Ända sedan termin 1 har jag varit engagerad med internationella studenter på Läkarprogrammet, och jag började som fadder i Global Friends. Tanken på att själv åka på ett utbyte var självklart för mig, jag som har varit fortsatt engagerad i alla år fram tills dess att jag åkte! Just att det blev UCLA som förstahandsval föll på plats under studietiden, en kombination av UCLA:s kursutbud (som matchade det jag verkligen ville fördjupa mig i), UCLA:s toppranking i USA (ett av de bästa läkarprogrammen enligt amerikanska rakningar) och nyfikenhet på att bo och leva på USA:s västkust vilket var nytt för mig men även trygghet av att jag har släktingar som bor vid USA:s östkust.

När jag såg att jag hade fått utbyte på UCLA var jag överlycklig! Första steget var att tacka ja till utbytet. Därefter hörde jag mig för med de från tidigare år som hade åkt och även med de som skulle åka samtidigt som jag, för att försöka koordinera lite och bolla tankar och funderingar och inte glömma något. Efter antagning får man information från KI om vad som behöver förberedas inför och under utbytet och det är väldigt bra och viktig information.

Just inför detta läsår hade UCLA gjort om sitt utbytesprogram och minskat på antal partneruniversitet. Jag mejlade vår koordinator på KI som hörde med UCLA att ja, KI var prioriterad och att vi skulle få åka på utbyte! Därefter gick jag in på UCLA:s hemsida och registrerade mig under International Visiting Students (öppnade 15 April). Efter det var det en lååång väntan på att få OK från UCLA och först i mitten av juni fick jag besked från UCLA att jag fick söka till deras kurser!

Nytt jämfört med tidigare reserapporter är att ”application packet” som man får av UCLA:s internationella koordinator kommer per e-post istället för brevledes. Dessutom kan man numera endast söka för 3 kurser á 3 veckor var, totalt 9 veckor. Tidigare års studenter från KI har fått undantag och kunnat läsa 4 kurser, men detta gäller alltså inte längre.

På UCLA:s hemsida fanns det en kurskatalog till alla electives med veckor som erbjöds vilket man matchar upp med Academic Calendar of Weeks. Där fanns även kurssekreterares kontaktuppgifter och det gick jättebra att mejla dem för att få svar på om det fanns plats på den kurs man ville läsa de veckorna eller inte. Fanns det plats var det bara att skicka in ansökan. Efter att kursen har fått in din ansökan så måste deras Dean godkänna den och därefter skickas den till den internationella koordinatorn som processar det vidare.

I överlag var det lätt att få kontakt med kurserna, de flesta svarade relativt snabbt även under sommarmånaderna (då USA inte har semester på samma sätt som vi i Sverige). Det tog ca 1-2v för papperen att komma fram, och jag mejlade även för att få bekräftelse på att de hade gjort det. Sedan kan de ligga i väntan på Deans godkännande. Då allt detta tar så pass mycket tid är det lika bra att få ihop papperen och söka kurserna så snart det går. För min del så låg papperen på Deans office och därefter internationella koordinatorns skrivbord rätt länge och formell antagningsbesked fick jag per mejl i slutet av december.

Jag valde att läsa 2 kurser på Harbor och där krävs det ytterligare papper, vilket kurssekreteraren bad mig att vänta med att skicka in tills jag hade blivit godkänd hos UCLA centralt.

På sin ansökan kan man fylla i förstahandsval och andrahandsval. Jag fick alla mina förstahandsval, men fick höra efteråt att har man inte fyllt i fler och ens val är upptagna måste man skicka ansökan igen. Varje ansökan kostade 150 USD (speciallänk fås av UCLA) istället för de vanliga 450 USD som det kostar för ”externs” att söka UCLA:s valbara kurser.

Av KI behöver man följande: LADOK-utdrag, signatur och stämpel på själva ansökningsformuläret, intyg letter of good standing, intyg på försäkring och för att slippa skriva TOEFL kunde fick vi även ytterligare intyg in English proficiency av KI. Ytterligare fick man göra UCLA:s utbildning online om HIIPA och skriva ut certifikat att skicka med.

Hälsointyget var det mest tidskrävande. Jag hade tur som hade snälla överläkare under mitt sommarvikariat som fixade så att jag fick det jag behövde till minimal kostnad (vanlig patientavgift istället för Cityakutens hutlösa priser, å andra sidan verkar Cityakuten enligt andra studenter fixa allt ganska snabbt). Det som behövdes var flera antikroppstitrar, en PPD, lungröntgen då PPD var positiv pga jag har BCG-vaccinerats som barn och en tetanusbooster. Det tog ett par veckor att få svaren på alla undersökningar. En läkare ska sedan skriva under UCLA:s hälsointyg med alla provsvar m.m. innan man skickar in det. Går man på Harbor eller andra county-sjukhus så krävs det ett separat formulär, E2, som ska vara inne 2 månader innan utbytet startar. För detta fick jag leta någon som kunde influensavaccinera mig i december efter formell antagning och det var bökigt att hitta någon som kunde göra det under mellandagarna men det löste sig till slut.

Angående visum hörde jag med de som hade åkt ut senast och då på ESTA, Visa Waiver Program utan några problem. Enligt informationen från UCLA så ska man söka ett B1-visum. Eftersom det dröjde väldigt länge med formell antagning och och inte fanns så mycket tid att söka visum valde jag att åka på ESTA, då jag skulle åter till USA efter examen för att fira en av mina släktingar och ESTA gäller i 2 år och man kan resa in på det flera gånger.

