Därför att det finns lika många sätt att lära sig på som det finns erfarenheter att skaffa i livet så ville jag åka på utbyte. Jag väljer att alltid, i största möjliga mån att övervinna de gränser som jag ofrivilligt sätter upp för mig själv. Kastar mig ut i livet för att trotsa den lilla viskande rösten inom mig som ifrågasätter om jag verkligen kan, om jag vågar, om jag klarar av. Att åka på utbyte är en möjlighet man kanske bara får en gång i livet så för att inte ångra mig sen bestämde jag mig direkt för att ta chansen.

Jag valde det land som jag trodde skulle kunna erbjuda mest skillnader från mitt vanliga studentliv i Stockholm. Jag hade aldrig varit i subsaharas Afrika tidigare men jag gissade på att Makerere Universitet var precis det jag sökte, lågt utanför min lilla bekväma zon i svensk storstadsförort. Informationen som fanns till hands var knapp gällande tandläkarlinjens utbyte i just Uganda eftersom ingen tidigare gjort tre fulla månader där. Reserapporterna som jag läste tyckte jag alla var precis samma och minns att jag undrade om det verkligen var olika studenter som skrivit dem. Men lärare och ansvariga för utbyten på skolan försåg mig med information, stöd och uppmuntran och samarbetade med mig i att få allting klart innan det var dags att åka.

Inne på vaccinationskliniken ögnade jag igenom den långa listan över vad de rekommenderade mig att ta innan besök i tropiska Uganda, jag tackade för mig och gick hem och läste på för att sedan återvända och ta allihop. Tyfoid, gula febern, hepatiter och kolera, en handfull malariakartor samt en broschyr som förbjöd mig från att någonsin låta mina nakna fotsulor vidröra ugandas patogenmyllrande jord eller vatten. Angående Malariapiller kan jag säga att det är värt att betala extra för malarone, för ingen vill väl ligga ensam ute i världen med vildsinta mardrömmar varje natt. Jag rekommenderar också att ha med sig tillräckligt för hela perioden även om jag själv kom hem med de flesta kartor oöppnade. Jag tog dem bara när jag lämnade stan och kanske en vecka efter det, inne i kampala räckte Mygga och ljusa kläder gott för mig.

Jag reser alltid med två kreditkort från olika banker och växlar alltid några tusenlappar Cash innan jag åker, därför att man vet aldrig vad som händer.

Efter 15 goda timmar i flygplansmiljö, då jag för övrigt redan lyckats slarva bort mitt första kreditkort anlände jag något mör i entebbe. Jag var mycket misstänksam mot afrikanerna och gormade högt att jag minsann INTE ville ha någon taxi för jag hade chaffuör och dessutom så vet jag att jag får betala mångfaldigt överpris av såna som står på kö för att fånga nyanlända mzungus.

Efter tre timmars väntan insåg jag att mötestiden också i afrikanska mått passerat och jag kom krypande tillbaka till taxiförarna för att fråga om det finns någon buss eftersom min chaffuör inte syntes till. Jag gjorde deal med en vänlig herre som hjälpte mig runt så jag kunde köpa vatten, simkort, växla in de dollar jag hade med mig till shillings och såg till att jag hamnade på en buss till kampala. Har man inte bråttom i Uganda så ska man se att det mesta ordnar sig.

Nästa dag, en måndag, gick jag till sjukhuset för att hitta personer ansvariga för min utbytestid. Jag blev visad runt och fick klart för mig var jag förväntades infinna mig nästa dag och ungefärlig tidpunkt.

Vid min första dag på utbytet, alltså dag två kom jag såldes in på kliniken och en lång man, unik i sina faktiska sjukhuskläder istället för skjorta och slips tog leende emot mig. han satte sig ner med mig för att prata om kliniken, mina förväntningar på utbytet och hur jag önskar arbeta. Han gick igenom kliniken med mig och introducerade mig för studenter och lärare. Jag fick dem alla att skratta högt när jag frågade den långe herren vilket ämne han lär ut i. Lärare? Nej, ayub är elev.

Man vill ju tro att allt ska vara billigt, i våra mått nästan gratis när man åker till ett land som uganda. CSN bidrag och lån räcker gott men det är inte så billigt som man kan tro, och vill man göra något turistigt får man vara beredd på att betala - även om jag personligen kan tycka att det är värt det. Att äta deras lokala mat är billigt, en måltid går att få för motsvarande 7 kronor, och med deras enorma kolhydratrika portioner höll det mig mätt hela dagen. Tröttnar man på den maten så finns det stort utbud från världens alla hörn från ca 60 kronor och upp.

