Allmänt så är
det mitt intryck så att hierarkin mer tydlig på Amerikanska sjukhus i
jämförelse med Svenska, där Amerikanska attendings (och i vissa fall även
residents) tilltalas med Dr ”efternamn” och deras ord är lag. Dessutom är
klimatet hårdare än i svenska sammanhang, med mycket frispråkig kritik om
attendings eller residents inte är nöjd med din insats. Då man som medicine
student/intern är längs ner på hackordningen förväntas man ta all kritik med
ett ” tack, Dr ”efternamn”. Det är även brukligt att tacka efter operationen
att man fått delta, och att ge en liten kort kommentar om hur lärorikt och
intressant det hela varit brukar glädja även den mest irriterade attending
eller resident. Man bör komma ihåg att det är residents som gör det mesta
praktiska, och därmed ökar ens chanser att få praktiska erfarenheter om man
uppträder korrekt och visar intresse. Under mina kurser var det mycket olika vad olika residents tillät mig göra praktiskt på operationssalen, så mitt råd är att kanske inte hoppas på alltför mycket "skalpelltid" utan istället glädjas åt de tillfällen till stygn, skruvar och spikar som man får.
Så några korta
tips om hur man överlever kirurgiplacering på UCLA:
På
kirurgikurserna behöver man ofta vara tidigt på sjukhuset eftersom de flesta
operationer börjar kring kl.07:30, och patienten kommer in på operationssalen
kanske 30 minuter innan dess. Det kan vara bra att vara på salen en tid innan
patienten dyker upp för att lära sig hur man sätter upp salen och förbereder
allt. Dessutom bör man läsa på patienten innan operationen så man är förbered
på vad attendings och residents kommer att prata om. Man kan även förvänta sig
att dagarna blir långa då exempelvis trauma operationer kan ta mycket lång tid.
Om man vill, och om residents är medgörliga, så får man även gå kvällar och
nätter på vissa kurser. Då är det bra att känna till att i ”Physicians lounge”
vid operationsavdelningen på UCLA Ronald Reagan finns det kaffe, te, varm
choklad och kex för de där tidiga morgnarna eller sena nätterna när man bara
måste ha ett snabbt energitillskott. Här finns även datorer så man kan läsa på
om patienterna. Kafeterian på UCLA Ronald Reagan öppnar kl.06:30 så om man skyndar
sig hinner man med en snabb frukost efter ronden och före operationsstart. Det
finns även en Starbucks där så att man som svensk kan få sig en kopp hyfsat
kaffe innan dagen börjar.
Vad det
gäller UCLA Harbor så börjar man kring kl.05 om morgonen, men på den positiva
sidan finns att vissa kurser tillhandahåller gratis mat via ens sjukhus-iDkort/Harbor
Badge. Med detta kort kan man äta i ”Doctors Lounge”, som serverar frukost,
lunch och middag. När dagarna är långa och morgnarna så tidiga underlättar det tillvaron
enormt när man slipper tänka på mathållningen. På Harbor har ortopederna ett
eget rum på våning 4 där det finns bord, stolar, datorer och en soffa. Här
hålls även alla möten och seminarier, så försök att få nyckel till detta rum så
blir det lättare att läsa på patienter och att hitta ett lugnt hörn att vila
lite i under långa dagar.
Mer specifik
information om de olika kurserna som jag gick följer nedan:
Ortopedisk
Kirurgi Trauma OS-OS350.02 (UCLA, Ronald Reagan)
En kurs med
fokus på Ortopediska trauman. Under denna kurs var jag en i ett team av flera
olika residents (motsvarande svenska ST-läkare). Vi roterade mellan olika
attendings, där attendings är ungefär samma sak som svenska överläkare. De 2 attendings
som jag kom i kontakt med under denna kurs var mycket trevliga och framförallt
skickliga kirurger med massor av erfarenheter att dela med sig av. De residents
som ingick i teamet var av olika årgång, med en R5 (resident year 5) som vad
”chief” resident. Jag var med på kl.06:30 ronderna på morgonen, därefter var det
ibland trauma konferens med genomgång av tidigare fall som opererats under
veckan som varit, efter detta så var det sedan oftast operationer resten av
dagen samt olika konsultationer. Cirka 1 gång per vecka hade attendings
clinics, vilket är som svensk mottagning, där jag fick träffa patienter och
delta i undersökningar och planering inför operationer eller postoperativ
rehabilitering. På mottagningsdagarna förväntas man här vara ordentligt klädd, det vill säga vit rock samt kostym-slips för herrar och liknande för damer.
Dessutom fick
jag delta i residents frakturfixeringsträning, där vi övade på att använda
olika instrument, skruvar och plattor för intern fixering samt att sätta extern
fixering. På det hela taget var denna kurs mycket väl planerad och jag kände
mig som en i teamet. Detta var mycket tack vare att de residents som ingick i
teamet ansträngde sig för att låta mig vara med och lära från så mycket av
deras verksamhet som möjligt. Dessutom var jag ensam student på denna kurs,
något som alltid är en fördel när det kommer till att få göra praktiska moment.