I januari dök det upp fler formulär att fylla i på Harbor, utöver E2 så skulle man fylla i ett formulär för deras HR (där jag fick använda min privata mejl eftersom den inte godtog KI-adressen), en ”Live Scan” (man får mejla ansvarige för denna i förväg om man inte kommer dit innan och gör det), och något papper till.

För att underlätta möjligheten att köra bil i LA så skaffade jag också Internationellt körkort via Motormännens Riksförbund, och tog passfoto inför detta. Bra att ha ett foto mot vit bakgrund för att skicka in till UCLA för att göra studentkort. Och bra att spara de foton som blir över i fall extrafoton behövs på plats.

I februari körde jag fast i Harbors system med svagt positivt PPD + 1 negativ lungröntgen, tydligen krävde de 1 PPD till så jag fick boka in ett tillfälle på VaccinDirekt (vilket skötte det hela mycket snabbt och smidigt) och skicka till Harbors HR. Som tur var gick det bra att scanna in och mejla till kurssekreteraren och när jag mejlade för att kontrollera att det hade kommit fram en vecka innan kursstart var allt registrerad!

I mars avslutades förberedelserna med en intensiv pluggperiod, två dagars examination på IST (Integrerad sluttentamen), packning på kvällen och flyg på kl 10 morgonen därefter. Numera flyger SAS direkt till och från LA så det var skönt att kunna åka direktflyg! Även om det tog 12 timmar…

Från flygplatsen LAX finns det många alternativ att ta sig dit man behöver. Jag tog SuperShuttle som kör ut till olika hotell och välbesökta platser i LA för ca 20 dollar. Man kan boka i förväg på internet vilket jag inte gjorde och detta resulterade i att jag fick vänta ett tag på att det dök upp tillräckligt många som skulle åt mitt håll innan vi åkte iväg. Då jag skulle bo med en av mina goda vänner som är amerikan så möttes jag upp nära där vi skulle bo och fick skjuts resten av vägen.

UCLA har specifika veckor då kurser börjar och begränsning till när utbytesstudenter får läsa. Detta innebar att kursstart var samma vecka som IST på VT16 då IST hade lagt sina dagar på måndag och tisdag (jämfört med tidigare terminer då de har legat på onsdag/torsdag/fredag veckan innan motsvarade utbyte). Initialt kontaktade jag KI i god tid när detta uppstod men det gick inte att flytta på IST enligt ansvarig. Jag mejlade då kurssekreteraren för den första kursen vid UCLA i förväg och fick veta det gick bra att komma tre dagar efter kursstart. Jag erbjöd mig också att komma in extra när jag väl var på plats men det behövdes inte som tur var.

Då jag började på Harbor-UCLA så var första dagen i princip introduktion och eftersom jag inte hade möjlighet att vara på plats i förväg var det mycket som behövdes fixas. Bland annat hade inte det material för Live Scan jag skickade flera veckor i förväg gått igenom och godkänts i systemet så jag fick gå till HR och ta fingeravtryck där och skriva på samma papper igen, och vänta en dag innan de kunde processa dessa och få ut mitt sjukhus-ID / badge som är specifikt för Harbor. På eftermiddagen var det också 2 timmars introduktion till journalsystemet Orchid, vilket gav en hum om hur det fungerade. Dock så innehåller amerikanska journalsystem mycket mer än svenska och det bästa sättet är att jobba med det, och oftast gick det bra att be någon av läkarna visa hur man skulle göra. Scrubs finns i maskin och jag fick låna av ett set av läkarna i ett par dagar innan jag fick tillgång till maskinen och kunde hämta ut scrubs själv. På Harbor behövde man lämna 44 dollar i deposition för varje scrubs-set (topp och byxor), max 2 set. Denna återlämnas vid avslutad kurs och tar ett par veckor att få en check tillbaka. Detaljerad information fås via kurssekreterare, men det är en bra idé att ta med sig 88 USD i kontanter eller ha det på sitt kort när man kommer dit.

Inför kursstarten på mitt andra sjukhus, Ronald Reagan, så fick jag genomgå en ca 6 timmar lång onlineutbildning i journalsystemet Epic, vilket kan göras på distans. Eftersom jag redan var på plats i LA så gjorde jag det på min fritid ett par veckor innan kursstart och för andra studenter har det gått bra att göra den från Sverige. Denna utbildning består av 5 moduler som är interaktiva, så se till att uppkopplingen funkar och att varje modul fullföljs i helhet innan man loggar ut för annars sparas det inte (vilket hände mig ett par gånger och det var rätt frustrerande).

Som sjukhus-ID användes UCLA:s studentkort BruinCard, där man skickar ansökan i förväg till UCLA:s internationella studentkoordinator i samband med utbytesansökan. Denne lyckades ordna så att kurssekreteraren på min kurs på Ronald Reagan kunde ge mig kortet direkt när jag började på måndagen vilket var väldigt smidigt, tidigare utbytesstudenter har berättat att de var tvungna att gå till ett särskilt kontor för att hämta upp det (dvs. mer krångel än jag behövde gå igenom).

