Det franska systemet skiljer sig från det svenska i flera avseenden. I början så finns det en hel del byråkratiska sysslor för utbytesstudenterna där man måste springa runt mellan olika enheter för att diverse papper/intyg ska hämtas, lämnas, fås ifyllda och som ska lämnas in i början vid registrering. Det finns en introduktionsvecka som syftar till denna process och det är viktigt att inte försumma denna.
Upplägget på utbildningen är att man under förmiddagen är på kliniken och under eftermiddagen så (och upp till en själv) kan man gå på föreläsningar, självstudier eller spendera egentligen spendera tiden som man vill. Föreläsningarna är ordnade i olika "Block" vilket innebär att de inte alls behöver stämma överens med ens nuvarande kliniska placering. Det innebär också att ett block även kan innehålla föreläsningar inom områden som inte är relevanta för den kursen man själv läser. Då gäller det att man noggrant går igenom schemat och förslagsvis går på det som är relevant för ens egna kurs. Föreläsningarna hålls på franska och är inte obligatoriska.
Allting är på franska och de håller gärna även ett snabbt samtalstempo vilket kan göra det svårt för den som inte har någon bakgrund inom franska. Talar du inte franska så finns det en risk för att kommunikationen blir minimal (vilket kan bli tråkigt ffa på praktiken) samt att det kan vara svårt att ta till sig kunskap, men oftast så går det ändå bra om man har lite tålamod. Jag rekommenderar starkt att man bör ha förberett franskan för att få ut maximalt av utbytet rent kunskapsmässigt. Vissa handledare som kan engelska kan ibland komma att översätta men räkna ej med detta.
På avdelningen så är relationerna med externerna (och ibland även internerna) oftast informell vilket innebär att det går bra att tala "informellt", och för överläkarna är det formellt och då bör man anpassat talet. Detta är en viktig skillnad jämfört med Sverige där vi ofta kan säga "Du" eller tilltala folk med deras namn. I Frankrike bör man istället vara formell med personal, främlingar o.s.v. I praktiken så innebär detta att man kan "dua" externerna och tilltala de vid namn, medan specialisterna tilltalas med "Ni". För ST-läkare så får man själv känna av, eller fråga.
Kvaliteten av ens placering blir bättre ju mer man förstår och även visar engagemang, annars finns det en viss risk att man intar en passiv roll (som i sin tur också fungerar) men där får man styra upp efter magkänsla och förmåga. Det är obligatorisk närvaro som gäller på rotationerna och det är viktigt att man kommer i tid. Det innebär att man ofta börjar mellan 7.30 till 9 och slutar runt klockan 12. Föreläsningar börjar ofta klockan 1 och däremellan så har man lunch. Sjukhuset har en restaurang för personal och studenter där man kan välja mellan flera olika rätter. Förrätt, huvudrätt och efterrätt går på totalt ca 4-6 euro beroende på vad man väljer. Föreläsningarna är som sagt inte obligatoriska så resten av dagen kan man anpassa så att det passar en själv.
En annan viktig aspekt som skiljer KI:s upplägg från UJF är att man har långplaceringar på samma ställe, hellre än korta placeringar på flera ställen. Det innebär att du sannolikt får spendera hela din placering inom t.ex. Neuro på samma avdelning under samtliga veckor, medan KI:s system bygger på att man roterar mellan mottagning, avdelning för att få se så mycket av olika saker som möjligt. För mig kändes det något repetitivt och man fick inte riktigt se hela spektrumet av sjukdomar som finns inom de sjukdomskategorierna som ingår i kursen.