Att göra det som i vårt land är dyrt, äta ute, dricka öl, åka taxi kommer till kostnad av en spottstyver jämfört med hemma. Däremot lade jag bra mycket mer pengar på el, Internet och telefon än vad jag någonsin gör i sverige, för detta är lyx för dem.

Tips för att hålla kostnader nere är att faktiskt våga söka sig ut i staden. Lämna värdesaker hemma och ha en gammal telefon så kan du ha en helkväll för 50 sek, men häng med kampalabor så du inte hamnar på fel ställe.

Jag funderade länge på om jag ville bo själv eller dela boende med andra. De första veckorna bodde jag på Fat Cat Hostel men det avråder jag starkt från att göra. Personalen behandlas väldigt dåligt och det är svårt att bo där när man ser vad det är som händer. välj i såna fall något av de andra vandrarhemmen: Kampala Backpackers (ligger på andra sidan stan tyvärr) eller Chili som är mycket nära Mulagosjukhuset och tandläkarskolan. precis som gällande allt annat så finns inget satt pris utan man får komma överens om pris för långtidsboende via mail eller på plats.

Kampala Expats är en facebook-grupp som är mycket användbar. Där postar andra européer och amerikaner som bor i kampala dagligen gällande delat boende så du kan själv välja om du vill dela hus med andra expats eller hyra ett eget.

Vill man vara riktigt budget kan man fråga runt i skolan så hjälper studenter till att dra i trådar för boende. Jag bodde i ett eget litet hus på ca 70 kvadrat med el, kran inomhus och toalett för ca 2500 men standarden på boendet var ganska låg. För samma pris kan man få ett rum i ett delat hus med högre standard i expatgruppen.

Uganda har en mycket varm och välkomnande kultur, och i kombination med KI’s goda rykte och lärare och elevers nyfikenhet så insisterades det på att jag i största möjliga mån deltog i undervisning utanför klinik. Lärarledd undervisning anpassas till professorers mån av tid och kan således infalla klockan 8 på morgonen likväl som kl 8 på kvällen. Positivt är att tandläkarens roll i landet är mycket bred och därför hålls ronder på många olika slags kliniker. Utöver skolans egen klinik hålls regelbunden undervisning på kirurgavdelning där allt från cancer till skottskador behandlas, outreach i avlägsna byar (helger) och på specialistkliniker i till exempel otrodonti. Föreläsningar hålls sen eftermiddag, ofta på ganska översiktlig nivå emedan studenterna själva förväntningas läsa på desto mer detaljerat hemma.

Borträknat från Kenya så räcker östafrikas totala antal utbildade tandläkare knappt upp till 400 stycken. Bara Uganda ensamt har en population på ca 37 miljoner invånare, de flesta med mycket låg utbildning gällande hälsa. Till skolans klinik kommer många som inte har råd att söka tandvård privat och som i många fall saknar kunskap om allt gällande oral hälsa. På grund av bristande resurser så är mycket på kliniken improviserat och i de flesta fall endast smärtlindrande. Preventativ tandvård är ännu ganska underutvecklat i landet. Man kan komma ganska stöddig från en utbildning som rankas bland de bästa i världen men man ska veta att Makereres tandläkare har stenkoll på det som är viktigast där. En förundransvärd koll på anatomi då det reducerar eventuellt material som behövs vid behandling. En starkt imponerande teknik vid extraktioner och exceptionell kunskapstörst. Konkurensen på att studera medicin är enormt stor och därför är de tolv som varje år får möjligheten att studera till tandläkare otroligt intelligenta ambitiösa människor. Tyvärr råder bristande hygienrutiner, stora klyftor i auktoritet mellan elever, lärare och patienter samt som tidigare nämnt en skrikande brist på material. Man lär sig snabbt att tandvården i Uganda skiljer sig så stort från den svenska att man knappt kan jämföra de två. Skillnader å sido, alla jag mötte där har en stor nyfikenhet att lära från vårt sätt att vårda och man blir lätt populär på kliniken, bland lärare såväl som hos patienter och studenter.

De allra flesta i Uganda talar engelska men på vilken nivå varierar. Jag själv hade inga problem med att göra mig förstådd. Det finns ett stort antal stammar i Ugandas region och ännu fler talade språk. Stammen som dominerar i kampala regionen, Buganda, talar Luganda som språk och en tre dagars kurs hölls i samband med start för utbytet. Jag hoppades på att lära mig mer än vad jag gjorde men då alla talar engelska så blev det aldrig riktigt aktuellt.