Det fanns inga fadderorganisationer för omhändertagande av utbytesstudenter för oss på kliniska rotationer på läkarprogrammet som ligger på graduate level (fortsättningsnivå efter 4 år av college), däremot verkade UCLA ha ett rätt bra utbyggd infrastruktur för internationella undergraduates (motsvarande de som gick på 4-årig college). Har man möjlighet att komma dit innan utbytet startar är detta en bra idé då det tar tid att komma igång med sakerna på sjukhusen (vilket tar någon dag eller tre att processa). I mitt fall gick det inte då jag ville fullgöra min slutexamination innan utbytet och det mesta löste sig ändå.

Inför utbytet finns det stipendier att söka och det finns en lista på KI:s hemsida. Dessutom fick jag en bra lista av studenthandläggaren på KI och bestämde mig för att söka så många som jag uppfyllde kriterierna för! Observera att flera stipendier har deadline i september och oktober, så för mig som sökte till utbyte på våren var det bra då handläggningstiden och tid för att få besked kan ta flera månader. Jag sökte följande stipendier: Anna Whitlocks minnesfond och Gustav Söderbergs stiftelse och fick bidrag från båda dessa vilket jag blev väldigt glad för då det var ett bra tillskott till kassan! Det finns även ett antal stipendier som har ansökningsomgång i januari och februari, och då kan man söka ytterligare medel. Tyvärr hann jag inte författa ansökan inför denna runda men är man ute med ansökan i god tid och lägger ner tid och energi på detta kan man säkert få ihop ännu mer stipendiepengar.

I början av vistelsen hade jag dollar i kontanter vilket är väldigt bra att ha, innan man skaffar konto och kort i USA. Det var relativt lätt att skaffa ett amerikanskt bankkonto vilket jag gjorde för att underlätta här. Jag valde banken Wells Fargo för det finns överallt i Kalifornien och jag hade hört att det hade varit lätt för andra utbytesstudenter att skaffa ett bankkonto. Det som krävs är att man gör en insättning, pass och annan form av ID (vilket var knepigt då jag blev bestulen på min plånbok 5 dagar innan avresa, men de godkände tydligen SLL:s e-tjänstekort som tur var). Det går bra att sätta in pengar på amerikanska kontot från t.ex. ett svenskt bankkonto, och var smidigt för mig som aktiverade utlandsbetalningar via min internetbank i förväg. När jag hade fått ett bankkonto på Wells Fargo, vilket tog cirka en kvart, så fick jag även ett tillfälligt debit card (kontokort) direkt i handen och kunde börja använda det direkt så det var väldigt smidigt!

Att leva i LA kostar en hel del, och framförallt är det boende som kostar. Andra utgifter tillkommer, såsom transport. I nuläget är det rätt dåligt med kommunal transport i LA, men de gör en stor satsning på att bygga ut tunnelbana till stora delar av staden så förhoppningsvis blir det bättre om några år. I princip så behöver man bil om man ska ta sig någonstans alls, och räkna med att det tar tid att bila genom LA, i synnerlighet under rusningstrafik. Eftersom jag bodde med en vän som har bil så fick jag skjuts för det mesta i utbyte att dela på bensinkostnaderna. Bensinen är mycket billigare i USA jämfört med Sverige och kostade ca 3-4 dollar/gallon (en gallon motsvarar ca 3,8 liter), beroende på var man tankar. LA är väldigt stort och jag rekommenderar verkligen att man använder en GPS om man kör bil, då det är 6-filiga vägar med väldigt specifika avfarter och tar man fel avfart kan det ta lång tid att komma tillbaka på rätt spår igen. Har man bil ska man definitivt räkna med kostnader för parkering. Det finns ofta gratis gatuparkering, men se till att kolla skyltningen då det likt Sverige är förbjudet en viss tid under en viss veckodag p.g.a. gatustädning. I närheten av sjukhus, turistområden m.m. finns det ofta parkeringshus och ibland ”valet parking”, där man lämnar över nycklarna och personalen kör iväg bilen för att parkera. Ronald Reagans ”valet parking” kostade 12 dollar per dag, och parkerar man där regelbundet (vilket jag inte gjorde) går det att köpa månadsparkeringstillstånd. Sträckan UCLA Westwood/Ronald Reagan - Santa Monica täcks av Big Blue Bus som kostar mindre än 1 dollar/resa med UCLA BruinCard. Har man tid och vill slippa leta efter parkeringsplatser är det ett av de bästa sätten att färdas just den sträckan. Annars är Uber stort i LA och användes frekvent av en av de andra utbytesstudenterna som tyckte att det fungerade bra.

Äta bör man, och beroende på vilken nivå man vill lägga det kan det kosta en del. Jag och min vän skaffade kort på en matvarukedja (Ralphs) och höll oss till det, då kortet ger bra rabatter. Maten är generellt billigare jämfört med Sverige och att laga en måltid själv kostar mycket mindre än att äta ute (ca 5 dollar/måltid jämfört med 10-20 dollar för en lunch/middag ute). Den mat som finns är också fantastiskt fräsch och god då mycket odlas i Kalifornien och är väldigt färskt (tänk medelhavsklimat i princip året runt kring LA!). Vill man äta ute finns det absolut fantastiskt många alternativ att välja mellan och det mesta är riktigt gott. Räkna med 15% tillägg i dricks om man äter ute på restaurang (ej snabbmatskedja). LA är en riktig storstad där allt är öppet länge och det finns mat från världens alla hörn. Går man på Harbor får man 8 måltider/vecka på sitt sjukhus-ID gratis vilket i princip räcker (men beror på vilken placering man går och hur ofta man är där), mitt emot sjukhuset finns en food court med flera bra alternativ såsom Fatburger och ett medelhavsinspirerat grillställe. och på Ronald Reagan gav de studentrabatt (en lunch i sjukhuscafeterian brukade kosta ca 10 USD).

