Hur ser utbildningen ut i Portugal?
I Portugal har
utbildningen precis döpts om till fisiologia cliníca (klinisk fysiologi) efter
att de två separata programmen cardiopneumologia (kardiopneumologi) och
neurofisiologia (neurofysiologi) slagits samman till en gemensam utbildning. Det
nya programmet motsvarar till viss del det svenska biomedicinska
analytikerprogrammet inriktning klinisk fysiologi. I Portugal är utbildningen
fyra år och i Sverige tre år. Rent praktiskt innebär detta att de portugisiska
studenterna hinner fördjupa sig mer teoretiskt och deras kunskap blir därför något
djupare. De läser exempelvis tre terminer lungfysiologi, vilket vi på det
svenska programmet ägnar tre veckor åt.
Något som skiljer det
svenska och portugisiska systemet ytterligare åt, är att studenterna själva
bekostar sin utbildning i Portugal. Många jobbar därför extra efter skoltid,
och studerar hela nätterna för att hinna med. Utbildningen ställer höga krav på
studenterna som behöver vara väldigt ambitiösa och motiverade för att lyckas –
på campus finns det exempelvis studierum som är öppna dygnet runt.
Hur såg vår studiesituation ut på ESTeSL?
Första dagen på campus hade vi möten
med våra tutors och professorer inom de områden vi skulle studera (neurofysiologi
och lungfysiologi). De hade planerat att vi skulle påbörja vår praktik på de
olika sjukhusen redan dagen därefter. Vi önskade bli mer insatta i vilken
teoretisk och praktisk nivå de förväntade av oss samt en introduktion till
deras sjukvårdssystem och sätt att bemöta patienter innan vi började
praktisera. De var väldigt lyhörda för våra önskemål och ordnade därför en vecka
inom varje område innan vardera praktikblock med teoretiska och praktiska
privatlektioner samt lektioner med de portugisiska studenterna. Detta gav oss
en enorm fördel upplevde vi – när vi kom ut i sjukvården kunde vi grundläggande
portugisiska inom våra valda områden, hur de utförde praktiska processer samt hade
teori efter den nivå de förväntade sig.
De har en annan typ av
lärar-student-relation i det portugisiska utbildningssystemet. De portugisiska
studenterna tilltalade sina professorer ”professor/professora Efternamn”. Det
ville professorerna inte att jag och Michaela skulle göra – de ville bli
tilltalade med förnamn. De var mer personliga med oss som utbytesstudenter och
månade om att vi skulle uppleva Portugal och Lissabon till fullo – de rekommenderade
sina allt från vackra platser att besöka till sina favoritrestauranger.
Jag och Michaela fick
ständigt beröm från våra tutors och professorer för vårt engagemang och
intresse som studenter, och de var väldigt måna om att hjälpa oss med allt vi
kunde tänkas önska. Av de portugisiska studenterna fick vi höra att några av
våra professorer var oerhört stränga, strikta och svåra att ha att göra med. Det
var inte vår upplevelse. Vi blev mer än väl omhändertagna, men jag tror också
att detta till viss del beror på att vi visade framfötterna studiemässigt – vi
ville lära oss på samma nivå som de portugisiska studenterna, vilket gjorde
intryck hos professorerna.
Hur fungerade det på sjukhusen?
Vi blev väl omhändertagna på de båda sjukhusen, Hospital de Vila Franca de Xira
och Hospital de Beatriz Ângelou. Vi tilldelades fantastiska tutors som båda var
framstående técnicas de diagnóstico e terapêutica (diagnostisk och terapeutisk
tekniker - portugisisk motsvarighet till biomedicinsk analytiker). De delade
med sig av sin enorma kunskap inom sitt område och var måna om att vi ständigt
skulle utvecklas under vår placering – såväl praktiskt som teoretiskt.
Lungfysiologi gjorde vi
på Hospital de Vila Franca de Xira och där tilldelades vi en portugisisk huvudtutor
som växt upp på en amerikansk militärbas – hon pratade flytande amerikanska och
kommunikationen var väldigt enkel. Utöver henne hade vi två övriga tutors – den
ena pratade felfri engelska och den andra pratade till en början knappt
engelska. Alla tre tutors engagerade sig mycket i oss och att vi alltid skulle
förstå - med hjälp av Google Translate och liknande fungerade kommunikationen
även med den tutor som inte pratade flytande engelska.
På kliniken, pneumologia
och fisiopatologia respiratória (pneumologi och respiratorisk patofysiologi),
blev vi varmt omhändertagna. De ansträngde sig för att göra vår vistelse så bra
som möjligt – både studiemässigt och generellt. Vår huvudtutor och en av
klinikens överläkare skrev ihop sin personliga guide till Lissabon – med allt
från restauranger, stränder, maträtter, vin, bakverk och sevärdheter på listan.
