Jag hade ända sedan första terminen på KI hört om utlandsstudier. Vi hade någon internationell dag där tidigare studenter presenterade om sina utlandsstudier. Det lät lockande och jag och min kompis i klassen bestämde oss tidigt för att det var något vi också ville göra. Vi föreställde oss att studier utomlands skulle vara något väldigt unikt, något man kanske bara har en chans i livet att göra. Vi ville erfara hur det är att bo och praktisera vårt framtida yrke utomlands.

Jag och min kurskamrat var på plats i Köpenhamn 3 dagar innan vi började. Det kändes skönt då vi hann fixa med pendlarkort, bo in oss i vår lägenhet och lära känna staden och området lite bättre. Vi gick inte någon introduktionskurs på skolan utan vi åkte direkt till vår praktikplats på måndagen. Vi hade haft kontakt med klinikläraren på sjukhuset och hade på så vis fått all information vi behövde. Det hade dock varit skönt att haft någon sorts fadderstudent som vi kunde ta hjälp av att fixa våra pendlarkort som var rätt krångliga att köpa.  

Rent ekonomiskt så skiljde sig inte priserna nämnvärt i Köpenhamn från Stockholm. Vad som kanske var något billigare var att nöja sig och äta ute. Dock var vårt resekort riktigt dyrt då vi blev placerade på ett sjukhus 45 min med regionaltåg utanför Köpenhamn. Kortet kostade 2500 svenska kr för en månad. Vad som var bra var att vi fick våra resor till och från Köpenhamn från Stockholm betalda av KI. Dessutom fick vi genom Nordplus ca 3500 kr i resestipendium. 

Vi fick fixa vårt boende själva. Och eftersom vi fick reda på så sent att vi kunde åka så var det väldigt stressigt att hitta boende. Men som tur var så hittade vi en riktigt fin lägenhet på sajten airbnb. Vi hyrde av en privatperson och fick betala ca 14000 svenska kr för en månad. Vi ville så gärna bo centralt så vi tyckte det var värt pengarna. Dessutom var lägenheten relativt stor och modern med en takterass. Vi hade tur som hittade den på så kort tid, Det hade kanske varit roligt att bo i någon sorts studentkorridor men eftersom vi var i köpenhamn så kort tid så kände vi ändå att egen fin lägenhet var väldigt skönt. Vår lägenhet låg i Norrebro och vi hade nära till tågstationen där vi kunde ta tåget till praktikplatsen. Norrebro är ett väldigt hippt och trevligt område i centrala Köpenhamn. Ungefär som Södermalm i Stockholm.

Eftersom vi endast hade praktik så upplevde vi aldrig hur det var på campus. Men vår praktikplats var ett väldigt trevligt sjukhus ca 7 mil utanför Köpenhamn. Det fungerade som hemma att på avdelningen så fanns det utbildningsansvarig (kliniklärare) som var ansvarig över studenternas lärande. Klinikläraren på sjukhuset vi var på var otroligt trevlig och var väldigt mån över oss. Hon kom ofta med studiematerial till oss som hon trodde var intressant för oss. Annars så gick praktiken till som hemma. Vi var med på labb och tog emot och undersökte patienter. Vi var 1 vecka på varje modalitet (DT, Konventionell skelett; MR och PETCT). Dessutom fick vi ta del av intern utbildning om bland annat strålskyddd och DR-teknik. 

Innan utbytet så var jag nervös över hur det skulle gå med danskan. Varken jag eller min klasskompis var vana vid danska och tyckte att det var svårt att förstå. Men när vi väl var på plats så gick det snabbt att lära sig vilka ord som var annorlunda och det blev lättare att förstå uttalet. Dessutom fick vi lära oss att man räknar olika. I danmark räknar man med tjog när man kommer över 40. Tillexempel är sextio "tres" på daska. Vilket är tre tjog. Det var väldigt konstigt tyckte vi till en början men efter ett tag blev det ändå helt logiskt! 

Vi hade ungefär 3 dagar helt fria per vecka (fredag-söndag). Då gick vi runt i köpenhamn och upptäckte staden. Vi hade otroligt väder med sol och värme under hela perioden. Detta gjorde att vi gick mycket och hängde mycket ute i parkerna och vid kanalerna. Vi åt mycket ute och hade otroligt roligt. Det finns så mycket att upptäcka överallt i staden.

Jag tror mina utlandsstudier gav mig erfarenheter både som gagnar mig i min framtida profession men också privat. Att bo utomlands utan familj och vänner var något jag aldrig gjort förut. På nått sätt gjorde det att man lärde sig att vara ännu mer självständig och klara sig själv. Professionellt så lärde jag mig nya väger till kommunikation till patienter.