Det finns många alternativ för boende i LA. För mig som bodde med en vän blev det billigare då vi kunde gå ihop och bo lite kollektivt. Alternativen som jämfördes i förväg var Airbnb och ”extended stay”-kedjor, där Airbnb till slut visade sig vara lite billigare och låg bättre till. Hyr man av en ”extended stay” kedja ingår det ett rum med ett litet kök och badrum och en parkeringsplats av de boende jag undersökte.

För att göra det enkelt så bokade jag via Airbnb, och där gäller det att granska annonserna och läsa omdömena noggrant. Svar från hyresvärd kom ganska snabbt och var beredd på snabba puckar när det gäller att boka och betala. Under de första 6 veckorna när jag var placerad på Harbor hyrde jag ett rum i ett hus i Torrance, ca 30 min gångväg eller 4 min med bil för att komma till sjukhuset. Torrance var ett OK område att bo i men man behöver bil för att ta sig runt och handla. När det var ljust ute kunde jag promenera till och från sjukhuset vilket var befriande från bilismen i LA, men var det mörkt ute så var åkte jag bil för att vara på den säkra sidan. Parkeringsplatserna till huset var redan upptagna så vi tog gatuparkering vilket funkade bra, men man var tvungen att flytta bilen under gatustäddagar. Det kostade ca 12000 kr för hela 6 veckor vilket var billigt relativt de mer välbärgade områdena. Det tog mindre än en halvtimme att åka till Redondo Beach med bil vilket också var ett plus. Hyresvärden ägde huset och ett par hus i närheten och var väldigt trevlig och hjälpsam då han kom och tittade till flera gånger i veckan. Det var dock lite jobbigt att dela kök med många människor då alla rum var uthyrda och vi hade inte så mycket plats för vår mat, lite som studentkorridorskök då man får samsas om spisen och har ett fack i kylskåpet. Däremot var det trevligt att bo med flera andra människor som var väldigt trevliga och kunna umgås lite på fritiden, t.ex. spela spel tillsammans, få tips på roliga saker att göra lokalt och åka ut och äta ihop.

De sista 3 veckorna gjorde jag placering på Ronald Reagan och bokade då en lägenhet i Westwood i närheten av sjukhuset via Airbnb. Eftersom jag ville bo nära sjukhuset kostade det en hel del, ca 24000 kr för 3 veckor och fick då för denna summa en etta med tillgång till pool på taket och parkeringsplats i garaget. Efter en vecka visade sig problemet vara att de som hyrde ut gjorde detta olagligt (olovligt andrahandsuthyrning) och vi hade möte med de som faktiskt ägde fastigheten som fick inblick i situationen, ansåg att det var jag och min vän som var drabbade och var snälla så att vi fick bo kvar. Vi fick även erfarenhet av Airbnbs kundtjänst och tydligen är detta inte ovanligt – om det fallerar kan man få ett boende i närheten och få pengarna tillbaka för det som återstår av perioden. Därför är det viktigt att undersöka uthyraren på Airbnb, och bäst är de som äger den fastighet/hus/lägenhet de hyr ut. Förutom stressen av att inte veta om vi skulle få bo kvar var boendet i övrigt ganska fräscht med fullrustat kök och badrum och låg på promenadavstånd från Ronald Reagan vid UCLA så jag tog 20 min att promenera dit i princip varje dag.

Los Angeles har rykte om sig att vara farligt, men det har enligt vad jag hört blivit bättre under senaste åren. Säkerheten beror på område, och de flesta välbärgade områden är det säkert att röra sig ute. Bra områden är Westwood, Brentwood (nära Ronald Reagan), Pasadena (låg dock långt från de sjukhus jag var på). Marina del Rey och Venice är rätt OK, särskilt de hus som ligger nära beachen. När det är mörkt ute är det generellt bra att befinna sig i en bil istället för på fot. Att vara ute med andra är också bättre än att vara ute på egen hand. Det gäller att vara observant på de områden man åker igenom/till, t.ex. om det finns galler för fönstren och staket är det mindre säkert än ett öppet område där fina bilar står parkerade på gatan. T.ex. Downtown LA var inte så kul på kvällstid, och ett par kvarter från Torrance låg Compton som är känt för hög brottsbelastning (vilket genererade en hel del patienter till traumaenheten på Harbor). Sammanfattningsvis är det viktigt att undersöka de områden man har tänkt bo innan man bokar och höra med de som har erfarenhet i LA. Har man någon på plats (eller är där själv) är det en bra idé att åka ut och titta på stället där man tänkt att bo och kolla att det ser OK ut.