Alla tre tutors erbjöd oss att hjälpa till med patientfall, instuderingsfrågor
och liknande, och vår huvudtutor skjutsade oss från det lilla samhället
sjukhuset låg i till Lissabon de dagar hon hade möjlighet (de flesta). Vi
uppskattade deras engagemang i oss som utbytesstudenter något enormt och sista
dagen på kliniken blev det många hejdå-kramar.
Vi gjorde neurofysiologisk diagnostik på Hospital de Beatriz Ângelou och där
hade vi en huvudtutor under placeringen samt handleddes av olika läkare inom
olika områden. Vår huvudtutor hade goda engelskkunskaper och var oerhört duktig
i sin profession – hon var enbart ett par år äldre än oss, men hade redan gjort
sig ett namn inom sitt område. Hon delade konstant med sig av sin kunskap och
motiverade oss att ständigt lära oss mer. Även här togs vi som studenter hand
om väldigt väl. Under placeringen var fler studenter från ESTeSL på plats, och
vi kunde ana en viss skillnad i hur de behandlade oss som utbytesstudenter och
dem som ”vanliga” studenter - de var strängare och mindre personliga mot de
andra studenterna.
Hur skiljer sig yrket och de medicinska områdena mellan Sverige och Portugal?
Som nämnt är den
portugisiska motsvarigheten till biomedicinsk analytiker (BMA) kallad técnicas
de diagnóstico e terapêutica (TDT). Detta översätts diagnostisk och terapeutisk
tekniker – de har, utöver det diagnostiska ansvarsområdet, även till viss mån
terapeutiskt ansvar. Detta innebär rent praktiskt att de utför undersökningar i
diagnostiskt syfte men även i behandlande syfte. Som TDT i Portugal har man i
sin yrkesutövning ett större ansvar än som BMA i Sverige. TDT skriver sina egna
svar och utför sina undersökningar utan en deltagande läkare bakom sig, vilket
kan ske först efter ett flertal års yrkesutövande i Sverige. Deras utbildning
täcker ett större ansvarsområde – TDT får exempelvis redan under
grundutbildningen lära sig arteriella blodgaser, vilket BMA i Sverige behöver
ha särskild tillåtelse att utföra. Den svenska BMA-utbildningen är tre år och bredare
(lite kunskap inom alla områden) medan den portugisiska utbildningen är fyra år
och fördjupad inom ett område, vilket gör att portugiserna redan direkt efter
examen har en djupare kunskap och ett större ansvar. Som BMA i Sverige krävs
det att man studerar mer och/eller utvecklas i sitt yrkesutövande för att nå
samma nivå och ansvar.
De olika medicinska
områdena och dess indelning skiljde sig till viss mån mellan Portugal och
Sverige. Neurofysiologi på Hospital de Beatriz Ângelou var en del av neurologi
som huvudområde som innefattade fysiologisk klinik, neurologisk avdelning/mottagning/klinik
och neuropediatrisk avdelning/mottagning/klinik. Neurofysiologi i Portugal
omfattade även vissa delar av psykiatrin, och TDT var med och utförde
ECT-behandlingar – elektrokonvulsiv terapi för bland annat
schizofrenipatienter.
Den lungfysiologiska kliniken tillhörde pneumologi/lungfysiologi på Hospital de
Vila Franca de Xira, men låg i nära anslutning till den kardiologiska klinikens
fysiologiska undersökningar – lungfysiologi och pneumologikliniken påminde mer
om den svenska strukturen, än neurofysiologin, i min mening.
Hur gick det att utföra undersökningar och hur fungerade patientkontakten på
portugisiska?
Vi utförde aldrig hela undersökningar på egen hand – vi fick utföra
delmoment och bitar av undersökningen så gott det gick, med vår tutor som
översättningsstöd.
Inom lungfysiologin var
det något komplicerat till en början – att utföra en undersökning som kräver
god patientkontakt på ett för oss nytt språk. I det lilla samhället Vila Franca
de Xira var en stor del av invånarna analfabeter och enbart en mycket liten del
av de patienter vi träffade förstod engelska. Vi övade mycket på vår
portugisiska och kunde så småningom utföra själva spirometribiten av en
fullständig lungfunktionsundersökning. Efter varje undersökning fick vi tolka
resultaten inför vår tutor, vilket jag upplevde gav otroligt mycket. Övrig tid
var vi engagerade i att se hur våra tutors gjorde samt frågade mycket om teorin
bakom. När tillfälle gavs passade vi på att öva på varandra på både
portugisiska och engelska.
Undersökningarna inom
neurofysiologi var något lättare att utföra – de var inte beroende av
kommunikation i samma grad som lungfunktionsundersökningar, och vi kunde därför
utföra större bitar medan vår tutor förklarade det vi inte kunde förklara.
Eftersom vi inte talade språket flytande, och de flesta patienter inte
talade engelska, var kommunikationen med patienter inte lika självklar för oss
som i Sverige. Vi ställde enklare frågor eller gav enklare instruktioner på
portugisiska, i övrigt fick våra tutors översätta åt oss. När patienterna
pratade engelska kunde vi konversera mer och på så vis också ta egna anamneser
och förklara undersökningsprocessen och dylikt.