utantillkunskaper, utan kunskaperna skulle alltid sättas i ett sammanhang med utgångspunkt i varför och hur. Detta ledde till att jag fick mer djupgående kunskaper under min termin i Florens än vad jag hittills fått på KI, där jag mest har upplevt studierna som lösryckt glospluggande utan vare sig sammanhang, struktur eller logik. Mycket av det jag lärt mig på KI fick dessutom plötsligt en logisk bakgrund.

Sättet man bedriver studier på i Italien är mer analytiskt och strukturerat än i Sverige och antagligen får man därför ut mer av preklin-studier i Italien än kliniska rotationer på sjukhus. De kliniska terminerna är mindre praktiskt inriktade än i Sverige; fokus ligger hela tiden på att förstå och resonera. Man kan ha olika åsikter om vad som är bäst - min uppfattning är att italienska läkare och läkarstudenter är långt mer skickliga än sina svenska motsvarigheter. De har alltid ett strukturerat och logiskt tillvägagångsättet och följer inte bara inpluggade vårdalgoritmer, vilket jag anser att vi tenderar att göra i för stor utsträckning i Sverige.

När man går kliniska rotationer är det bra att veta hur den generella strukturen ser ut på sjukhusen i Italien. Det finns «ambulatorio», vilket är motsvarigheten till öppen mottagning, «reparto», vilket är en avdelning, «degenza» är en avdelning med inneliggande patienter och «la sala» är det mest använda ordet för operationssal. Vanligtvis finns möjlighet att sätta ihop sin egen mix när man går kliniska rotationer; erbjuds inte den möjligheten lönar det sig oftast att fråga (annars är risken stor att man fastnar på operationssalarna på heltid).

Mitt bästa tips är att ta vara på chansen att lära dig språket - den kommer antagligen inte tillbaka. När man väl har fått grepp om florensdialekten blir det en ketchupeffekt så det gäller att tänka på det när det känns obegripligt i början. Kulturmässigt är det rätt stor kulturskillnad mellan Italien och Sverige, även på universitetet och sjukhuset. Italienare kommer aldrig i tid och mycket improviseras istället för att planeras. Det försvårar tillvaron en hel del, men gör också livet lite mer spännande.

Jag upplevde italienare som mycket rättframma och öppna, de talar om när något är fel och är inte rädda för att påpeka saker eller hamna i konflikt. Detta gäller inte bara kollegor emellan, utan även t ex läkare-patient-relationen. Man är mycket transparent inför patienten och diskuterar vården på ett mer jämbördigt sätt med patienten än i Sverige, där vården ibland tenderar att likna någon form av förmynderi. Detta leder också till fler diskussioner och tvistefrågor, men är i slutänden antagligen bättre för både läkaren och patienten, då läkaren hela tiden måste motivera sina vårdval inför patienten, som på så sätt får en större chans att påverka och informera sig om sitt tillstånd och vårdförlopp. 

Det finns många föreningar på universitetet och har man tid och lust kan man engagera sig i dessa. Italien är också en stor idrottsnation och det finns mängder av idrottsföreningar för den som gillar sport. De flesta gym och idrottsföreningar kräver ett läkarintyg, som man kan få utfärdat på vårdcentral för ca 50 euro. Toskana har ypperliga förutsättningar för cykelträning och det är ett av de bästa sätten att ta sig ut ur stadsmyllret och få se de oerhört vackra toskanska omgivningarna. Löpträning är mindre tillgängligt om man inte vill springa varvlopp i parker eller på landsväg.

Jag tyckte det var svårt att få kontakt med italienska studenter; gissningsvis beror på att man som utbytesstudent kategoriseras som ”turist“, vilka de flesta Florensbor, om jag förstått det rätt, håller sig på avstånd från.

Kulturlivet i Florens är ett kapitel för sig och efter ett halvår i Florens känns det fortfarande som om jag lever i en saga - det finns något outtömligt över staden och dess konst, kultur och historia.  

Det viktigaste jag tar med mig från utbytesstudier som läkarstudent i Italien är italienarnas analytiska och strukturerade förhållning till medicinstudier och läkaryrket. Jag har fått upp ögonen för något jag tappat under terminernas gång på KI: att hela tiden resonera logiskt kring teorin som man som läkare praktiserar dagligen. Det har på KI blivit näst intill ryggmärgsinlärt att följa diverse flödesscheman och vårdalgoritmer i de flesta situationer - detta tillvägagångsätt genomsyrar både den praktiska och teoretiska undervisningen på KI. Det finns med säkerhet tillfällen då flödesalgoritmer fyller sitt syfte, men jag har alltför ofta upplevt att det analytiska förhållningssättet saknats och vårdförlopp istället följer någon form av rullandebandprincip med färdigpaketerade lösningar för en tilltänkt standardpatient. Med italienska läkare som förebild hoppas jag bli en något mer analytisk läkare.