Utbildningssystemet i USA skiljer sig åt från den i Sverige i att de amerikanska studenterna tar först en undergraduate degree i college under 4 år där fokus kan vara på vad som helst, därefter är den en hel del jobb att komma in på medical school (kräver höga betyg, goda resultat på MCAT-provet, bra prestation på intervjuer m.m.) Läkarutbildningen i USA varar i 4, och är uppdelad i 2 prekliniska och 2 kliniska år. Både college och medical school tar ut studieavgifter, och vid UCLA kostar det ca 300000 USD för 4 år av med school. Eftersom UCLA tillhör UC (University of California)-systemet så kostar det mindre för de som bor i staten Kalifornien jämfört med de som kommer utifrån. Dock kan man få scholarships för att finansiera sina studier. Det är en otroligt stor konkurrens för att komma in på läkarutbildningen i USA, för UCLA:s medical school var det endast 3.1% av de som sökte som kom in på utbildningen för hösten 2015. I slutet av medical school går alla igenom ett nationellt system, ”the match”, där studenterna ansöker om residency som varar 3-6 år (beroende på specialitet) och blir färdig specialist efter detta. Första året på residency kallas internship där underläkarna inte har förskrivningsrätt och omfattar mest avdelningsarbete, vilken avdelning beror på specialitet. Efter residency kan man göra en fellowship på 1-3 år som motsvarar en subspecialisering. Efter färdig specialist/subspecialistubildning anställs läkaren som en attending, motsvarande överläkare i Sverige. För kirurgiska specialiteter är det lång utbildningstid, då en allmänkirurgisk residency tar 5-6 år och därefter fellowship (t.ex. kärlkirurgi, pediatrisk kirurgi) i 1-3 år. Det finns även kombinerade 6-åriga program t.ex. inriktning plastikkirurgi. För andra specialiteter tar det kortare tid, t.ex. residency i internmedicin tar 3 år och primärvård (family medicine) 4 år. De som väljer specialitet i USA tar inte bara tiden för residency och ev. vidareutbildning i hänsyn men även vilken livsstil man vill ha (hjärtkirurgerna jobbade t.ex. minst 100 timmar i veckan medan narkosläkarna jobbade 50-60 timmar per vecka), lön (kirurger och ortopeder tjänar väldigt bra, särskilt på de ingrepp de gör) m.m. Lönemässigt så tjänar residents ungefär lika mycket som våra ST-läkare i början, men sedan tjänar de fantastiskt mycket mer som attendings vilket kompenserar för hur dyrt det är att studera på medical school i USA.

Utifrån mina erfarenheter är det dock mer krävande och intensivt att studera medicin i USA än i Sverige. Läkarstudenterna i USA drillas mycket på att kunna väldigt många detaljer utantill, medan vi i Sverige ser till helheten mer. Oftast refererar man till läkarstudenter som MS (medical student) 1-4, beroende på vilket studieår man är. Eftersom utbytet skedde på sista terminen brukade jag hänvisa till mig själv som en MS4. Läkarna i USA är oftast mycket pålästa även basalvetenskapligt på ett annat sätt i Sverige. I likhet med Sverige beror det på vilken läkare man går med, vissa är väldigt undervisningsintresserade och andra har så mycket att göra så att de inte hinner med eller är helt ointresserade. På vissa placeringar hade läkarna alldeles för mycket att göra medan andra kurser hade strukturerad undervisning. I överlag finns det en större anda av att lära ut (när tid och tillfälle ges) än i Sverige, och man kan få frågor oftast kring ett patientfall. Som läkarstudent förväntas man svara direkt, och jag tycker att den svenska utbildningen gav en bra grund för de kliniska frågorna och vår omfattande praktik (i jämförelse med många andra länder) gav erfarenhet för att kunna ge ett bra svar. Ibland kunde mer seniora läkare ställa en massa frågor till studenter och residents, s.k. ”pimping” vilket jag inte fick i så hög grad, delvis för att det var väldigt hög belastning på de placeringar jag var och för att attendings i första hand frågade residents. Det finns två vägar in till att bli amerikansk läkare, ena är M.D. (medical doctor) och andra är D.O. (doctor of osteopathy), där det senare är ganska snarlikt men raknas lägre än M.D. i urvalet till residencies. Sedan finns det ytterligare personalkategorier som utför delar av det läkare gör fast jobbar mindre timmar per vecka, NP (Nurse Practictioner) och PA (Physician’s Assistant). NP är en sjuksköterska med en påbyggnadsutbildning som har förskrivningsrätt och utför mycket av läkarnas administrativa sysslor. Vissa befann sig på operation och var väldigt duktiga och aktiva operationsassistenter. PA sköter också läkares administration men har en mer medicinsk fokus i sin utbildning och kan också vara assistent på operation.

Beroende på typ av placering och klinik varierar rollen som läkarstudent. Det går bra att höra efter och fråga ganska direkt första dagarna vad som förväntas, och som utbytesstudent har man nog mer frihet än de amerikanska studenterna. De amerikanska studenterna som jag träffade som gick MS3 förväntas vara där hela tiden och hjälpa till, framförallt i utbyte mot ett bra betyg för att föra dem närmare deras önskade residency. Eftersom jag endast var på kirurgiska placeringar så blev tiderna därefter, man börjar kl 5 eller 6 på morgonen (tidigare jämfört med Sverige), rondar, följer med på operation/mottagning och slutar när residents slutar. Beroende på vad man vill med sitt utbyte finns det definitivt utrymme för att ta det lugnt, eller ta mer ansvar och komma in i sin kliniska placering. Förväntningarna är lägre på placeringar där endast fellowship finns, jämfört med där residents finns då studenterna kan förväntas jobba mycket för att imponera och få in en fot för framtida residency. Tempot varierar också på de olika sjukhusen, där Harbor hade ett högt tempo och man hade möjlighet att vara väldigt aktiv, emedan läkarstudenters roll var mer passiv på Ronald Reagan. De amerikanska UCLA-studenterna som jag diskuterade med kring detta höll med om att det var stor skillnad mellan de olika sjukhusen.