Kulturen i Uganda är som sagt väldigt varm och vänskaplig. Svårast hade jag att vänja mig vid att inte kunna röra mig fritt nattetid (i sällskap är ett måste och promenera helst inte långa sträckor på natten). Jag hade också problem med kulturen kring professionalitet. Att klä sig i skjorta är för dem lika med kompetens och allt annat är slafsigt och därmed också inkompetent. I övrigt är kulturen enligt min uppfattning avslappnad och färgstark. Ugandiansk matkultur är inte så mycket skryta med, mycket kolhydrater av alla dess slag, fantastiska grönsaker och frukter som Ugandianerna själva inte tycks bry sig så mycket om och det bästa som finns för dem är kyckling. Mitt bästa råd till den som vill klara sig bra är att aldrig försöka stressa fram. Vad man än gör, beställa mat, diskutera priser eller fråga om vägen så börjar man med att hälsa och fråga hur personen i fråga mår (observera att följande svar på fråga inte spelar någon som helst roll) och först därefter kan man komma till sak. Att inte pruta är också att bli blåst och man får helst enkelt bestämma sig för vad man tycker att något är värt för en själv och hålla sig till det, annars kan man diskutera sig blå.

Som start så introduceras utbytet med språkkurs och en kulturkväll med mat, dans och sång. I och med det kommer man i kontakt med andra utbytesstudenter som ofta har ungefär samma ekonomi som en själv. Jag umgicks mycket med mina klasskompisar som alla är Ugandianer och Indier (Ugandas största invandrargrupp) som mer än gärna blir vän med en. Mellan dem och mig fanns det ofta stora ekonomiska skillnader som ibland kunde kännas lite obekvämt för mig med det är ju också en del av att lära känna landet. Jag upplevde aldrig att någon förväntade sig att jag skulle vara rik och kunna bjuda runt, men en öl kostar ungefär 7 kronor så det var inte omöjligt för mig att ibland kunna ta med någon ut på en drink.

Expats samhället är också ganska stort. På facebooksidan får man tips på saker som händer i staden, allt mellan gratis yogaklasser och arrangerade fester. I pubarna runt Acacia mall, på ställen som Que Pasa och Big Mike’s finns bra info om annat skoj som live musik, stand up osv. Livemusik finnes också varje måndag på National Theatre (öppen scen, kan variera i klass) och på Pyramid varje fredag.

Med deras kärlek till kolhydrater och ständiga bilköer överallt så var det en utmaning att hålla formen. Vill man springa kan man göra det tidigt på morgonen och efter ca kl 7 på kvällen. Mulagokullen där sjukhuset och tandläkarskolan ligger är en ganska fin kulle att springa runt men den blir osäker runt klockan 9 på kvällen. Makerere kampus är grön och frisk och passar utmärkt att springa på. Ibland gick jag även till rygbyplanen där som är allmän och full av spännande grupper att träna med gratis. Dit går breakdansare, boxare, aerobicsintresserade och mycket mer och möts upp för att träna tillsammans. Jag lärde mig mycket där och kände mig alltid välkommen överallt trots att jag inte hade erfarenhet av den typen av träning alls.

På fritiden hade jag aldrig ont om sällskap då de jag mötte där tenderade att vara mycket trevliga och inbjudande. Jag åkte med mina fellow tandläkarstudenter och läkarstudenter från Makerere till nationalparker och blev under långhelger medbjuden av mina nya vänner hem till deras hembyar. På bilden hjälper jag till på en bananplatage.

Tiden jag tillbringade i Uganda har för evigt förändrat mig och min syn på världen. Jag har kommit att förstå en helt annat typ av tandvård, sett tillstånd jag tidigare bara läst om i böcker och behandlat människor som annars inte kunnat få någon hjälp alls. Det tar tid att vänja sig vid att dagligen se våld, utbredd fattigdom och i många fall vad vi skulle kalla extrem hopplöshet. Men att samtidigt inse att människor är glada, att de värdesätter andra saker än vi och att de mer än gärna delar med sig av den glädjen kommer alltid att värma mitt hjärta. Jag kan inte säga att tiden i Uganda var speciellt lätt, ej heller att den alltid var fullproppad med glädje, men jag kan aldrig ångra att jag åkt hit. Det finns en lärdom här som jag inte tror att man kan få på plats i Sverige, och med den växer både jag i min yrkesroll och jag som person. Jag har varit med om saker jag inte kan beskriva i en reserapport som denna och jag har knytit bekantskap för livet. Och jag kommer alltid, alltid, alltid att ha möjlighet till jobb i åtminstone en kontinent till utöver min egen.