I USA går man först 4 år i college innan man börjar i medical school. Med school är fyra år där två år spenderas med prekliniska studier och två år med kliniska studier. Till skillnad från det svenska systemet betalar man tuition fees i USA vilket gör att de allra flesta studenter har studielån på 200 000-300 000 dollar när de är klara. Det kan tyckas orättvist men de kompenseras genom att tjäna mer på en månad än vi gör på ett år så det jämnar ut sig i det långa loppet. Efter medical school gör man residency som är som ST och den är fem år. Man gör alltså ingenting motsvarande AT. Att försöka förklara vad AT är och att man först ska vikariera som underläkare var ingenting någon amerikan förstod så till slut nöjde jag mig med att säga att jag hade fått residency när folk frågade vad jag skulle göra efter examen. Efter residency gör man vanligen ett fellowship som är som en subspecialisering. För många specialiteter gör man först en allmän utbildning och sedan ett fellowship (jämför kardiolog i Sverige, internmedicin + kardiologi). Utbildningen i Sverige är mer strömlinjeformad och vi behöver oftast inte gå igenom en specialistutbildning innan vi kan påbörja nästa vilket ofta är fallet i USA. Till exempel måste man för väldigt många kirurgiska specialiteter göra 5 års residency inom general surgery och sedan 2-3 år fellowship inom den subspecialiteten man är intresserad av.
Den allmänna uppfattningen är väl att det är jobbigare att studera medicin i USA än på de flesta andra ställen, däribland inräknat Sverige. Personligen tyckte jag inte att skillnaden var speciellt stor. Man börjar vanligtvis tidigare på morgonen i USA än i Sverige, i övrigt var skillnaden inte speciellt stor. Jag kände mig väl förberedd med de teoretiska och praktiska kunskaper jag redan hade och det fanns i princip inget behov av att förbereda sig inför någon av kurserna. Ribban var en speciellt hög och jag fick oftast bestämma själv vad jag ville göra och hur länge jag ville stanna på dagarna. Det är möjligt att det är annorlunda för de amerikanska läkarstudenterna. De allra flesta läkarna har dock förståelse för att du inte bara är där för att slava på sjukhuset utan att du också vill "enjoy LA". När man säger att man tar examen om några veckor brukar de också tycka att man ska ta det lugnt. Det var mer eller mindre kutym att de skickade hem sina MS4 (medical student year 4) innan lunch. På vårkanten har de allra flesta fjärdeårsstudenter redan skaffat sig residency och väljer i allmänhet de slappaste kurserna de kan som kontrast till de tidigare åren då man tydligen sliter ihjäl sig.
Samtliga av mina kurser var i princip bara praktiska även om det finns mer undervisning inbakat i dagen än i Sverige. Det är föreläsningar och konferenser som man kan gå på där de oftast bjuds på lunch, kaffe osv. I allmänhet är man mer intresserad av att undervisa i USA men skillnaden var ganska blygsam. Jag fick höra att UCLA är den enda med school i landet där man tycker det är viktigt att behandla studenterna väl och det märktes verkligen. Man blev väldigt sällan illa behandlad och de allra flesta läkare var väldigt snälla och ordnade saker för en men sedan finns de såklart enstaka läkare som är som de är.
Hierarkin är dock något annorlunda i USA än i Sverige. Man kallar oftast inte doktorerna för förnamn (om de inte ber en att göra det). Man kallar de för Dr. ...., sir eller mam. Jag tyckte dock ofta att det kändes onaturligt om någon var väldigt snäll eller bara några år äldre än mig själv så jag kallade oftast residents och fellows för förnamn och attendings för Dr. vilket fungerade bra, det var ingen som verkade bli förnärmad. Man får helt enkelt känna av situationen lite och göra som man känner. Om man vill vara säker kan man kalla alla för dr. och sedan när de säger till kallar man de för förnamn. Du förväntas också presentera dig med namn och vem du är och var du kommer ifrån och vad du gör där till exempel på operation. Det rekommenderas inte att glida in någonstans och stå i ett hörn. När någon upptäcker dig blir det bara pinsamt och de kan bli sura. Dessutom blir du mer involverad om du presenterar dig och många av läkarna kommer att undervisa dig eller be dig att tvätta dig och ställa dig i såret. Så var inte blyg utan ta plats. Amerikaner är allmänt mer framåt, oblyga och inte lika konflikträdda som svenskar så ta mer plats än du gör hemma. Det kommer bara att uppskattas och du kommer få ut mer av ditt utbyte.
Generellt så slipper man göra allt tråkigt pappersarbete som man måste göra i Sverige i form av epikriser, daganteckningar osv. Jag skrev inte en enda anteckning på 9 veckor. Anteckningarna i USA fyller ett annan funktion än i Sverige, nämligen att de används typ som fakturor för försäkringsbolagen. Därför är det viktigt att det blir rätt och således slapp jag göra det vilket är skönt eftersom man inte är där för att sitta och skriva anteckningar. Angående operation så kan det nog vara klokt att eventuellt repetera anatomin något även om man oftast inte får så mycket frågor men för att lära sig så mer kan det vara bra att vara förberedd. Ofta har man en NP/PA (nurse practicioner/physician's assistent) på operation som är som ett mellanting mellan sjuksköterska och resident (de har en master in nursing, alltså 5 års studier) och står ofta som andra assistent på operationerna. Tyvärr gör det att du oftast förpassas till tredjeassistentplatsen som är någonstans runt patientens fötter (om man inte opererar på fötterna, då står du nog vid huvudet). De brukar dock vara snälla och byter gärna plats med dig så att du får stå närmare såret och göra mer.