Patientpopulationerna och stämningen varierade mellan sjukhusen också. Harbor låg nära farliga och brottsliga områden och har en patientpopulation med ganska svaga socioekonomiska förhållanden. Många av patienterna pratar endast spanska och inte särskilt mycket engelska varför det är mycket användbart att kunna spanska om man går placeringar där. Bland kirurgerna var det en bra stämning på Harbor och mycket team-känsla. Sjukhuset var byggt under andra världskriget och är lite gammalt men för några år sedan renoverades operationssalarna som var väldigt moderna och fina. På det andra sjukhuset jag var på, Ronald Reagan, var det mycket mer formellt och hierarkiskt bland läkarna. Där var patienterna ofta välbemedlade och även själva sjukhuset var relativt nybyggt och fint med påkostad utrustning (särskilt för intensivvårdplatser), även om operationssalarna verkade vara av äldre snitt och standard jämfört med Harbor.

Patient-läkarrelationen i USA är generellt mer paternalistisk jämfört med Sverige. Oftast så var det läkaren som fattade de medicinska besluten tillsammans med sitt team och patienten var inte så mycket med i diskussionen som det brukar vara i Sverige. Dock så gör man en mycket noggrannare genomgång av för- och nackdelar inför operation, och patienten måste skriva på ett stort antal medgivandeformulär/papper innan man börjar. Detta är en stor skillnad mot Sverige där vi under utbildningen lär oss patientcentrerad konsultationsteknik och patienterna behöver inte skriva på en massa papper för att genomgå en operation. På akutrummet tog läkarna alltid upp behandlingsbegränsningar med patienten själv, och om patienten inte var i stånd att svara så fanns det förhoppningsvis en utsedd person att hantera patientens medicinska frågor via ”power of attorney”. Beroende på patientkategori kunde patienterna uppvisa stor respekt för läkaren, eller inte särskilt mycket alls.

Läkarna berättade för mig att det är jättestor variation på hur sjukhusen fungerar. Generellt är det mer avslappnat på sjukhusen vid västkusten även om hierarkin finns på ett annat sätt i Sverige. Har man tur så blir man introducerad av kurssekreterare/sitt team, annars är det bra att gå fram och introducera sig själv som NN, läkarstudent från Sverige/Karolinska Institutet. Amerikaner är generellt mer framåt, så ta plats och var inte blyg. Då får man mer av sitt utbyte. En stor kulturell skillnad är också att amerikaner inte är rädda för konflikter och kan väldigt tydligt säga ifrån, och ibland skälla på en. Deras arbetsförhållanden är tuffa, kirurgiska residents går 90-100 timmar/v och förväntas prestera på topp trots många jourpass och ibland dygnet-runt-pass, vilket gör att de inte alltid orkar vara trevliga. Därför ska man inte ta det personligt om nån blir sur eller arg utan rätta till det som var problemet och de flesta är inte långsinta. Läkarna brukar bli titulerade Dr. Efternamn, vilket jag rekommenderar att man börjar med tills de säger att man kan kalla dem vid deras förnamn. Oftast slutade det med att jag brukade kalla interns, residents och fellows vid förnamn och attendings vid efternamn. Observera hur de andra gör och känn efter vad som passar. När man pratar med andra, t.ex. säkerhetspersonal på sjukhuset, är det bra att använda … sir/madam, för att vara artig. Inför operationer frågade jag alltid någon av läkarna om jag fick vara med och tvätta mig, och generellt var det positivt svar (om inte det var en massa residents som skulle lära sig just den tekniken). Däremot så betyder det inte alltid att man får vara så aktiv/göra så mycket när man är tvättad, så det gäller att observera och känna av vad som är lämpligt. Finns det tid och utrymme är det också trevligt att gå in i salen och introducera sig själv innan operation, och stämma av om det finns några önskemål från personalens håll, t.ex. operationssköterskan kan vilja att man har på en viss mössa/skyddsglasögon etc. Det mesta löser sig bara man är trevlig, framåt och vågar fråga! Amerikaner är oftast väldigt hjälpsamma och operationspersonalen hjälpte mig och gav mig goda tips flera gånger. Under min sista kurs fick jag höra att UCLA anstränger sig att behandla läkarstudenter väl, och flera residents berättade hur östkusten var tuff och läkare kunde vara riktigt elaka mot läkarstudenter och residents. Generellt blev jag väldigt väl behandlad på mina placeringar, de flesta läkare var väldigt snälla och det fanns en stor acceptans för jag var utländsk student (vilket vissa tyckte var väldigt roligt!).

Kurserna jag läste på UCLA var i princip praktiska, med vissa teoretiska moment inbakat. Under en vecka förekom det ofta olika konferenser, t.ex. mortality & morbidity som man kan gå på och lära sig av patientfallen, föreläsningar av attendings, och någon gång var det också en simulationsövning jag fick observera. Låg dessa lägligt kunde man få kaffe/fika eller lunch också. Specifik undervisning för studenterna fanns det för MS3, och jag följde med på deras undervisning några gånger. En attending brukade då dra ett (hypotetiskt) patientfall och sedan var vi 4-5 studenter och fick då svara på frågor kring fallet, t.ex. handläggning, behandling och basalvetenskapliga principer bakom behandlingen. De flesta attendings höll det på ett väldigt trevligt sätt så även om man inte kunde svara på frågan behövde man inte känna sig så dum. Jag tyckte att mina kunskaper från den svenska utbildningen samt ett relevant sommarvikariat som underläkare var tillräckligt bra för att svara på de flesta frågor. Jämfört med Sverige så får man i Sverige oftast patientfall ut i förväg att läsa på, vilket man inte fick här, och frågorna kunde omfatta mer prekliniska kunskaper än vad som efterfrågas i Sverige. För kurser som var kopplade till subspecialiteter med fellowships följde jag med på residents/fellows undervisning och där skickades det ut vetenskapliga artiklar på området, och oftast höll en attending en liten föreläsning om ämnet innan utfrågningen började och då framförallt gällde det den mest seniora fellow att kunna svara på så många frågor som möjligt. Som läkarstudent behövde man sällan svara på frågorna eftersom de ansågs vara väldigt subspecialiserade.