Schemat på
denna kurs var relativt krävande, men helgerna var oftast lediga. Journalsystemet
på UCLA Ronald Reagan är komplicerat men kraftfullt, så när man väl har
förstått det så klarar man ganska snabbt av att få överblick över patienterna
inför ronder och operationer.
Ortopedisk
Kirurgi Sports Medicin OS-OS350.01 (UCLA, Santa Monica)
Denna kurs
skulle enligt beskrivningen behandla idrottsskador och som svensk tänker man ju
då att det skall handla om idrottare och deras skador. Därmed var det en liten
besvikelse att inse att Sports Med på UCLA tar hand om sådant som ortopeder och
allmänmedicinare/vårdcentraler har hand om i Sverige, det vill säga höft-, axel-,
armbåge-, knä- smärta hos patienter ålder 40-100 år. Mycket av behandlingen var
rehabilitering (PT) och kortisoninjektioner, men även rent operativa ingrepp
såsom meniscotomy och debriement av axelleder och knäleder. Under denna kurs
var det mycket fokus på arthroskopiska ingrepp så är man intresserad av sådant
kan jag rekommendera att gå denna kurs. Är du artrosintresserad så är detta
definitivt också kursen för dig – majoriteten av patienterna hade artros i en
eller flera leder.
Tyvärr var
residents på denna kurs inte lika bra på att informera, så jag
fick lägga mycket energi på att ta reda på vart jag skulle gå, när jag skulle
vara där, vem jag skulle gå med och vad jag kunde få göra. Men som sagt mycket
av hur dessa kurser fungerar bygger på hur engagerade den specifika chief
resident är, och det är ju omöjligt att veta i förväg när man söker kursen. Det
var också lite många attendings, cirka 6 stycken, något som gjorde det svårt
att få bra kontakt med de olika attendings och lära sig hur de gjorde och
tänkte kring sina operationer. Dessutom använde kursen sig av 4 olika
operationsavdelningar i 4 olika byggnader vid 2 olika sjukhus så det var mycket
springande/körande mellan de olika ställena. Vi var 3-5 studenter på denna kurs
vilket givetvis också gjorde att man som enskild student fick dela på de
praktiska undervisningstillfällen som fanns. Med detta sagt vill jag ändå betona att på det hela taget var både residents och attendings intresserade av att undervisa och att låta en delta i största möjliga mån i praktiska moment.
Under denna
kurs deltog jag även några tillfällen i seminarier där residents och en
fellow eller attending granskade MR bilder och vanliga röntgenbilder för de
allra vanligaste sökorsakerna på Sports Med kliniken och diskuterar kring
dessa. Dessa sessioner var mycket intressanta och lärorika. Dessutom var det
ungefär 1 gång i veckan idrottsmedicinsk mottagning på studenthälsan där
studenter med idrottsskador kunde söka läkare. Så där fick jag en möjlighet att
träffa yngre idrottande patienter, till skillnad mot de äldre patienterna som
dominerade de vanliga mottagningarna. UCLA Santa Monica har samma journalsystem
som UCLA Ronald Reagan så detta var inget problem under kursen. Studentmottagningen använder sig fortfarande
av pappersjournaler som scannas in i ett datasystem, så detta var ännu en ny
erfarenhet under denna kurs. Förhoppningsvis skrotas detta gammalmodiga system
inom snar framtid.
Ortopedisk
Kirurgi allmän OS-OS350.03 (Harbor)
Som jag nämnt
tidigare så ligger UCLA Harbor i en lite mindre priviligierad del av LA, något
som märks inte bara på byggnaden och patienterna men även på läkarna som jobbar
där. Miljön är lite mindre hierarkisk och kanske lite mer avslappnad.
Attendings är relativt lätt-tillgängliga och väldigt ofta närvarande för att ge
lunchseminarier. Patientgrupper består till stor del av spansktalande
individer, så talar man spanska så har man en stor fördel här då det är
mottagningar i stort sett varje dag och man har möjlighet att få se ett stort
antal patienter med olika ortopediska besvär. Under denna kurs var det mycket
fritt att välja vilken inriktning man ville ha på sin inlärning. Den
ortopediska delen omfattade team inom spine, fractures, foot & ankle,
Pedriatics, amputee, trauma och joints. Så har man ett specialintresse inom
ortopedi så finns det här möjlighet att tillbringa 3 veckor inom just det
specifika området. Själv ville jag komma i kontakt med så mycket olika saker
som möjligt så jag försökte att vara överallt under kurstiden. På detta sjukhus
görs även mycket forskning och flera av operationerna gjordes inom olika
forskningsprojekt, exempelvis så assisterade jag på 2 operationer inom ett
projekt med studier av allograft-användning vid större trauman (oftast
skottskador) där patientens eget ben har blivit förstört. Utöver de praktiska
momenten var det under denna kurs lunchseminarier nästan varje dag (med gratis
lunch) samt 1 gång per vecka ”kadaver”-laboration där det var träning av vissa
moment såsom exempelvis kompartment-release vid kompartment syndrom. På det
hela taget erbjöd denna kurs en bra blandning av praktiska och teoretiska
inlärningstillfällen, och jag rekommenderar den särskilt om man är intresserad
av forskning inom ortopedi.