Som student slapp jag oftast en hel del pappersarbete, och det delvis för att jag inte var insatt i det amerikanska systemet. Jag skrev aldrig någon epikris och endast anteckningar för mottagningspatienter och daganteckningar vissa dagar när det var mycket arbete på avdelningen. Inför operation är det bra att läsa på om patienten, operationsindikation, anatomi och patofysiologi och operationsmetoden då vissa attendings kan komma att ställa frågor under operation. Väl i operationssalen hälsar man på personalen med namn och att man är läkarstudent samt skriver upp namn på tavlan (för att underlätta för deras dokumentation). Man blir uppskattad om man hjälper till kring operationen, både före och efter med det som behöver göras. För att tvätta in sig använder man blöter man händerna, använder nagelfil och tvättsvamp (fanns fyra olika sorter, jag föredrog den blåa med klorhexidin, många kirurger använder med jod vilket kan vara hudirriterande). Tvätta gör man upp till armbågarna, och därefter går man in med blöta händer till operationssalen där man får torka sig på en steril duk (oftast operationssköterskan ger en detta). Därefter får man oftast hjälp att klä på sig sterilt, vilket funkar som precis i Sverige. Vill man sterilklä sig själv bör man först fråga operationssköterskan och få grönt ljus från denne. En viktig skillnad är att när man tar på sig handskarna i USA gör man det med ”closed gloving” jämfört med ”open gloving” i Sverige, vilket innebär att man har händerna innanför muddarna och drar på sig handskarna utanför denna och sedan drar armen så att handen hamnar i handsken. Det är inte alldeles lätt i början och bra att öva innan – jag hade tur som fick lära mig detta av en operationssköterska i Sverige på barnkirurg-SVK:n. Efter operationen är det uppskattat att hjälpa till att stanna kvar med patienten, förflytta denna och följa med ut till uppvaket/intensiven. På engelska heter operationssjuksköterska ”scrub nurse”, men har inte alltid samma vidareutbildning som deras svenska motsvarighet och den otvättade sköterskan ”circulating nurse” som ofta har en sjuksköterskeutbildning på college i botten, vilket är mer jämfört med våra undersköterskor.

Som svensk får man mycket undervisning i engelska under skoltiden, och kommer i kontakt med medicinsk engelska via kurslitteraturen (särskilt på preklin). Dock var jag inte riktigt förberedd när jag kom till USA, mestadels för att jag var så sliten från IST-dagarna. Språket är dock inget problem och vi pratar ganska bra engelska eftersom vi får så mycket exponering i Sverige. Nytt att lära sig var mycket medicinska termer och en del slang, vilket jag inte hann läsa på i förväg. Det gick bra att fråga och googla på det mesta. Skriftligt så finns det massor av förkortningar i journalen och där var listan från KI till hjälp, samt att man har lite tid att googla på dessa och de flesta läkare förklarar ofta om man frågar dem. I de södra delarna av Los Angeles och särskilt på Harbor fanns det många spansktalande patienter som inte alltid pratade så bra engelska, och där fick jag göra så gott jag kunde. Kan man spanska och åker till Harbor är det en bra idé att fräscha upp sitt ordförråd innan man åker dit.

Den amerikanska kulturen är annorlunda om än lika. Då jag har bott i USA tidigare trodde jag mig veta hur det funkade, men jag fick ändå en liten kulturkrock (efter att ha bott i Sverige de senaste 12 åren). Jag upplevde att folk var mindre öppna jämfört med Sverige, många pratade lite generellt om sina liv, men inte alltid så djupt eller så öppet som man kan göra i Sverige. I överlag var läkarna väldigt trevliga och jag blev väl bemött. Dock så kan amerikaner vara extremt raka i vad de säger och det är inte alltid med artighet, vilket man inte ska ta personligt för de flesta har redan gått vidare efter någon timme (eller dag). Detta var en stor justering för mig och jag fick mycket hjälp av min amerikanska vän att förstå kulturen genom att bolla vissa av mina funderingar på vad som hänt på kliniken. Man hälsar också på folk med ”Hi, how are you” fast man kanske inte känner de så bra och svarar lika artigt tillbaka. Till skillnad från svenskar som oftast inte vill visa känslor eller dra till med konflikter så får man vara beredd på att amerikaner är tvärtom, och även om det hettar till går det ofta snabbt över.

Klädsel i USA är också väldigt intressant. På sjukhusen ska man klä sig propert, och för kirurgiska placeringar funkade det bra med scrubs och ibland scrubsjacka/vit rock. Inför mottagning ville vissa av läkarna att man skulle klä sig propert med skjorta och kostymbyxor som man eller blus/skjorta och kjol/kostymbyxor som kvinna och läkarrock över denna. Mina chiefs på de placeringar där jag hade mottagning var inte så strikta utan det gick bra att ha scrubs och ibland hoppa över den vita läkarrocken. Vad som chockade mig lite var hur många amerikaner som åker till och från sjukhuset i scrubs (jag var nog en av de få som bytte om på sjukhuset), troligen för bekvämlighetens skull och det är helt socialt accepterat att gå runt i scrubs i allmänheten. Scrubs var väldigt bekväma då dessa var av tunnare tyg än bussaronger och på båda mina sjukhus fick man ut dem på ScrubEx-maskinen vilket fungerade i överlag bra. En gång åt maskinen upp mina scrubs utan att ge credit tillbaka men genom att kolla igenom kameran som sitter på insidan kunde de se att mina scrubs faktiskt återlämnades och jag fick min credit tillbaka. Till skillnad från den formella klädseln på jobbet är det många amerikaner som klär sig väldigt ledigt på fritiden, med t-shirt, shorts och flip-flops, vilket sällan syns på gatorna i Sverige.

Los Angeles är en stor stad och det finns otroligt mycket att göra på fritiden. Jag hade turen att bo med en av mina bästa vänner och vi hittade på mycket roligt tillsammans. Jag tror att det hade varit jobbigare att åka dit och bo där själv, då det inte fanns några aktiviteter för inkommande läkarstudenter på UCLA. De amerikanska läkarna och läkarstudenterna jag träffade på placeringarna hade redan fullt upp med sina liv så på fritiden hängde jag mest med min vän och ibland grannar som bodde i samma Airbnb-hus.

Jag trodde att vädret i LA skulle vara väldigt bra, vilket stämde förutom att det var 15 grader morgon och kväll när man ska till och från sjukhuset så det är bra att packa kläder därefter. Under dagen kunde det däremot gå upp till 25-30 grader, och de första turerna ut hade jag definitivt på mig för mycket kläder. Det regnade bara ett par gånger i LA under min vistelse. Viktigt att ta på sig solskyddsfaktor om man inte vill bli solbränd! Efter månader av 25 grader och sol varje dag var det faktiskt skönt att komma tillbaka i Sverige och kunna följa årstidernas växlingar.

LA är en fantastisk stad när det gäller saker att göra, och mycket god mat finns det. I synnerlighet mexikansk och koreansk mat, där jag varmt rekommenderar Korean BBQ. Annars finns det en mängd hamburgarkedjor, där mina favoriter var In-N-Out och Five Guys. Burgarna i Kalifornien var otroligt goda, kombinationen av fräscha råvaror och det faktum att amerikanarna verkligen vet hur man lagar en riktig god hamburgare.

Sevärdheter i LA (beakta att det kan ta tid att åka till dessa beroende på var man bor):

-      Beacherna, hyr gärna en cykel under en dag så kan man cykla längs beacherna och få både träning och se skillnaden mellan dem på köpet.

-       Pasadena är en fantastisk fin och säker stadsdel med gamla byggnader, Norton Simon (otroligt fint konstmuseum med bland annat riktiga pärlor från Europa) och en bra Armenisk restaurang på Green Street.

-     Getty Center är en samling med konstverk från alla epoker inhyst i ett campus med arkitektritade byggnader, därtill finns även Getty Villa som ligger en bit bort med otrolig mängd konst.

-      Universal Studios med olika teman och en cool ”behind the scenes tour”, samt Harry Potter-parken som öppnade April 2016 och var fullsmockat med besökare

-       Disneyland

-       Runyon Canyon, mindre park i närheten av Sunset Boulevard

-       Sunset Boulevard – Hollywood Walk of Fame

-       Marina del Rey / Venice beach (har man UCLA BruinCard kan man få rabatt på kajakuthyrning där)

-       Santa Monica (både shoppingdelen och längs beachen)

-       K-town (dock rekommenderas det att man har en guide/går med någon som vet vad det finns för roligt att göra)

-       Little Tokyo

-       Griffith Park & Observatory

-       Los Angeles County Museum of Art (LACMA, innehåller mest modern konst)

-    Och en massa mer… att besöka en speakeasy bar tycker jag absolut man ska göra! Under 1920-talet var Prohibition full gång på västkusten, och man förbjöd bland annat alkohol vilket ledde till att barer gick under jord, och från dessa tider finns det en hel del speakeasies där utsidan ser ut som vilken butik som helst, och sedan går man igenom och ger ett hemligt lösenord och går igenom en särskild dörr så kommer man ner till baren i en källare. Riktigt häftigt koncept och dekor!

Kalifornien är en stat som inrymmer varierande natur och klimat. Söderut finns San Diego, där sevärdheter omfattar framförallt Old Town, Balboa Park och Gaslight District (restaurang och nattliv). Norrut finns San Francisco med otroligt mycket att se, och norr om detta Wine Country med Napa Valley och Sonoma (mindre pretentiöst än Napa och godare viner enligt en av de hjälpsamma amerikarna vi pratade med på vägen). Yosemite National Park och intilliggande nationalparker/områden innehåller fantastisk fin natur men kräver att man klär sig därefter (kallt blir det på 2000 meters altitud!). Gillar man shopping finns det en stor outlet ca 1 timmes bilresa norr om LA i Ventura County, där jag hade en god vän till familjen som bodde och tog mig ut till denna. Andra roliga resmål som jag tyvärr inte hann åka till är Las Vegas och Grand Canyon.